När Telltale Games släppte första delen av deras episodiska äventyrsspel The Walking Dead tidigare i år kunde vi ganska klart se att de hade något stort på gång. Du ställs inför tuffa beslut som faktiskt innebär konkreta konsekvenser och du utsätts för en brutal verklighet på ett vis som inte många andra utvecklare lyckats göra. Elände följs av mer elände och efter varje episod har jag känt mig påtagligt påverkad av de händelser som utspelats. Jag hade dock aldrig kunnat förutspå hur fundamentalt skakad jag skulle bli när berättelsen började närma sig slutet.
Telltale har sedan starten av denna serie varit otroligt skickliga på att etablera känslomässiga band till karaktärer i spelet, och kort därefter tvinga dig som spelare att ta beslut av varianten pest eller kolera. Något som har varit konstant i min genomspelning är kopplingen mellan protagonisten Lee och flickan Clementine som du räddar tidigt i första delen. Utan att jag egentligen tänkte på det tog jag fler och fler beslut som var baserade på hennes bästa, oavsett om det drabbade någon annan i min grupp. Jag gled in i en beskyddarroll per automatik helt enkelt. I största möjliga mån ville jag se till att hon inte utsätts för den otroligt mörka verklighet som skildras i spelet, och varje gång jag misslyckades med det kändes det som ett djupt nederlag.
Spelet lyckas väldigt bra med att manipulera känslor mycket tack vare generellt sett bra skådespeleri, men även väldigt välskrivna manus. Den etablerade manusförfattaren Gary Whitta har varit konsult under hela projektet och skrev även den fjärde delen själv. Den största faktorn i spelet är dock att beslutsfattandet är otroligt genomtänkt, och även om dina val inte alltid har stora omvälvande konsekvenser skapar åtminstone Telltale en illusion av att du har en helt egen berättelse. Det ska dock tilläggas att det faktiskt finns en del vägskäl under resans gång som resulterar i omfattande skillnader. I denna aspekt överglänser Telltale Biowares rymdepos Mass Effect, och gör det med råge.
När jag inledde den femte och avslutande delen i spelet i onsdags gjorde jag det fullt medveten om att berättelsen omöjligt skulle kunna sluta på positivt vis för karaktärerna. Jag hade läst diverse tweets från spelskribenter som höjde det skyarna och som inte riktigt kunde sätta i ord hur omvälvande upplevelsen hade varit. Trots denna förberedelse kunde jag inte på något vis vara redo för det avgrundsdjupa mörker som sista akten bjöd på.
Utan att gå in på för mycket detaljer om slutet kan jag säga att The Walking Dead är det första spelet som har fått mig att gråta som ett barn. De sista 10-15 minuterna i spelet var så känslomässigt jobbiga att jag nästan var tvungen att pausa spelet en stund. Banden mellan Lee och Clementine hade förvandlats till band mellan mig och Clementine och jag kunde inte känna något annat än maktlöshet och personligt nederlag. När allt detta sköljde över mig kändes det kusligt verkligt.
När jag nu i efterhand tittar tillbaka på mina beslut och de konsekvenser som uppstod på grund av dem finns förstås nyfikenheten där för att spela igenom på nytt och se vad jag kan påverka. Men samtidigt känner jag att jag har fått min berättelse och att jag inte vill kika för mycket bakom kulisserna när det gäller hanteringen av handling och konsekvens. Telltale har utan tvekan gjort avtryck i spelbranschen i och med The Walking Dead, men inte nog med det. De har erbjudit en spelupplevelse som jag aldrig kommer att glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar