Telltale Games briljerar med sitt berättande

När Telltale Games släppte första delen av deras episodiska äventyrsspel The Walking Dead tidigare i år kunde vi ganska klart se att de hade något stort på gång. Du ställs inför tuffa beslut som faktiskt innebär konkreta konsekvenser och du utsätts för en brutal verklighet på ett vis som inte många andra utvecklare lyckats göra. Elände följs av mer elände och efter varje episod har jag känt mig påtagligt påverkad av de händelser som utspelats. Jag hade dock aldrig kunnat förutspå hur fundamentalt skakad jag skulle bli när berättelsen började närma sig slutet.

Telltale har sedan starten av denna serie varit otroligt skickliga på att etablera känslomässiga band till karaktärer i spelet, och kort därefter tvinga dig som spelare att ta beslut av varianten pest eller kolera. Något som har varit konstant i min genomspelning är kopplingen mellan protagonisten Lee och flickan Clementine som du räddar tidigt i första delen. Utan att jag egentligen tänkte på det tog jag fler och fler beslut som var baserade på hennes bästa, oavsett om det drabbade någon annan i min grupp. Jag gled in i en beskyddarroll per automatik helt enkelt. I största möjliga mån ville jag se till att hon inte utsätts för den otroligt mörka verklighet som skildras i spelet, och varje gång jag misslyckades med det kändes det som ett djupt nederlag.

Spelet lyckas väldigt bra med att manipulera känslor mycket tack vare generellt sett bra skådespeleri, men även väldigt välskrivna manus. Den etablerade manusförfattaren Gary Whitta har varit konsult under hela projektet och skrev även den fjärde delen själv. Den största faktorn i spelet är dock att beslutsfattandet är otroligt genomtänkt, och även om dina val inte alltid har stora omvälvande konsekvenser skapar åtminstone Telltale en illusion av att du har en helt egen berättelse. Det ska dock tilläggas att det faktiskt finns en del vägskäl under resans gång som resulterar i omfattande skillnader. I denna aspekt överglänser Telltale Biowares rymdepos Mass Effect, och gör det med råge.

När jag inledde den femte och avslutande delen i spelet i onsdags gjorde jag det fullt medveten om att berättelsen omöjligt skulle kunna sluta på positivt vis för karaktärerna. Jag hade läst diverse tweets från spelskribenter som höjde det skyarna och som inte riktigt kunde sätta i ord hur omvälvande upplevelsen hade varit. Trots denna förberedelse kunde jag inte på något vis vara redo för det avgrundsdjupa mörker som sista akten bjöd på.

Utan att gå in på för mycket detaljer om slutet kan jag säga att The Walking Dead är det första spelet som har fått mig att gråta som ett barn. De sista 10-15 minuterna i spelet var så känslomässigt jobbiga att jag nästan var tvungen att pausa spelet en stund. Banden mellan Lee och Clementine hade förvandlats till band mellan mig och Clementine och jag kunde inte känna något annat än maktlöshet och personligt nederlag. När allt detta sköljde över mig kändes det kusligt verkligt.

När jag nu i efterhand tittar tillbaka på mina beslut och de konsekvenser som uppstod på grund av dem finns förstås nyfikenheten där för att spela igenom på nytt och se vad jag kan påverka. Men samtidigt känner jag att jag har fått min berättelse och att jag inte vill kika för mycket bakom kulisserna när det gäller hanteringen av handling och konsekvens. Telltale har utan tvekan gjort avtryck i spelbranschen i och med The Walking Dead, men inte nog med det. De har erbjudit en spelupplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

Microsofts E3-planer

Microsoft har nu lyft lite på locket och släppt ut en del detaljer om deras traditionsenliga presskonferens innan E3-mässan. I vanlig ordning är de först ut när det gäller de tre hårdvarutillverkarna och deras presentation kommer att ha titeln Xbox: Entertainment Evolved. Tillställningen förväntas vara 90 minuter lång och inte oväntat kommer en betydande del av tiden att ägnas åt Halo 4.

Andra titlar som nämns är Forza Horizon och Fable: The Journey samt att det kommer att finnas spel som får sin världspremiär under presentationen. Det är heller ingen högoddsare att vi kommer att få se en demonstration av Call of Duty: Black Ops 2 även fall det inte nämns i pressmeddelandet. En månad kvar och jag är väldigt förväntansfull!

Elder Scrolls MMO tillkännagivet

Zenimax Online Studios har idag efter flera års rykten och spekulation tillkännagivit ett Elder Scrolls MMO. Spelet kommer att utspela sig i den bekanta världen Tamriel 1000 år före händelserna i Elder Scrolls V: Skyrim. Spelvärlden kommer att innefatta bland annat Elsweyr, Cyrodiil och Skyrim vilket tyder på ett väldigt omfattande spel med gigantiska områden. Informationen kommer från Gameinformer som väldigt ofta lyckas få denna typ av gigantiska exklusiva tillkännagivanden. Detaljer om spelet i sig är det tunt med ännu, men i juninumret av Gameinformer kommer hela artikeln att publiceras. Lansering av projektet väntas vara under nästa år på plattformarna PC och Mac. Det kan möjligtvis bli det spel som lurar ner mig i MMO-träsket igen.

Ny betalningsmodell för Xbox 360

Teknikbloggen The Verge skrev idag en artikel om Microsofts nya planer på att subventionera priset på en Xbox 360 bundlad med Kinect. Enligt bloggens källor kommer konsolen att kosta $99 och därefter $15 per månad i 2 år. I detta pris kommer Xbox Live Gold att ingå under hela bindningstiden. Det är ett smart vis att sänka den ursprungliga kostnadsbarriären i likhet med hur man säljer mobiltelefoner, men det kommer dessutom att leda till att du i slutänden kommer att betala mer än vad det kostar kontant. Det är ju dock ingen ovanlighet när det gäller avbetalningsplaner.

Huruvida detta erbjudande kommer att lanseras även på denna sidan av Atlanten är dock oklart i dagsläget, men enligt The Verge så kommer erbjudandet att dra igång redan så tidigt som nästa vecka i USA. Officiellt uttalande från Microsoft är förmodligen något vi kan vänta oss inom en snar framtid.

DLC-planerna för Max Payne 3

Releasen för Max Payne 3 är bara runt hörnet nu och Rockstar tillkännagav därför sina DLC-planer för spelet. Det verkar som att de satsar hårt på att multiplayerbiten av spelet kommer att bli en succé eftersom expansionerna enbart kommer att bestå av kartor till spelet. DLC'n kommer att släppas med jämna mellanrum med början i juni och det kommer att fortlöpa fram till hösten. De kommer att kunna köpas separat eller via ett så kallat Rockstar Pass som innebär att du betalar en klumpsumma för att få tillgång till alla kartorna till ett rabatterat pris.

Själv ser jag väldigt mycket fram emot spelet, men är en aning skeptisk till multiplayern. Jag ser inte riktigt hur det spelkonceptet kommer att funka tillsammans med andra spelare. Jag hade förstås samma inställning till Mass Effect 3 vilket visade sig fungera helt ok, så jag kommer förstås att ge Max Payne 3 ett försök också.

Framtiden för Playstation Plus

Sony har nyligen gått ut med en kundundersökning via mail med frågor rörande Playstation Plus, och IGN har tagit del av informationen via en läsare. Mailet nämner en del intressanta scenarion för ändringar i tjänsten, bland annat att man regelbundet får gratis retailtitlar utöver de PSN-spel man får i dagsläget. Ändringen skulle förstås innebära en marginell prishöjning, men det hade jag definitivt inte haft några problem med om man ändå får ut mer kvalitet av tjänsten. I undersökningen ställdes även frågan om det fanns önskemål för att få fri tillgång till tjänster som Call of Duty Elite.

Som plusmedlem på Playstation Network får man för strax under 500 kr per år tillgång till nedladdning av gratis spel från Playstation Store. En normal månad brukar innefatta 1-2 PSN-spel, 2 PS1 Classics och ett par Minis. Utöver detta får man exklusiva rabatter på utvalda titlar samt tillgång till betatester. Vad kundundersökningen kommer att resultera i är försås olkart i dagsläget, men det kan möjligtvis vara grund för något som kommer att tillkännages på Sonys presskonferens innan E3-mässan den 4:e juni.

Skyrim DLC på gång

Bethesda har idag tillkännagivit namnet på deras första expansion till det redan väldigt omfattande Skyrim. Dawnguard blir titeln på DLC-paketet som enligt utvecklarna kommer att bli en större expansion i stil med Shivering Isles till Oblivion istället för de mindre paket som Fallout 3 och Fallout: New Vegas fick. Detaljer om vad expansionen kommer att innefatta har inte släppts, men nyfikna gamers har rotat runt lite i den senaste patchen och funnit referenser till snow elves, vampyrer och armborst. I vanlig ordning när det gäller spel från Bethesda så kommer Xboxen att få expansionen lite tidigare än andra plattformar eftersom Microsoft betalat för en tidsbegränsad exklusivitet. Mer detaljer kan förväntas dyka upp om en månad när E3 drar igång.

The Walking Dead

Nu i veckan släpptes Telltales nya äventyrsspel baserat på den fantastiska zombieserien The Walking Dead. I stil med deras föregående skapelser så är det ett episodiskt spel som släpps i fem delar och delarna ska släppas månatligen enligt planerna. Om man spelat de tidigare spelen så känner man igen sig rätt bra i själva spelmotorn, men där upphör alla likheter. Till skillnad från deras typiska humoristiska tecknade stil möts vi här av en rå och brutal värld för att matcha apokalypsen som skildras i de ursprungliga serieböckerna. Jag var lite skeptisk till om Telltale skulle lyckas genomföra det, men efter att ha spelat igenom första episoden är jag helsåld.

Som jag nämnde så baseras spelet på serieböckerna och därför så följer inte spelet samma storyspår som tv-serien gör. Du kan emellanåt stöta på karaktärer du känner igen från tv-serien men huvudkaraktären är helt ny. Du spelar som Lee Everett, en universitetslärare i historia, som börjar spelet i baksätet på en polisbil. Du ska transporteras till fängelset på grund av ett brott du blivit dömd för, men under resans gång råkar bilen ut för en olycka och du hamnar i diket. När du vaknar till liv igen är du ganska illa tilltygad men tar dig ut ur bilen. Sakta men säkert börjar du misstänka att saker inte står helt rätt till, och det bekräftas strax därefter genom ditt första zombiemöte. Du lyckas nätt och jämnt ta dig därifrån med livet i behåll och stöter på en liten 8-årig flicka vid namn Clementine. Hennes föräldrar är bortresta och hennes barnvakt har haft ett mindre lyckat möte med zombies, och hon är därför helt ensam. Lee övertygar henne att de ska försöka hitta hennes föräldrar och de blir följeslagare i kampen för att hitta ett säkert gömställe.

Hela denna sekvens jag beskrivit bara dryper av stämning och jag kände mig hela tiden tvungen att tänka igenom mina beslut om vad jag skulle säga till den här lilla flickan för att inte skrämma livet ur henne. En stor del av de beslut man tar och saker man säger till andra karaktärer har konsekvenser för senare dialoger och händelser, och därför är det väldigt viktigt att inte bränna broar man kan behöva senare. Bara den första delen som jag spelat sätts du inför ett gäng tuffa beslut som du måste ta snabbt eftersom det finns en tidspress på dig. Besluten är aldrig svart eller vitt, utan alltid en form av gråzon som gör att oavsett vad du väljer så kommer någon form av konflikt att uppstå förr eller senare. Det gör mig extremt hoppfull inför kommande delar då den dynamiska storyn kommer att bjuda på en form av personlig story. Dessutom får man kontinuerligt reda på mer om Lee och vad han egentligen gjort för att dömas till fängelse och vad hans bakgrund är. Jag rekommenderar detta spel varmt till alla fans av The Walking Dead och äventyrsspel.

E3-mässan börjar närma sig

E3-mässan är spelbranschens julafton och nu är det bara lite drygt en månad dit. Man behöver dock inte titta i kalendern för att märka att det närmar sig, för i vanlig ordning så bjuder våren på en hel del tillkännagivanden samt teaser trailers som sedan högst sannolikt kommer att vara i fokus på E3. Bara den gångna veckan har det dykt upp information om titlar av yppersta klass, såsom God of War: Ascension, Dishonored och Crysis 3. För ett par veckor sen hade både Namco och Capcom pressevent där de visade upp sina planer för de kommande 12 månaderna och där visade Capcom upp Lost Planet 3. Inte en titel i hypemässig klass med de tidigare nämnda spelen, men ändå ett intressant spel. Utöver detta så har Activision hintat lite om att det kommer att släppas lite information om det nya Call of Duty i början av maj. Det börjar som sagt hända lite saker nu.

Vad kommer då att hända på E3? I vanlig ordning kommer ju alla tre plattformstillverkarna ha sina presskonferenser innan mässan drar igång officiellt. Först ut är Microsoft den fjärde juni följt av Sony senare samma dag och sen kommer Nintendo att ha sin presentation dagen efter. Nintendo kommer att ha väldigt mycket fokus på sin lansering av Wii U och hoppas nog att kunna sälja in konceptet lite bättre denna gången. Det fanns fler frågor än svar om vad Wii U var för något efter förra årets presentation. Jag hoppas på en bra genomgång av hårdvara och vad den faktiskt kan göra för att de ska kunna visa att designen inte bara är en gimmick. Jag håller dock inte förväntningarna speciellt höga med tanke på förra årets förvirring. Vad Sony och Microsoft har att erbjuda är dock lite mer osäkert. Båda företagen har vidhållit att de inte kommer att visa ny hårdvara trots att de båda sannolikt kommer att släppa nya konsoler innan slutet av nästa år. Jag tror inte vi kommer att få se en ny Xbox eller Playstation på E3 i år, men det hade inte förvånat mig om någon av dem (eller båda) mörkar sanningen för att överraska med en stor reveal. Jag tror definitivt inte att det kommer att finnas demostationer, men det är inte osannolikt att ha konceptbyggen och så kallade "target renders" för att visa upp hur deras vision ser ut samt att berätta om eventuella tjänster och funktioner med hårdvaran. För jämförelse så visades ju till exempel Playstation 3 på E3-mässan 2005 och lanserades i november 2006, så det har ju skett tidigare.

Microsoft kommer sannolikt att köra på sina säkra kort och försöka integrera fler och fler mediatjänster till Xbox Live. Det är ett rätt imponerande utbud de har nu, men problemet är att det enbart är intressant för kunder i USA så jag har svårt att bli såld på deras fokus. Utöver det så kommer de sannolikt att bjuda på den traditionsenliga livedemon av årets Call of Duty. De kommer väl även att för tredje året i rad försöka övertala oss att Kinect är revolutionerande och ett måste för "core gamers", vilket verkligen har backats upp av alla de fantastiska spel som erbjudits hittills. Kinect Star Wars kommer att ligga och svida på näthinnan i många år framöver. Det är svårt att säga vad deras största bomb kommer att vara. Om det nu är så att de inte har ny hårdvara att visa upp så vilar nog deras största hopp på Halo 4, om de inte har någon ytterligare exklusiv titel som inte är tillkännagiven än.

Sony är lite svårlästa detta året. En sak är dock säker, de måste lägga krut på Vita för den tappar fortfarande mark i Japan. Dock är E3 en mässa som är riktad åt en mer västerländsk marknad så jag tror inte att det är prio 1 här. Dock så behöver de börja visa upp en hel del spel för det har varit ganska tunnsått med releaser på konsolen efter det ganska omfattande utbudet vid lanseringen. Jag tror vi kommer att få en rejäl genomgång av God of War: Ascension även fall det inte kommer att dyka upp förrän till våren nästa år. Sannolikt kommer vi att få se mer av Naughty Dog's The Last of Us också, och för Sonys skull hoppas jag även på att vi får ett releasedatum för The Last Guardian. Om det inte sker så tror jag inte längre att det kommer att släppas alls. För er som läste förra stycket och tänkte "jäkla Sony fanboy" så kan jag meddela att Sony inte heller kommer undan med sitt ofrånkomliga snack om Playstation Move. Motion gaming är en förlegad gimmick som dog ut samtidigt som Wii började tappa i försäljning. När det gäller deras största nyhet så är det precis som med Microsoft väldigt svårt att säga i dagsläget. Sony har ju ett stort antal interna studios som kan ha intressanta hemliga projekt på gång, men jag sticker faktiskt ut hakan så säger att Sony absolut kommer att visa något av Playstation 4. Deras retorik de senaste månaderna har varit tydlig angående att de inte tänker vara tvåa in på marknaden nästa generation. Det är en högoddsare, men det hade varit logiskt. Om 43 dagar vet vi hur det blir.

Tankar om nästa konsolgeneration

Eftersom nuvarande konsolgeneration börjar nå sitt slut så spekuleras det friskt om vad nästa generation kan erbjuda. Jag har själv skrivit lite om dessa spekulationer men då fokuserat på hårdvaruspecifikationer. Nu tänkte jag dock gå mer på djupet om vad spelaren kommer att få se för skillnader i de spel som kommer till nästa generation. Det diskuterades en del på IGN's Podcast Unlocked nyligen och då ville medverkande Steven Hopper och Scott Lowe spela ned betydelsen av ny hårdvara eftersom de ansåg att nuvarande konsolplattformar redan håller så pass hög grafisk kvalitet att det inte finns mycket mer att hämta med kraftfullare processorer och grafikkort. Låt gå att det fortfarande släpps spel som är snyggare och mer avancerade än vad som funnits tidigare, men enligt min åsikt är flaskhalsen ganska nära nu.

Om man bara tittar på det ytliga så finns det idag inte tillräckligt med kraft i nuvarande maskiner att köra spel i 1080p med 60 FPS i framerate. En stor majoritet har 720p som grundupplösning och därefter så skalas grafiken upp till 1080p. Trots den lägre upplösningen så har många spel ändå problem att hålla sin framerate stabilt över 30 FPS och detta är ju en tydlig och självklar bit som kan förbättras. En högre upplösning ger skarpare texturer som i sin tur leder till mer realistiska spelmiljöer. Den extra prestandan kan ju även användas till mer avancerade ljuseffekter som kan bygga stämning på ett helt annat vis. Det finns möjligheter att rendera ett större avstånd vilket förhindrar "popping" av miljöer och texturer. Dvs du kan röra dig framåt i en spelvärld utan att det plötsligt poppar upp ett träd eller ett hus som inte hunnit renderas färdigt än. Det finns många spel idag som lider av ganska grov texturpopping, men i synnerhet spelet Rage. Där kan du tydligt se hur texturerna skalas i kvalitet när du vänder dig hastigt. Mer hästkrafter i maskinen ger också möjlighet att bygga mer avancerade spelmotorer som har stöd för förstörbar miljö, i likhet med Frostbite 2-motorn som används i Battlefield 3. Det är i dagsläget det största beviset på hur föråldrad konsolhårdvaran är jämfört med en vettig spel-PC då både PS3 och 360-versionen av Battlefield 3 är markant nedskalat i både grafisk kvalitet och i de förstörbara modellerna.

Utöver bara det ytliga så finns det ju möjligheten att till exempel skripta mer avancerad artificiell intelligens. AI är en väldigt processortung bit när man vill ha en avancerad rutin som anpassar sig efter spelarbeteende eller dylikt. Det är kanske ingenting som genomsnittsgamern reflekterar över, men det är något som kan skapa en betydligt mer intressant spelupplevelse. Om man möter fiender som man faktiskt för ett intryck av att de tänker dynamiskt så är det något som förhöjer situationen i spelet och man känner sig mer involverad. Fysik är en annan komponent som kan vara väldigt processortung. Om man vill ha en övertygande simulation av en verklig situation så är det viktigt att fysiken överensstämmer med verkligheten. Om du har mer prestanda över att leka med i maskinen så kan man kombinera den högre grafiska kvaliteten med en mer avancerad fysikmotor som då skapar en synergieffekt för realismen.

Detta är ju bara ett fåtal exempel på vad som kommer att förbättras med mer avancerad hårdvara, men det känns märkligt när de som faktiskt är experterna i branschen inte lyckas belysa detta på ett bättre sätt. Självklart är det ju så att vi erbjuds otroligt avancerade upplevelser på dagens spelkonsoler, men man behöver inte leta länge efter PC-spel som är betydligt längre komna. Det är inte heller så att du behöver ha en monstermaskin för 25,000 kr för att få en bättre upplevelse i till exempel Battlefield 3, utan det räcker att ha en relativt blygsam maskin för att ändå se en markant skillnad. Trots detta är jag dock en konsolgamer då jag föredrar soffan framför kontorsstolen och handkontrollen framför mus och tangentbord och det är detta som gör att jag längtar efter nästa generation. Det mesta pekar åt att vi är ca 1,5 år bort fortfarande innan det börjar komma något nytt på hårdvarufronten, men jag tvivlar på att jag kommer att sitta sysslolös till dess.

Ett sidospår till MMO-världen

Denna helgen hade jag möjligheten att testa det kommande MMO-spelet TERA (The Exiled Realm of Arborea) då jag lyckades snappa upp en betanyckel via Eurogamer. Med erfarenhet från många timmar med bland annat Anarchy Online och World of Warcraft har jag spelat min beskärda del av dessa onlinespel, men det har varit länge sen jag fastnade så totalt för ett MMO som jag gjorde när World of Warcraft släpptes. Det finns dock ett par anledningar till detta. Dels så spelade jag så pass mycket World of Warcraft att jag helt enkelt brände ut mig. Jag har försökt återvända till spelet nu vid ett senare tillfälle, och det är kul i ett par timmar tills jag kommer in i de gamla hjulspåren igen och känner att jag inte får ut något av spelet. Eftersom många nya MMO-spel får mycket av sin inspiration från Blizzards mästerverk så känns de nya spelen lite för bekanta, och känslan av att jag har gjort det här förr infinner sig. Den andra anledningen är att MMO-spel sväljer väldigt mycket av din tid. Det är självklart upp till dig själv hur mycket du spelar, men jag känner personligen lite av en press att spela så mycket som möjligt eftersom det oftast finns en månadsprenumeration involverat. Detta gör att jag har mindre tid att spela alla andra spel som intresserar mig, vilket skapar en viss stress. Detta i kombination med att ingen egentligen har lyckats slå World of Warcraft på fingrarna ännu gör att intresset för genren har svalnat från min sida.

Med jämna mellanrum tar jag dock chansen att testa de nya utmanarna på marknaden, som i detta fallet blev TERA. Spelet är nu i betastadiet med planerad lansering om knappt en månad. När man startar upp spelet får man i bekant stil välja mellan åtta raser och sju klasser. Raserna skiljer sig ganska rejält utseendemässigt och har specifika fördelar och nackdelar jämfört med andra, vilket också är ett standardformat. Något som stack ut var dock att vissa av klasserna känns en aning underliga. Till exempel har vi de förvuxna blandningarna mellan tvättbjörn och koalabjörnar som heter Popori eller, den raka motpolen, Elin som är modellerad efter en typisk sexig animetjej fast med kaninöron. Av någon märklig anledning så var servern jag spelade på ganska överpopulerad med Elinkaraktärer, vilket kanske berättar något om åldersgrupp och kön på de som spelade. Klasserna är uppdelade i typiska kategorier som tank, DPS och healer och bjöd inte på något extremt nyskapande där heller. Nu fanns det förstås inte tid eller ork att testa precis alla klasser men min Mystic som jag fick upp till level 13 kändes inte direkt som något banbrytande. Det är en magiker med fokusen uppdelad på DPS, support heal och summons och är sannolikt en klass som kommer att hatas av alla som inte spelar den. Anledningen till detta är att det var totalt omöjligt att dö. Oavsett hur många fiender jag lyckades dra på mig kunde jag alltid i lugn och ro rensa bort dem. Jag lyckades även att helt själv sänka en av de första bossarna som man egentligen borde ha en grupp andra spelare med sig för att ta.

TERA är ett väldigt vackert spel för att vara ett MMO faktiskt. Det är byggt på Unreal Engine 3 som fortfarande håller rätt bra trots några år på nacken. Miljöerna jag hann med att se var ganska välgjorda och det kändes som en helt ok fantasyvärld som jag skulle vilja lära mig historian i. Menysystem påminner en hel del om World of Warcraft och det gör även craftingsystemet. Questsystemet fungerar bra och hjälper dig att naturligt ta dig vidare så att du får utforska världen samtidigt som du levlar upp. Mig veterligen så var detta en ganska omfattande betatest i helgen och om så är fallet är det ett gott betyg till utvecklarna Frogster Interactive, för jag upplevde inte ett enda tekniskt problem under hela helgen. Det är ingen enkel uppgift när man talar om ett så massivt projekt som ett MMORPG. Allt som allt så kan jag faktiskt inte hitta något direkt fel med spelet som jag kan peka på bortsett från en sak. Det var helt enkelt inte speciellt kul. Det kanske låter lite underligt när jag spenderat kanske 5-6 timmar med spelet i helgen, men det kommer från gamla MMO-vanor. Jag kom på mig själv att till slut stänga av ljudet i spelet och lyssna på podcasts istället. Jag läste inte vad uppdragen handlade om utan sprang bara till målet, dödade x antal odjur och återvände till uppdragsgivaren. Nu när betahelgen är över så känner jag mig helt klar med spelet. Jag känner inget sug överhuvudtaget att återvända. Om detta beror på någon av de anledningar jag nämnde i början av inlägget kan jag inte svära på, men det fanns helt enkelt inget som fick mig att lyfta på ögonbrynen. Jag har kanske bränt ut mig på själv MMO-konceptet i sig, vem vet. Är du dock sugen på ett nytt MMO som funkar bra och som utspelar sig i en intressant värld så kan det dock vara värt att kika på.

Intryck av Diablo 3 betan

Jag har nu i ett par veckor haft tillgång till betaversionen av vårens absoluta höjdpunkt, Diablo 3. Jag har tidigare övervägt att skriva några rader om spelet men eftersom jag haft en del tekniska problem med betaversionen var det svårt att ge en rättvis redovisning av mina intryck. Nyligen kom det dock en ganska omfattande patch till betan som lyckligtvis fick spelet att rulla väldigt mycket bättre på min dator, vilket förstås var något jag sett fram emot efter att ha kämpat lite med att få spelet att fungera. I höstas fick jag nöjet att testa spelet på Gamex i Kista, och även fall det är samma område man får spela på så har ju själva spelet gjort gigantiska framsteg sedan dess.

De största, eller egentligen de enda farhågorna jag hade när det gäller Diablo 3 är ju det faktum att de strippat bort mycket av den gamla strukturen med attribut och färdighetsträd. Attributen finns ju förstås kvar i spelet, men de delas ut automatiskt på de olika kategorierna beroende på vilken klass du spelar. Det gamla inarbetade  konceptet med att placera ut poäng på olika färdigheter är också borttaget vilket var det som gjorde mig mest orolig. Det gav genast intrycket av att Blizzard ville dumma ner spelet för att tilltala en större målgrupp, något som dessvärre inte är ovanligt numera. Blizzard har dock ersatt trädet med ett gäng olika kategorier av färdigheter varav varje kategori har 3-4 olika färdigheter att välja mellan, och sen finns det ytterligare alternativ som heter runor som man kan utnyttja för att vidare skräddarsy sina val. Som ett exempel så har klassen Monk en sparkattack som du genom att lägga till en runa lägger till en eldeffekt på sparken som gör extra skada. Utöver runor så får man tillgång till passiva färdigheter som du alltid har igång. Dessa passiva effekter kan vara allt från att du kan röra dig fortare till att de förstärker en specifik färdighet som din karaktär har. Det må låta en aning invecklat när man förklarar det i skrift, men det är utmärkt förklarat i spelet då du successivt får tillgång till fler saker istället för att allt dumpas i knät på dig från början. Det är med andra ord ett utmärkt sätt att få mångfald i ett system som vid första anblick ser ganska ytligt ut.

Betaversionen innehåller första akten i spelet vilket innebär ca 1-2 timmars speltid. Dock får du fri tillgång till alla fem karaktärsklasserna vilket förlänger speltiden signifikativt. Samtidigt så finns det spår av de slumpade kartorna som fanns i Diablo 2 som gjorde att varje genomspelning av spelet gav en annorlunda väg att gå. Det finns inte samma utsträckning av slumpgenererat material, men åtminstone de underjordiska sektionerna skiljer sig markant från gång till gång. Karaktärerna skiljer sig också väldigt mycket i spelstil från den mänskliga ångvälten du har i Barbarian till Witch Doctor som gärna skickar fram horder av diverse djur som uppehåller fiendernas uppmärksamhet. Givetvis finns ju fortfarande den stora haken som fick spelare att återvända gång på gång till Diablo 2, och det är utrustningen. Det dröjer inte länge förrän du börjar hitta utrustning i spelet som har +% i Magic Find och du får flashbacks 10 år bakåt när man satt och försökte avväga sin utrustning så att man hade maximalt med Magic Find utan att inverka för mycket på din förmåga att ha ihjäl monster. Motivet med detta är förstås att öka chanserna att hitta bättre utrustning, och det är ett fantastiskt begär som uppstår där du alltid siktar efter att förbättra din karaktär.

Den stora frågan är dock om den där känslan finns kvar. Den där känslan som alla konkurrenter försöker fånga, men aldrig riktigt lyckas. Den känslan som kan få dig att sitta och nöta en och samma boss fram till kl 3 på natten för att du har på känn att du förmodligen får det där svärdet du behöver. Nästa gång. Eller nästa igen. Från det jag har haft möjlighet att spela så måste  jag säga att svaret är ett övertygande ja. Jag känner mig säker på att jag kommer att spendera en på tok för stor mängd tid att finslipa min karaktär när spelet släpps den 15:e maj och den dagen kan helt enkelt inte komma fort nog. Det största problemet som återstår nu är att välja vilken klass jag ska börja med. Jag får nog köra igenom betan ett par gånger till.

Kickstarter - den nya trenden

När Tim Schafer och hans Double Fine lyckades finansiera sin vision av ett nytt äventyrsspel via Kickstarter har  det verkligen skapats en trend inom spelbranschen att prova sin lycka via Kickstarter. Majoriteten av projekten som har dykt upp är enklare spel ämnade för mobila plattformar. Inte många av dem har haft samma ambitionsnivå som Double Fine hade, men har inte heller haft samma draghjälp med ett av branschens tyngsta namn. Det finns dock ett par undantag som är värda att hålla ögonen på.

Strax efter Double Fine lyckades så extremt bra med sin kampanj så dök det upp ett projekt med Wasteland 2. För de som varit gamers lika länge som jag var detta snudd på julafton. Det ursprungliga Wasteland släpptes 1988 och var ett turordningsbaserat rollspel i en postapokalyptisk miljö. Det blev väldigt populärt och vann pris som bästa äventyrsspel det året, men vad som är ännu större är att det var den största inspirationskällan till Fallout. Spelet var förstås ganska primitivt med dagens mått mätt, men det hade precis de element som många av dagens spel bygger på fortfarande och var därför rätt mycket före sin tid. Skaparen Brian Fargo är därför sedd av många som en visionär, och jag ser personligen fram emot vad han och teamet på inXile kan erbjuda denna gången. Det är fortfarande en vecka kvar på insamlingen så ni som är intresserad kan donera pengar här.

Ett annat projekt som ser lovande ut är Shadowrun Returns. Många gamers hör dessvärre Shadowrun och påminns om det ganska utskällda FPS-spelet som släpptes 2007 till Xbox 360 och PC och även fall det är samma universum så kan det inte vara mer vitt skilda spel. Det spel som släpptes då var tecken på hur fel det kan bli när en utgivare börjar få för mycket makt i en kreativa processen, då FPS är en betydligt mer lättsåld genre än rollspel. Ursprungligen så var Shadowrun ett pen & paper-rollspel som släpptes 1989 och som hade en väldigt intressant blandning av fantasy i en framtidsmiljö a'la Bladerunner. Det blev väldigt populärt och gjordes sedan i en rad olika konsolversioner fram tills det blev omstruktererat till ett FPS och sedermera sågat av de flesta fans trots att det fick en del helt ok recensioner. Nu vill dock Jordan Weisman och hans Harebrained Schemes återfånga den gamla rollspelskänslan men i likhet med Wasteland 2 så finns det inga utgivare som vill investera pengar i ett turordningsbaserat, storydrivet rollspel idag. Om Shadowrun Returns är något som lockar så kan ni donera här.

Det är väldigt kul att se dessa klassiska spel få ett nytt liv tack vare crowd funding. Förhoppningsvis är detta ett tydligt meddelande till utgivare att det faktiskt finns en väldigt hängiven skara gamers som faktiskt kan tänka sig att köpa spel som inte är action i första- eller tredjepersonsperspektiv. Double Fine lyckades samla in knappt $3,5 miljoner i donationer från fans på en månad och även fall detta inte är mycket relativt till vad dagens spelbudget kan ligga på så är det något som utvecklarna kan använda utan att en utgivare står och pekar med hela handen om vad spelet ska innehålla. Tim Schafer sa i en intervju att han aldrig tidigare känt sig så motiverad att erbjuda ett spel som är av hög kvalitet, för nu sitter de med sina kunders pengar och inte ett stort företags investeringar. En del projekt på Kickstarter har nu även börjar med kampanjen "Kicking it forward", vilket innebär att de kommer att investera 5% av spelets intäkter i andra Kickstarterprojekt. Därmed har det skapats ett riktigt sammanhängande community bland indieutvecklare på Kickstarter. Det ska bli väldigt intressant att se när några av dessa projekt börjar bli färdiga produkter då man får en helt annan insikt i utvecklingen när man själv till viss del är delaktig i processen. Double Fine har precis släppt första delen i sin dokumentärserie om sitt projekt där de lovat att vara väldigt transparenta i hela utvecklingen av spelet. Det ska bli fantastiskt kul att följa den kreativa processen fram till en färdig produkt, och jag förväntar mig att de kommer att blåsa nytt liv i äventyrsgenren.

Ännu ett coop-kapitel avklarat

Som jag nämnt i tidigare inlägg så spelar jag ju regelbundet coop-spel tillsammans med en god vän, och denna helg var inget undantag. Denna helg satte vi dessutom punkt för vårt aktuella projekt, närmare bestämt Modern Warfare 3. Det har varit en omfattande tidsinvestering som bjudit på många höjdpunkter och sin beskärda del av frustrerade vrål och svordomar. Majoriteten av uppdragen i Spec Ops var riktigt välgjorda, men det fanns dessvärre en del lågvattenmärken också som kändes lite löjligt svåra. Det är detta som har gjort att spelklockan stannade på drygt 48 timmar effektiv speltid. Lyckligtvis fanns ju det fantastiska Spec Ops Survival också för att ge oss tid att hämta oss från eventuella motgångar vi hade i uppdragen, och vill nog påstå att det faktiskt var höjdpunkten i spelet.

Jag medger att jag var skeptisk till en början då precis alla actionspel nuförtiden har någon form av vågbaserad multiplayer och det börjar bli en aning uttjatat. Infinity Ward erbjuder dock en fantastiskt balanserad utmaning som är en fröjd att uppleva. Det ställer höga krav på att vara samspelt med din medspelare, något som vi fick lära oss ganska omgående. Vi lärde oss att använda oss av varandras styrkor för att hitta rätt område på kartorna för att sätta upp vår försvarspunkt. Varje ny karta var ett äventyr, och även fall de första banorna inte var så hemskt svåra så gav de en bra inblick i hur man behöver lägga upp taktik och hur man får vara flexibel ifall planerna inte riktigt funkar som tänkt. Det är något som är extremt viktigt framåt slutet när spelet verkligen kastar allt som finns att kasta på dig samtidigt. Jag vill inte gärna bli jagad av tre juggernauts och en attackhelikopter någon gång snart igen.

Inom en snar framtid kommer det dock att vara dags att ge sig in i striden igen då Infinity Ward börjat släppa nya uppdrag till Spec Ops samt nya kartor till Survival. De är redan släppta på Xbox på grund av en exklusivitetsdeal där Microsoft betalade Activision för att få DLC till Call of Duty-spelen en månad innan andra plattformar. Utöver denna barriär har Activision själva infört ett VIP-system där man kan betala 500 kr för en prenumeration där all DLC ingår, samt att du får ett försprång på releasen. Det är inte ännu satt något datum för när DLC kan tänkas dyka upp på PS3 för icke-Eliteanvändare men det borde inte dröja så hemskt mycket längre nu då kartorna började släppas för alla på Xbox Live förra månaden.

Det ska bli väldigt intressant att se vad som nu kommer att ske med Call of Duty från Infinity Ward. Årets upplaga utvecklas ju av Treyarch och kommer därför inte att ha samma Spec Ops-läge då Treyarch sannolikt kommer att vidhålla sin förtjusning för Zombie mode. Det är fortfarande osäkert vad Infinity Ward kommer att erbjuda då de avslutade storyn i Modern Warfare-serien nu i det tredje spelet. Det kan eventuellt kännas lite märkligt om de inte hittar på något speciellt med nästa spel utan fortsätter i nutid fast med annan story. Huvudsaken är att de bibehåller Spec Ops då det har varit den stora säljande faktorn för min del. Detta är dock en långt senare fråga. Första prioritering nu är att hitta ett nytt projekt för de traditionsenliga coopkvällarna.

En återblick på Vitalanseringen

Playstation Vita lanserades globalt för cirka 1,5 månad sen nu och har haft blandad framgång. I Japan blir den fortfarande totalt krossad av 3DS när man jämför försäljningssiffrorna, medan det går lite bättre i Europa och Nordamerika. Sony är dock ganska tystlåtna rörande försäljningssiffrorna här så jag misstänker att den inte riktigt lever upp till förhoppningarna. Det stora skälet till att det går så knackigt i Japan är som jag nämnt i tidigare inlägg att det fattas riktigt bra titlar för den japanska målgruppen. I princip alla spel som släppts hittills har en tydlig inriktning på en västerländsk marknad, undantaget Gravity Rush och ett fåtal andra titlar. Samtidigt som det fattas en del säljande titlar till Vita så har Nintendo lagt in högväxeln och bara öst ut storsäljare sedan december. Vita behöver verkligen ett Monster Hunter för att försäljningen ska komma igång på allvar i Japan.

Lanseringen i övriga världen gick dock betydligt bättre då det fanns ett fantastiskt stort utbud av spel tillgängligt vid dag 1. Utbudet var inte bara stort i antal, utan det handlade om en hel del riktigt bra titlar och en bra bredd när man tittade på de olika genrer som erbjöds. Problemet som uppstått nu är dock att det blivit en liten baksmälla på grund av att alla releaser packades in under de första veckorna, och nu finns det inte längre något intressant på gång inom en snar framtid. Sony ville till varje pris undvika det misstag som Nintendo gjorde när de lanserade 3DS, och inte ha några vettiga titlar vid lanseringen. De gjorde visserligen detta, men frågan är om de inte själv vunnit på det om de spritt ut en del av spelen över en lite längre period för att kontinuerligt erbjuda nya spel. Nu finns det istället ett ganska stort glapp mellan mars och juni då det i princip inte släpps något alls. Nu är ju förstås inte våren det största releasefönstret, men det hör ju till saken att enheten är ganska nyligen lanserad. Då förutsätter man att det finns en strid ström med spel under de första månaderna åtminstone.

Sommaren ser dock trots allt lovande ut, för då släpps två av titlarna som verkligen sålde in Vitan för mig. De titlarna är Resistance: Burning Skies och Gravity Rush. Resistance är ett ganska enkelt inköpsbeslut med tanke på att jag är en fan av serien, men demon som visades upp på Gamescom i Köln förra året såg ganska lovande ut. Det kommer dessutom att vara något så unikt som ett FPS-spel på en handhållen konsol, vilket gör att man verkligen får nytta av de dubbla analoga spakarna på konsolen. Gravity Rush är en titel som redan är lanserad i Japan men som håller på att lokaliseras för den västerländska marknaden nu. Det är ett actionspel i tredjepersonsperspektiv med väldigt intressanta funktioner, såsom att kunna upphäva tyngdlagen. På så vis kan du ändra hur spelvärlden är upplagd så att du till exempel kan springa uppför väggar för att nå ett hustak. Recensionerna för spelet i Japan har varit riktigt bra, bland annat från de ökänt kräsna recensenterna på Famitsu gav spelet 38/40.

Blickar man ännu längre fram så ser det lite tunt ut på Vitafronten faktiskt. Förstås är det säkerligen mycket som kommer att börja dyka upp nu när spelmässorna börjar köra igång. Redan denna helgen är det dags för PAX East i Boston, men det är sällan det dyker upp några större tillkännagivanden på dessa konsumentinriktade mässor. Dock är det ju bara två månader kvar till E3 och sen ytterligare ett par månader till Gamescom, som jag planerar att besöka i år. Det blir en spännande sommar i vanlig ordning, och jag tvivlar inte en sekund på att jag precis som varje år blir väldigt upptagen när oktober månad anländer.

Lugnet före Diablo 3

Nu när jag avklarat Mass Effect 3 från min "att göra"-lista så väntar en releasemässigt ganska lugn vår fram till den 15:e maj då Diablo 3 kommer att ta över min fritid. Därför har möjligheten att återvända till min backlog uppenbarat sig. Även fall denna spelsamling har varit betydligt större förr så är det ändå ingen brist på titlar att återvända till. Jag har faktiskt varit så seriös denna gång att jag faktiskt planerat ut min tid med vad jag logiskt sett borde hinna med. Resultatet blev följande.

Först ut är Darksiders. Detta spel som länge lockat mig då jag gillar den God of War-liknande stilen samt den postapokalyptiska miljön, men som jag aldrig riktigt fastnade för när jag testade demoversionen. Jag fick låna spelet av en god vän då jag ville ge det en ärlig chans. Resultatet blev att jag köpte det bara ett par dagar senare på PSN. Jag insåg att jag hade ursprungligen sett spelet ur fel synvinkel. Det är lätt att vid första anblick bunta ihop detta spel med God of War-spelen, men striderna är markant annorlunda. Min upplevelse är att det är mindre "button mashing" och mer eftertanke som gäller. Därmed inte sagt att det är bättre eller sämre än God of War, bara annorlunda. I Darksiders kan du röra dig ganska fritt i världen också till skillnad från det ganska hårt skriptade God of War. Detta gör också sitt för att skapa ett eget tempo i berättandet. Jag har ännu inte kommit så värst långt i spelet, men det har varit väldigt underhållande 3-4 timmar hittills. Jag kommer att ha några dagars ledighet nu efter påsken så jag förväntar mig att kunna bli klar med det då.

Efter Darksiders är det dock lite problematiskt. Jag vill verkligen spela Deus Ex: Human Revolution, men jag tvivlar på att det finns tillräckligt med tid för detta innan den 15:e maj. Jag började spela Deus Ex på PC när det släpptes sent i somras, men tappade tråden när höstens stora anstormning av spel anlände. För någon månad sen impulsköpte jag spelet igen fast på PS3 denna gång, dels eftersom det kostade mig 100 kr men så klart även eftersom jag är en obotlig trophysamlare. Det har ju gjort att jag satt ambitionerna högt och siktar på en platinum trophy i detta spel, vilket förstås är ett tidskrävande projekt. Beroende på hur fort jag blir klar med Darksiders så kanske detta blir en titel för sommaren istället när den riktiga dödperioden uppstår i spelbranschen. Som alternativ till Deus Ex har jag istället Homefront eller Dark Void. Homefront kommer nog att ha lite förtur där i och med att jag redan börjat på det och att det är mig veterligen ganska kort. Jag har viss skepsis inför Dark Void, men har blivit intygad att det inte är så pass dåligt som vissa recensioner hävdade. Man kan ju dessutom inte få för mycket av Nolan North som gör rösten till huvudkaraktären...

Det var längesen jag var så pass ikapp när det gäller spel faktiskt. Förstås har jag ju ytterligare spel i min samling som jag skulle kunna återvända till, men det är titlar jag mer känner att jag måste spela klart för att jag betalade pengar för dem, inte för att de kommer att bringa mig massor av underhållning. Det gör ju att de inte direkt hoppar ut i mängden när man står framför spelhyllan och ser över vad man ska sysselsätta sig med. Jag tror dock inte att jag behöver sitta sysslolös fram till 15:e maj. I nödfall kan jag ju alltid nöta vidare på betaversionen av Diablo 3 bara för att vara 100% redo.

Ny Xbox-modell på gång?

För att spinna vidare på förra inläggets ryktestema tänke jag skriva lite om de rykten som dök upp om en ny Xbox som sägs vara under utveckling. Då talar jag inte om nästkommande generation, utan en förgrening av Xbox 360. Enligt rykten ska alltså en ny modell vara på gång som är nedbantad jämfört med aktuella modeller. Den kommer att vara utan DVD-läsare och kommer enligt uppgifter vara baserad på en ARM-arkitektur. Den kommer per definition att likna en Boxee Box, Apple TV eller liknande mediacenter, vilket ligger helt i linje med de nyheter som dök upp i början av förra veckan. Det släpptes då statistik på att streaming av film nu har passerat multiplayerspel som onlineaktivitet. Folk spenderar alltså nu mer tid med Netflix, Hulu och liknande tjänster, än onlinespel. Detta gör ju en satsning på en avskalad Xbox ganska logisk.

Vad som är gör det hela mindre sannolikt är att det även sägs att du kommer att kunna spela XBLA-titlar. Om nu burken är baserad på en ARM-teknologi så betyder det att det måste skapas portar av befintliga spel, för jag kan inte tänka mig att spel som är byggda för en annan hårdvara kommer att rulla på den nya xboxen. Denna investeringen av tid tror jag inte många utvecklare är intresserade av för en produkt som är otestad på marknaden och som är ute efter en målgrupp som inte är ute efter spelen, utan snarare tjänsterna. Vad som hade varit mer logiskt är om Microsoft lanserat detta som en helt egen produkt som inte är Xbox-brandad, men detta faller lite också eftersom Microsoft säkerligen ogärna vill dela upp sin målgrupp. De har ju sedan början haft som mål att flytta spelkonsolen in i vardagsrummet som en viktig del av den underhållning du konsumerar.

Vad som hade varit en vågad satsning är däremot om de hade släppt en ny Xbox utan DVD-läsare som ett försök att testa marknaden för digital distribution. Det hade varit rätt tid att testa det då vi börjar närma oss slutet av nuvarande hårdvarucykel och det hade varit en bra grund att göra research på inför nästa Xbox. Om de får positivt utslag kanske de gör en ännu större satsning på en digital plattform när de beslutar sig för att låsa hårdvaruspecifikationerna för nästa modell. Dock hade det varit en kostsam variant om det inte blir positivt mottaget, fråga bara Sony hur kul det var när de försökte samma sak med sin PSP Go. Marknaden var inte alls redo för en enbart digital modell när den lanserades 2009, och den floppade rejält. Mycket har dock hänt på de senaste åren och folk är mer "tränade"att köpa saker online. Skulle jag våga mig på en gissning så tror jag dock att det inte kommer någon sådan här modell alls, eller åtminstone inte i denna hårdvarugenerationen. Det kräver mycket resurser att utveckla en ny produkt och Microsoft spenderar nog allt krut på utvecklingen av nästa generations Xbox. Det finns helt klart en målgrupp för produkten, men det är inte rätt tidpunkt.

Oavsett så är det en väldigt intressant tid vi går till mötes nu när sommarmässorna bara är ett par månader bort. Rykten och spekulationer haglar, och det är detta som gör spelbranschen så intressant. Microsoft har tidigare sagt att de inte har någon ny hårdvara att visa på E3, men det hade heller inte varit första gången man mörkat för sina framtidsplaner. Jag har svårt att tro att både Sony och Microsoft kommer att låta Nintendo vara ensam tillverkare i år att visa upp ny hårdvara på E3-mässan. Time will tell...

Första ryktena om nästa Playstation

Nu när vi börjar närma oss slutet på den aktuella konsolgenerationen börjar det bubbla upp lite rykten om nästa generation. Det har redan talats en del om nästa Xbox där vi fått en ganska blandad kompott av mer eller mindre sannolika uttalanden från "anonyma källor som är nära projektet". Både Sony och Microsoft har dock sagt att de inte kommer att visa upp något på E3 i år, vilket förstås var en liten besvikelse men trots allt logiskt. Både Xboxen och PS3 säljer ju fortfarande väldigt bra och det finns inga tecken på att detta kommer att ändras inom en snar framtid. Att då börja marknadsföra en ny produkt är lite att skjuta sig i foten rent försäljningsmässigt. Tillverkningskostnaderna har nu blivit pressade tillräckligt mycket för att vinstmarginalerna ska vara vettiga, och denna perioden är viktig för en plattformstillverkare eftersom de i princip alltid gör stora förluster på hårdvaran när den lanseras och säljs till ett subventionerat pris.

I dag dök dock lite ytterligare rykten upp om nästkommande Playstationkonsol, men de ska ju så klart tas med en nypa salt. Till att börja med så verkar kodnamnet för nya projektet vara Orbis. Uppenbarligen finns det dock vissa som inte förstår innebörden av kodnamn då jag sett en del inlägg på Twitter om folk som försökt boka en Orbis hos förbryllade återförsäljare. Detta passar in på Sonys tema för tillfället med latinska ord då Vita betyder liv och Orbis betyder cirkel. En anledning till att jag tvivlar på att Orbis blir det slutgiltiga namnet är att cirkel är lite väl nära associerat med 360, men det är en spontan känsla bara. Ryktena säger även att Sony siktar på en release till julhandeln 2013 vilket är helt i linje med vad i princip alla har förmodat länge nu. Vidare så lutar det åt att Sony lämnar Cellprocessorn för att återgå till en mer standardiserad arkitektur från AMD som sägs tillverka både CPU'n och GPU'n. Detta glädjer mig faktiskt att se då satsningen på Cell var väldigt vågad, men inte helt lyckad. Den hade enormt bra prestanda, men den annorlunda arkitekturen gjorde det svårt att porta spel mellan plattformarna. Detta har lett till att Xboxen haft en liten fördel när det gäller vissa multiplattformtitlar eftersom Xbox har varit enklare att utveckla för, men dock har ju Sony kunnat briljera med sina plattformsexklusiva titlar. Om de nu byter hårdvaruarkitektur kan jag dock nästan garantera att det inte kommer att finnas någon bakåtkompatibilitet från Orbis till PS3. Att emulera en annan processorarkitektur är extremt krävande av hårdvaran, och bortsett från att de har delar av den gamla arkitekturen på plats även i Orbis så kan jag inte se att det kommer att finnas möjlighet att göra det.

Så långt låter det mesta sannolikt eller åtminstone som en möjlighet, men nu över till de lite mer spekulativa bitarna. Enligt källor så ska hårdvaran ha en form av DRM-skydd som per definition kommer att förhindra försäljningen av begagnade spel. När du köper ett spel så knyter du det till ditt PSN-konto för att aktivera det i likhet med onlinepass som finns nu. Skillnaden är att om du skulle sälja skivan så kommer nästa användare enbart få tillgång till en utvärderingsversion, och om vill ha tillgång till hela spelet behöver du betala en avgift. För min del så upprör detta inte mig nämnvärt då jag är en förespråkare för att köpa nytt för att ge stöd till utvecklare, och detta kommer att slussa mer pengar till just utvecklare istället för att de hamnar i Gamestops fickor. Problemet är att Gamestop är en för stor faktor i spelförsäljningen för att en sån sak ska kunna appliceras. Möjligtvis nästa generation efter Orbis då man kan börja överväga att köra enbart digital distribution, och då är inte längre begagnade spel ett problem. Sony har ju redan börjat experimentera med den marknaden genom att erbjuda alla spel till Vita digitalt via PSN samma dag som de släpps i butik, och oftast till ett billigare pris också.

Allt detta är som sagt rykten, men vad hade branschen varit utan dessa spekulationer? Ibland kommer de från pålitliga källor, oftast inte, men en sak är säker. Det är alltid både underhållande och intressant att följa dessa nyheter när det börjar närma sig en ny generation. Vi har mycket att se fram emot på vägen fram till 2013 då vi förmodligen får se dessa nya konsoler.

Robert Bowling lämnar Infinity Ward

Infinity Ward är en utvecklare med ganska stormig historia. De har utvecklat de i mina ögon bästa Call of Duty-spelen, men Infinity Ward idag är definitivt inte längre samma företag som Infinity Ward för drygt två år sen. Efter lanseringen av Modern Warfare 2 så uppstod en konflikt mellan studions huvudpersoner Vince Zampella och Jason West och ägarna Activision vilket ledde till att både Zampella och West fick sparken för "insubordination". Exakt vad som skedde är det nog ingen utanför Activision eller Infinity Ward som vet, men konflikten ledde till att ungefär hälften av de anställda sa upp sig i protest och det antyder ju att inte allt gick helt rätt till. De före detta anställda som sa upp sig skapade sen tillsammans med West och Zampella ett nytt bolag under huvudkonkurrenten Electronic Arts som fyndigt nog döptes till Respawn Entertainment.

Infinity Ward hade dock fram till gårdagen kvar en frontperson som varit med sedan början av Call of Duty-franchisen och det är Robert Bowling. Hans officiella titel var "creative strategist" men han har även bidragit mycket med är att han har varit bolagets ansikte utåt under senare år och har fyllt en viktig roll för företaget i mediasammanhang. När Modern Warfare 3 avslutade trilogin som startades för fem år sedan undrade många vad Infinity Ward skulle kunna göra härnäst för att hålla Call of Duty vid liv. Den frågan blir allt större genom att Robert Bowling nu sagt upp sig. Jag tvivlar inte på att det finns mycket kompetent arbetskraft kvar i bolaget, men det är väldigt få av dem som var med och skapade den ursprungliga magin. Även fall årets upplaga av Call of Duty utvecklas av Treyarch så måste ju utvecklingen vara i full gång även hos Infinity Ward. Om inte projektet får rätt person vid rodret kan det mycket väl betyda slutet för Call of Duty-bubblan. De flesta anser redan idag att Infinity Ward är den utvecklaren som gör de bästa spelen i serien, och om dessa börjar falla i kvalitet kan intresset börja falla också. Nu är det ju förstås så att de har så gigantiska marknadsandelar att det i början kommer att vara en marginell skillnad även om de skulle tappa 1 miljon exemplar i försäljning. Det hade kanske betytt att de "bara" dragit in $900 miljoner istället för över en miljard första veckan, men det är samtidigt svårt att häva en sådan trend. Se bara på World of Warcraft som stadigt tappar prenumeranter. Det är dock ett tag innan det börjar dyka upp information om denna titel, men jag väntar med spänning på att få se vad de jobbar på.

Utvecklingsproblem för Prey 2

Förra sommaren på E3-mässan i Los Angeles överraskades åtminstone jag av beskedet av att Prey 2 var under utveckling. Det ursprungliga spelet som släpptes 2006 på PC och Xbox 360 mottogs ganska väl och det sålde helt ok, men det var ändå inte något som riktigt etablerade sig. Detta gjorde att uppföljaren som visades i fjol mer eller mindre var en reboot som hade ganska lite med originalet att göra. Storymässigt fanns det en koppling då det börjar precis där förra spelet slutar, men formatet var helt annorlunda. Upplägget blev marknadsfört som ett spel med en öppen värld istället för den traditionella FPS-stilen som erbjöds innan. Du spelar som en U.S Marshal som heter Killian Samuels och det ett stort element av spelet består av att jaga brottslingar i ett futuristiskt, utomjordiskt samhälle. Av det som demonstrerades på E3 fick man se actionsekvenser som bestod av att jaga folk till fots med lite parkoursekvenser blandat med skjutande i första person.

Get More: GameTrailers.com, Prey 2 - E3 2011: Bounty Hunting Walkthrough HD, PC Games, PlayStation 3, Xbox 360

Både den förrenderade trailern som släpptes veckan innan E3 och spelsekvensen som visades under mässan såg riktigt lovande ut, men det verkar som att utvecklarna har stött på lite problem. När utvecklare visar sina produkter på spelmässor så är det i princip alltid en så kallad vertical slice man får se. Dvs du får se ett element av spelet som de lagt mycket vikt på att få att se ut som en färdig produkt för att ge en uppfattning om vad vi har att förvänta oss. Problemet är att tystnaden har varit total hos Human Head Studios sedan i somras. Det är ju i sig kanske inte anledning att oroa sig, men när utgivarna Zenimax beslöt sig för att ställa in ett antal föreläsningar rörande spelet på Game Developers Conference för ett par veckor sen började ryktena cirkulera om att allt inte stod riktigt rätt till. Bristen på information från Zenimax har gjort att spekulationerna nu gått så långt att man tror att projektet kommer att läggas ned helt. Zenimax har dock antytt att ett officiellt uttalande kommer att dyka upp nu kommande vecka.

Det är förstås trist att se lovande titlar läggas ned, om det nu är fallet. Det kändes inte som en typisk shooter och det Blade Runner-liknande upplägget var lockande för mig. Det ursprungliga spelet hade också sen beskärda del av utvecklingsproblem då det tog mer än 10 år innan det slutligen kom ut på marknaden. Det var också detta som gjorde att spelet kanske inte var riktigt den hit som det förtjänade att vara. Kanske ser Zenimax tecknen på en lång utvecklingsperiod igen och försöker täta de ekonomiska läckorna? Vi får förhoppningsvis mer information inom kort. Låt oss hoppas på att projektet fortfarande är vid liv.

Episk avslutning av en episk trilogi

Mass Effect-trilogin är tveklöst ett av de mest ambitiösa projekten som någonsin genomförts i spelbranschen. Inte nog med att Bioware har sammanbryggat tre spel storymässigt, de har även lyckats med att hålla en röd tråd som är just din story baserad på dina beslut. Förstås ändras inte fundamentala händelser i spelet, men det är ändå tillräckligt för att du ska känna dig delaktig i berättandet av det du upplever. På något vis har dessa genialiska författare och designers lyckats hålla reda på alla möjliga beslut och händelser och låter dig se konsekvenser av något du kanske gjort i början av första spelet. Det måste vara ett helvetiskt flödesschema som tar upp stora delar av designdokumenten. Låt gå att det sällan är stora konsekvenser, men att du får en återkoppling eller referens till en tidigare händelse som du aktivt tagit del av är otroligt tillfredsställande. Det gör att världen du befinner dig i faktiskt känns interaktiv och att du har gjort ett avtryck i någons liv.

Första intrycket jag upplevde i spelet när jag först testade Mass Effect 3 på Gamex i höstas var att styrningen kändes mer actionorienterad än vad den var i tvåan och det gav blandade känslor. Å ena sidan kändes striderna mer flytande och underhållande vilket öppnar chanserna för att skapa lite större strider än tidigare utan att det känns kantigt eller felplacerat. Å andra sidan så kröp oron fram att Bioware hade fått för sig att rollspelsbiten inte var lika viktig längre. Att fokusen hade skiftats från dialog och story över till större explosioner. Även fall öppningsscenerna från spelet styrker denna oro med mycket action, skjutande och explosioner så dröjer det inte lång tid förrän du är djupt involverad i den galaktiska politiken och ställs inför svåra beslut. Alla tvivel släpper och den fantastiska stämningen sköljer över dig. Bioware briljerar verkligen i detta tredje spel genom att verkligen spela på dina känslor och dina förhållande med karaktärer du träffat tidigare. Det galaktiska kriget påverkar alla på olika vis och du känner alltid dig manad att assistera på alla sätt du kan.

Musiken i Mass Effect är nog den komponent som bidrar mest till den härliga Sci-Fi stämningen. Kompositören Clint Mansell har skapat en skön blandning mellan Vangelis fantastiska Blade Runner-soundtrack med inslag av Harry Gregson-Williams eller Hans Zimmer. Den syntiga, atmosfäriska musiken ligger i princip alltid i bakgrunden men i takt med att händelserna stegras så stegras även musiken till ett pampigare actionsoundtrack. Grafiken har fått sig en ansiktslyftning med lite mer detaljerade miljöer, skarpare texturer och bättre animerade karaktärsmodeller. Fortfarande så ser en del karaktärer ganska stela och ointressanta ut under dialoger, men de har kommit en liten bit på vägen åtminstone. Det finns en högre grad av skriptade händelser a'la Uncharted där man överraskas av fallande plattformar eller byggnader vilket bygger upp spänningen i actionfyllda ögonblick. Det finns även en del lånade element från Dead Space där man går i mörka grottor där enda ljuset du har att tillgå är ficklampan på ditt vapen. Varvandet av dessa element skapar en härlig berg-och-dalbana i berättandet och man känner aldrig riktigt att det blir för mycket av det goda.

Största överraskningen i spelet måste vara multiplayern. Jag var extremt skeptisk till att lägga in ett multiplayerelement i ett spel som från början varit ett typiskt singleplayer RPG och med tanke på att Bioware knappt haft någon erfarenhet av multiplayer förr så kändes det som en checkbox som EA ville fylla. Motvilligt gav jag mig in i en match och det visade sig vara ganska kul. Det består av coop med fyra spelare på en karta där det kommer vågor av fiender. De vinner inget pris för originalitet, men det är ganska bra genomfört. Frågan är bara hur länge det kommer att kännas fräscht.

Allt i spelet är dock inte positivt, och då talar jag inte om slutet som den högljudda minoriteten har gnällt om. Det största problemet jag hade med spelet var den ganska skakiga frameraten som vid ett flertal tillfällen var som en kalldusch som drog mig ur stämningen i spelet. PS3-versionen har vad jag läst mig till de större problemen, vilket ännu en gång ligger i att Unreal Engine 3 inte rullar bra på PS3. Motorn är ursprungligen optimerad för PC och eftersom Xboxen har en arkitektur som är snarlik en PC så är det enklare att få spelen att flyta där jämfört med på PS3. Om problemet ligger hos utvecklare eller i motorn är bortom min kunskap, men jag kan ju inte tro att det är omöjligt att förbättra. De stora problemen visade sig i storysekvenserna, så lyckligtvis lider striderna sällan av låg framerate. Det är illa nog att berättandet blir skakigt, men dålig framerate i actionsekvenser gör spel helt ospelbara.

Det är svårt att sätta mitt omdöme om Mass Effect i ord. Det bästa sättet jag kan beskriva det hela på är att jag omedelbart ville sätta mig och spela igenom alla tre spelen på nytt för att återuppleva denna fantastiska resa. Smolket i bägaren för oss PS3-gamers är ju att vi aldrig får möjligheten att göra en "komplett" genomspelning då första spelet inte finns tillgängligt där, utan enbart på Xbox och PC. Denna spelserie har gjort vad ingen ens har varit nära att göra tidigare i branschen genom att lyckas berätta en så pass omfattande historia som sträcker sig över dessa tre spel. Det är ju absolut inte ovanligt med uppföljare, men att få storyn att smälta ihop så bra att trilogin känns som en självstående entitet har jag aldrig upplevt förr. Jag har lovat mig själv att återvända till början igen någon gång. Någon gång då jag har 100+ ostörda timmar. Någon gång...

Skamligt beteende av Bioware

Jag skrev igår om protesterna som uppstått kring Biowares topptitel Mass Effect 3 och om hur denna högljudda minoritet ville ändra storyn i spelet för att passa dem bättre. Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag kunnat föreställa mig att det skulle resultera i något. Dessvärre hade jag fel. I ett blogginlägg på Biowares officiella blogg skrev idag Casey Hudson, en av skaparna av spelet, att de baserat på "feedback från fans" kommer att släppa DLC som kommer att vidareutveckla händelserna i spelet för att skapa ett bättre avslut. Detta är förstås enorma mängder skitsnack. Detta är i mina ögon en panikreaktion från EA som oroar sig för att de kommer att tappa ett par sålda exemplar på grund av forumtroll på internet. De ändrar på en story som varit författarnas vision i flera år. Det finns gränser för hur mycket man ska göra för kunden. Man ska förstås skapa något som kunden vill ha, men att sälja sin integritet för att några bortskämda människor inte får allt de vill är svinigt.

Bioware har härmed målat in sig i ett hörn. Oavsett vad de gör hädanefter så kommer de bara att se ut som idioter. Om de till exempel skulle hävda att denna DLC var planerad hela tiden så kommer de ju bara bekräfta att de släppte ett spel som inte var en komplett story, utan de var bara ute efter att folk skulle köpa expansioner för att få det "riktiga" slutet. Det är förstås deras rättighet, men det visar att de tappat kontakten med gamers som älskat detta företag och deras skapelser i så många år. Det betyder även att många, inklusive jag själv, kommer att avstå från att köpa dessa expansioner och då är deras försäljningsmodell havererad. De har även skapat ett oroväckande prejudikat om att det gäller bara att skrika tillräckligt högt för att få som man vill. Hur ska det se ut för framtida projekt? Kommer de även att göra flera slut för nästa spel? Hur känns det att jobba som författare på Bioware nu?

Om EA var oroliga över den ursprungliga upprördheten så ska det bli ytterst intressant att se hur de reagerar på den ofrånkomliga våg av missnöje som detta beslut kommer att frambringa. De har skjutit sig i foten och kommer inte att få mer pengar av mig när det gäller kommande DLC. Jag hoppas på att fler tar beslutet att bojkotta denna svaga handling från EA och Bioware så att de får lära sig att ha lite ryggrad i framtiden.

Snedriktad aktivism

De gångna veckorna har det talats väldigt mycket om Mass Effect 3, och närmare bestämt om slutet som inte fallit alla i smaken. Jag kommer inte att spoila något i denna artikeln av en ganska enkel anledning. Jag har ännu inte spelat klart spelet. Jag kommer därför inte att lägga någon värdering i om slutet är bra eller dåligt utan snarare kommentera på sättet folk hanterat sin kritik. Folk har helt enkelt tyckt att slutet i spelet inte levde upp till deras förväntningar, vilket har lett till att en del människor startat en insamling av underskrifter för att få slutet ändrat. På allvar. En del andra stjärnor gick istället till attack mot individer hos Bioware och EA via Twitter och Facebook för att trakassera dem på allehanda vis, vilket förstås är en befogad reaktion. De gillade ju inte slutet på spelet.

På en viss nivå kan jag förstå en stark reaktion om man är missnöjd med Mass Effect 3 eftersom det är en serie man varit investerad i sedan 2007 för de som var med från början. Du har tagit många beslut som inverkar på just din berättelse, och om slutet känns som ett antiklimax blir man ju förstås besviken. Men kan verkligen ett potentiellt dåligt slut förstöra hela resan du tagit? Jag har svårt att se det hända. Jag säger definitivt inte att alla ska tycka lika bara för att man inte ska skapa vågor. Kritik är bra och det enda sättet något kan bli bättre, men det måste framföras på ett vuxet vis. Samtidigt så ska man ju inte förutsätta att skaparen av en historia bara ska ändra sin vision för att en högljudd minoritet får för sig att de har rätt att kräva det. Detta är mig veterligen den första gången det hänt att någon skapat en namninsamling för att ändra ett kreativt verk. Det är inte konsumentens historia, det är skaparen som har fria tyglar att göra precis vad han eller hon vill. Den makt du har som konsument ligger i din plånbok. Justin Bieber gör inte musik som jag föredrar att lyssna på, så därför köper jag inte den. Jag kan dock inte göra något åt de miljoner som faktiskt uppskattar det han gör vilket leder till att jag får acceptera att han gör mer musik. Jag förväntar mig inte att hela världen rättar sig efter min åsikt, men det gör dessa människor som vill få slutet på Mass Effect 3 ändrat. Problemet är att dessa människor låter mer än de som är nöjda och därför blir folk som inte är insatta i händelserna tveksamma om de verkligen vill köpa spelet. Alla dessa människor är ju så missnöjda med det.

Samtidigt som denna debatten pågått har det ju även klagats på att det släpptes DLC samma dag som spelet släpptes. Detta brott mot mänskligheten är ju förstås oförlåtligt då många anser att det borde finnas med på skivan och ingå i priset. Vad de inte riktigt förstår är hur certifieringsprocesser fungerar. För att få släppa ett spel på Xbox eller PS3 så måste spelet genomgå en certifiering för respektive plattform. Denna process kan ta några veckor eller kanske till och med en månad, och under denna period så måste innehållet på skivan vara låst. Under denna period är det ganska osannolikt att utvecklare sitter och rullar tummarna och därför är det vanligt att de börjar jobba på nytt innehåll. Om detta innehåll skulle bli färdigt under certifieringsprocessen så får de inte lägga till det på skivan utan att behöva påbörja den från början igen. Om man trots allt skulle bortse från denna process och Bioware har DLC'n färdig vid release och väljer att inte inkludera den i spelet. Vad är det som säger att du är berättigad till detta innehåll? Det finns inget som kan rättfärdiga ett sånt argument, inte ens om filerna skulle finnas på skivan. Då kan man kanske argumentera etiken i att göra så men faktum kvarstår att du köpt rättigheten att spela ett spel, och inte rättigheten att spela spelet plus expansioner eller uppföljare. Om denna ekonomiska modell inte passar dig, då finns det ännu en gång en väldigt enkel lösning. Rösta med plånboken. Om ingen köper DLC'n som släpptes samma dag som Mass Effect 3 så kan jag garantera dig att EA illa kvickt börjar leta efter ett nytt sätt att leverera sina produkter.

Båda dessa argument bottnar i att vissa människor känner sig berättigade till saker de inte får. Det är en väldigt infantil och egocentrisk tanke som jag verkligen hoppas att vi inte kommer att få se i någon större utsträckning i gamingbranschen. Det spelar rakt in i stereotypen att spel bara är för barn då dessa människor beter sig extremt barnsligt. Colin Moriarty på IGN sa det nog bäst när han med bitande ironi skrev följande på Twitter.

I can't believe JK Rowling's audacity. Harry Potter should have been one book sold at $10 and she should have polled readers on how it ends.
— Colin Moriarty (@notaxation) mars 13, 2012

Diablo 3 får äntligen ett konkret datum

Nu har det äntligen hänt. Ett av årets absolut mest efterlängtade spel har slutligen fått ett releasedatum. Jag talar förstås om Diablo 3 och datumet är 15:e maj. Enda sen spelet tillkännagavs för lite knappt fyra år sedan har jag följt varenda lilla rykte, läcka och nyhet kring spelet. Jag spelade Diablo 2 och dess expansion Lord of Destruction så mycket att skivorna mer eller mindre är utslitna och får fortfarande lite nostalgiska infall då jag vill installera spelet igen bara för att köra lite till. Diablo 3 har under dess långa utvecklingstid varit en dröm för den Diablofanatiker jag är, och när jag slutligen fick möjligheten att testa spelet i november förra året på Gamex gick drömmen i uppfyllelse. Farhågorna var ju förstås att det inte skulle leva upp till de skyhöga förväntningarna jag själv byggt upp, men alla tvivel var bortblåsta när jag bara var ett par minuter in i spelet. Känslan var helt enkelt där. Den där känslan som så många andra utvecklare försökt framkalla i sina Action-RPG men aldrig riktigt lyckats. Den där känslan som gör att du kan göra repetetiva saker ad nauseam men ändå så känner du att du får något ut av det. Det som gjorde att jag kunde sätta mig och döda samma boss 100+ gånger på en kväll utan att reflektera över det. Chansen var ju att nästa gång så skulle man få den där eftertraktade bågen eller svärdet du var ute efter! Jag var inte ensam om denna besatthet heller. Min rumskamrat under min högskoletid var också inne på helt samma spår. När vi spelade som mest så flyttade han in sin PC på mitt rum så att vi kunde sitta och snacka samtidigt och körde i princip hela natten fram till vi hade föreläsningar på morgonen. Kanske inte det smartaste jag någonsin gjort, men kul var det!

Det är dock märkbart på de nyheter som cirkulerat kring Diablo 3-projektet på sistone att utvecklingen inte har varit en dans på rosor. Uppskjutna lanseringsperioder, avhopp från ledningen och nu sist så har det bekräftats att spelet inte kommer att lanseras med det utlovade PVP-läget. Skälet till detta var att det hade fördröjt lanseringen ytterligare, men samtidigt lovade Blizzard att patcha in det vid ett senare tillfälle. Det känns som ett klokt beslut med tanke på att ytterligare förseningar hade varit tufft att hantera. Det hade inneburit antingen en lansering i sommar då spelförsäljningen kanske inte är den starkaste, eller i höst när det finns massor av andra titlar att konkurrera med. Tillkännagivandet av lanseringsdatumet måste dessutom ha varit lite deprimerande för Runic Games som utvecklar Diabloklonen Torchlight 2. De planerade att få ut sin titel redan innan jul för att kapitalisera på alla svältfödda Diablofans. Det blev dock uppskjutet, och nu ser det även ut som att Diablo 3 kommer att vara först ut på marknaden vilket kommer att inverka ganska hårt på Runic Games chanser att stjäla lite marknadsandelar.

Med två månader kvar till releasen är målet solklart. Det är dags att göra slut på backloggen av spel jag har, för när Diablo 3 släpps kommer jag nog att ha svårt att slita mig på ett bra tag. Lyckligtvis är april i princip tom när det gäller nya releaser som intresserar mig vilket friar upp en hel del utrymme att städa upp på hyllan. Jag är förstås fortfarande djupt inne i Mass Effect 3 vilket kommer att vara första prio innan jag kan ge mig på de lite äldre spelen jag har. Av någon anledning kände jag ju även att det var en bra idé att låna en del spel av en god vän för att jag uppenbarligen inte hade tillräckligt många själv, så dessa kommer också att behöva prioriteras. Jag känner dock ingen stress. När Diablo 3 anländer så blir det som att inga andra spel existerar ändå. Problem solved.

Min första riktiga kontakt med Halo

När jag nu i helgen var på besök i Norge hos en god vän så fick jag möjligheten att bilda en egen uppfattning om Halo, en spelserie som jag aldrig riktigt fastnat vid tidigare. När det första spelet släpptes för drygt 10 år sen testade jag spelet på PC, men det fanns inte något som riktigt tilltalade mig där. Styrningen kändes lite flytig, en del av fienderna var förbryllande i sin design. Vapnen kändes i regel bra dock och miljöerna var intressanta, men det var inte riktigt tillräckligt för att hålla mitt intresse. Jag har dock med jämna mellanrum känt att jag velat testa det igen för att se om mina första intryck var något jag kände vid tillfället. Med tanke på att miljoner spelare sänker massvis med timmar i de dessa spel så måste jag ju ha missat något ursprungligen. Efter att ha spelat igenom Halo Reach så kvarstår mina intryck jag hade för 10 år sen.

Det första jag märkte var att jag fumlade efter vilken knapp man använder för att lägga an sitt vapen så att man kan sikta ordentligt. Det finns ingen sådan knapp. Du skjuter alltid från höften. Det är förstås ett designbeslut som tagits för längesedan, men det känns som ett underligt sådant. Detta ledde till att jag i början av ren reflex kastade väldigt mycket granater som landade vid fötterna som tillhörde min tålmodige coop partner. När jag väl vänjt mig vid knapplayouten så återstod den lite flytiga styrningen. Även denna gick att vänja sig vid eftersom det trots allt inte är Jorden man befinner sig på utan en helt annan planet, med vad jag antar är en helt annan gravitation. Jag kan dock inte påstå att jag lärde mig att gilla känslan, men det är väl snarare en smaksak i detta fallet. Till slut lärde jag mig att jobba med det jag erbjöds och kunde faktiskt få in en och annan headshot när det ville sig väl. Värre var det dock med fordonen. De hade oftast en tendens att hamna med hjulen upp istället för ner. Vapnen var intressanta i vanlig ordning och det fanns en bra bredd, men man får aldrig en riktig introduktion till någon av dem. Detta leder till att man aktivt måste leta upp vilket vapen som passar bäst i vilken situation, och det kunde ha lösts lite mer pedagogiskt. Jag förstår mycket väl att jag kastade mig in i det senaste spelet i en serie av fem, men det känns lite uteslutande mot folk som inte har varit med från början av en eller annan anledning.

Grafiken var den bit som gjorde mig mest kluven. Samtidigt som du erbjöds väldigt vackra miljöer med storslagna strider så ser man tydliga försök till att dölja dålig prestanda. Om det hänger på att motorn inte hänger med eller om det är en hårdvarubegränsning vet jag inte men gång på gång användes motion blurring i cutscenes för att dölja en dålig framerate. Det är en teknik som användes flitigt på Playstation 2, i synnerhet av Metal Gear Solid-spelen. Lite lustigt att se det i ett spel som hyllats så mycket för sina grafiska prestationer. Dessa sekvenser varvades med fantastiska vyer i miljön där din uppmärksamhet inte sällan drogs till den vackert designade himlen. Många av striderna utspelar sig utomhus så du får en skön illusion av en öppen värld med alternativa vägar att gå. Det finns förstås sällan några alternativ, men det är en skön omväxling från checkpointjakten i Call of Duty-spelen där du med all önskvärd tydlighet får veta att du ska gå till ikonen, och sen nästa ikon.

Jag är glad att jag slutligen spelat igenom ett helt Halo-spel, men jag har samtidigt bekräftat att det inte är något för mig. Jag känner inte ett behov att återvända till de äldre spelen och känner heller ingen direkt längtan till Halo 4 som kommer i höst. Det är ett spel jag mycket väl kan tänka mig att spela om tillfälle ges, men jag kommer inte att skaffa det själv. Det kanske blir ett projekt för nästa resa till Norge.

Mina intryck av Playstation Vita

Nu har jag haft min Vita i två veckor och den har blivit flitigt använd kan jag meddela. Min tanke var att jag skulle skriva ett inlägg om mina intryck ganska omgående, men istället så har min blogg blivit väldigt tyst på sistone. Kvällarna har blivit tillägnade Vitan nästan utan undantag. Jag har spelat en rad olika typer av spel för att verkligen utforska bredden av enheten, och det är just bredden som är så fantastiskt imponerande i mina ögon. Två spel som i synnerhet fångat mig är Uncharted: Golden Abyss och Lumines: Electric Symphony. Två spel av yppersta klass och två spel på vitt skilda sidor av genrekartan. Uncharted representerar det storslagna spelet med enorm budget medan Lumines erbjuder dig en enkel men oerhört beroendeframkallande pusselupplevelse.

Direkt när du tar konsollen i handen känner du att designen är gedigen. Den känns inte plastig som till viss del föregångaren Playstation Portable gjorde, utan har en vikt som ger intryck av kvalitet men utan att vara för otymplig för att bära med sig. Den är en aning större än PSP'n, men storleken används sannerligen optimalt med tanke på hur mycket teknologi som Sony proppat in i det kompakta kraftpaketet. Framsidan domineras av den fantastiska 5" stora OLED-skärmen som förstås bidrar mest till storleken. Skärmen håller hög kvalitet och kan definitivt konkurrera med några av de bästa smartphoneskärmarna på marknaden. Många av de mer episka scenerna från Uncharted hade helt enkelt inte fungerat om skärmen inte kunnat leverera toppkvalitet. Den största skillnaden mot PSP'n vid första ögonkastet är ju dock det faktum att du nu äntligen erbjuds två analoga spakar. En av de mest efterfrågade sakerna sedan PSP'n släpptes och vad som egentligen höll tillbaka möjligheten att ha en vettigt portad shooter på plattformen. Spakarna påminner väldigt mycket om nedkrympta Dualshock-spakar och till en början kändes de lite aviga, men det tog dock inte lång tid innan det satt i ryggraden.

Innanför huven finns det imponerande hårdvara i form av en fyrakärning CPU och en fyrakärnig GPU som möjliggör de fantastiska grafiska upplevelserna som till exempel Uncharted och Wipeout 2048 erbjuder. Med tanke på var ribban ligger redan nu från spelen som släpptes i launchen så ska det bli otroligt intressant att se hur det ser ut om 1-2 år när utvecklarna börjar få en hum om hur mycket man kan tänja gränserna för hårdvaran. Dock är det ju så att det inte nödvändigtvis är de spel som pressar hårdvaran till sitt yttersta som är bäst och det är därför Vitan passar mig som hand i handske. Det finns möjligheter att spela casualspelen när jag vill, men samtidigt är det bara ett par knapptryckningar bort till de stora AAA-titlarna. Batteritiden är ju förstås en viktig aspekt och jag tycker den håller sig ganska bra. Med tanke på att jag alltid har Wifi och 3G igång och skärmen på hög ljusstryka och ändå får ut ca 4-5 timmar (beroende på spel) på en laddning så är jag rätt nöjd. Räcker gott för mina tågresor samt eventuellt pauser på jobbet samt lite spel på kvällen när jag kommer hem. Som en obotlig trophysamlare är det förstås ytterligare ett plus att kunna samla sådana när man inte är hemma. Om allt rullar på enligt schemat så kommer jag dessutom snart ha min första Vita platinum i Uncharted: Golden Abyss. Eftersom jag inte har platinum i några av de tidigare Unchartedspelen så är det förstås en liten fjäder i trophyhatten.

Jag har kort sagt blivit helt absorberad av denna fantastiska lilla enhet. Jag visste att jag skulle använda den mycket, men jag trodde inte att jag skulle prioritera den över min PS3 i den utsträckning jag gjort på sistone. Förstås finns det en del små irriterande barnsjukdomar i Vitan där man märker att någon inte tänkt riktigt hela vägen. Till exempel finns det en funktion i enheten för att ta screenshots när som helst, men det finns ingen funktion i fotoappen för att dela denna bilden på sociala media. Jag letade som en galning efter det, men funktionen fanns helt enkelt inte. Man kunde inte heller dela bilden via facebookappen, vilket är än mer förbryllande. Detta är ju funktionalitet som sannolikt kommer att patchas in, men det är ju också sånt man som smartphoneanvändare tar för givet bara ska fungera. Dessa små negativa detaljer är försvinnande i jämförelse med hur mycket positiva intryck jag haft dock. Om man vill ha något portabelt att spela på, men man även vill ha något mer än ett typiskt 7-kronorsspel på App Store/Android Market så finns det inget snack om saken. Vitan fyller det ytterligare behovet med råge. Det är den bästa investering jag gjort hittills i år.

Uncharted i miniatyr

Som en fan av Uncharted sedan det första spelet som kom 2007 på PS3 så kändes det naturligt att Uncharted: Golden Abyss skulle bli ett inköp vid Vitareleasen. Jag kan medge att jag hade mina tvivel på att spelet skulle hålla den kvalitet som man blivit van vid, dels för att det var Bend Studio och inte Naughty Dog som skötte utvecklingen men även för att det är svårt att överföra skalan av Unchartedspelen på en handhållen enhet. Ju längre jag spelar desto mer övertygad blir jag att mina farhågor var felaktiga. Storyn håller i stort sett normal Unchartedklass men den är en aning trögstartad faktiskt, något som man aldrig kunnat beskylla ett Unchartedspel för tidigare. Mycket av detta är dock beroende på att början av spelet är fylld av tutorials för de olika sätten att styra spelet. När man kommer förbi dessa partierna och börja lära sig styrningen och siktandet lite bättre så blommar spelet ut enormt. Vid mitten av spelet så börjar även karaktärerna att utvecklas på djupet, vilket behövdes efter den lite långsamma starten. Eftersom spelet tidsmässigt utspelar sig innan första PS3-releasen så introduceras du till ett antal andra karaktärer än de du är van vid sedan tidigare.

Till att börja med introduceras du till Jason Dante, en bekant till Nathan Drake som drar med Drake till en expedition i Centralamerika. Dante är lite av en New Jersey-stereotyp som inte hade varit helt opassande som bilförsäljare och är snarare upptäckare för de potentiella pengarna han kan få för fynden än för själva upptäckandet eller äventyret. Han samarbetar i utgrävningen med Marisa Chase, som man nästan kan kalla en kvinnlig Nathan Drake. De har samma passion för historia och upptäckande, för att inte nämna klättrande, men har inte mycket till övers för skjutvapen. Chase har även en djup personlig koppling till utgrävningen och de historiska händelserna kring den, något hon dock är väldigt motvillig att dela med sig. Det dröjer inte länge innan Drake finner kopplingar till en monumental händelse som skedde 400 år tidigare där massvis med konkvistadorer blev mystiskt massakrerade. Dessvärre är även General Guerro, en militärledare i en lokal revolutionsgrupp, detta på spåren och den ofrånkomliga konflikten uppstår. Spelet använder sig av relativt förutsägbara vändningar i storyn, men det berättas väl och på ett intressant vis. I vanlig ordning håller röstinsatserna med veteranen Nolan North i spetsen väldigt hög klass. Karaktärerna känns väldigt levande tack var den naturliga dialogen som uppstår. Den enda som kanske inte håller yppersta klass är General Guerro som slirar lite väl mycket på fel sida av stereotypen av en ledare från en bananrepublik med storhetsvansinne.

En av de första sakerna som slog mig när jag började spela var ljudet. Musiken är fantastiskt stämningsfull med en effektfull blandning av pampig orkestral musik och akustiska gitarrer som varierar i intensitet i samband med händelserna i storyn. För att få ut det mesta av detta rekommenderas dock ett par bra hörlurar som kan göra musiken rättvisa. Det absolut största intrycket från spelet är ju dock grafiken. Inte i mina vildaste fantasier hade jag kunnat tänka mig att jag skulle spela ett spel med så högkvalitativ grafik med en solid framerate på en handhållen enhet. Fans av mobilspel på t ex iOS eller Android får ursäkta, men de tävlar inte i samma division eller ens samma sport längre. Sony marknadsförde sin PSP med att man kunde få hemkonsollupplevelser i en handhållen enhet, men nu på Vitan är det faktiskt ett löfte de har uppfyllt också. Visst ser Drake en aning kantig och stel ut i vissa cutscenes, men det ska också nämnas att detta är en launchtitel. Det brukar alltid ta ett par år innan utvecklare lyckas vrida ur all potentiell kraft ur hårdvaran, och om detta är ett riktmärke på vart vi är på väg så kan jag bara gnugga händerna i förväntan.

Finns det då inga problem med spelet? Jo absolut finns det mindre lyckade aspekter. En av dem är att spelet inte riktigt kan bestämma sig för vilket gränssnitt som är det primära. Det märks att det funnits en stark önskan från Sonys sida att man ska demonstrera alla möjliga sätt du kan använda Vitan för att interagera med spelet. Du får använda front touch, back touch, gyro, knappar, spakar och vid ett tillfälle får du även använda kameran. Det ska dock tilläggas att du kan välja att använda bara traditionell styrning med spakar och knappar, men det finns ändå en del moment där du tvingas att svepa med fingret över skärmen och när detta händer så känns det lite som att du rycks ur spelvärlden. Det finns dock även sekvenser där touchgränssnittet fungerar alldeles utmärkt så det är inte bara av ondo. Jag kan även säga att jag inte är helt nöjd med de sista fighterna du tvingades ta dig igenom. Det kändes illa genomtänkt och onödigt frustrerande.

Summering av min första riktiga upplevelse på Vita kan göras med ett enda ord. Fantastiskt. Jag hade skyhöga förväntningar på denna enhet och jag kan fortfarande säga att jag inte kan peka på något jag är missnöjd med. Samma känsla finner jag i Uncharted. Trots en del små kortkommande som jag tog upp ovan så är helheten så otroligt involverande att jag vid flera tillfällen zonade ut så mycket att jag inte ens tänkte på att jag spelade på en portabel enhet. Det är imponerande att åstadkomma när man är van vid att spela spelen på en 50" tv med surroundljud. Något som även talar för kvaliteten av spelet är att jag genast kände mig sugen på att spela igenom spelet igen. Trots att det är en linjär story som jag precis tagit mig igenom så ville jag tveklöst uppleva den igen bara för att jag skulle få behålla känslan av stämningen i spelet. Det må vara ett Unchartedspel på en mindre skala, men det kan tveklöst konkurrera med PS3-spelen och är en solklar anledning att införskaffa en Vita.

En antiklimaktisk dag

Den 22:a februari har passerat, och därmed är Playstation Vita äntligen i mina händer. Vilken fantastisk hårdvara! Redan dagen innan release hade Sony uppdaterat onlinebutiken med alla spel så jag hade redan köpt Uncharted: Golden Abyss, Lumines och Motorstorm RC så att de fanns nedladdade och färdiga att bara flytta över till minneskortet på min Vita. Allting gick som på räls och det visade sig att Sonys löften om att ha konkurrenskraftig prissättning på spelen på PSN absolut var sanna. Jag sparade till exempel nästan hundra kronor på att köpa Uncharted digitalt istället för fysiskt i butiken. Smolket i bägaren kom dock som ett brev på posten.

När jag hade flyttat över spelen från PS3 till Vita hänger sig min PS3, och det gick inte att stänga av den på annat vis än via strömbrytaren. Jag startar upp den igen och systemet vill göra en återställning pga korrupt filsystem. Trist, men det kan man ju leva med. Jag har ändå säkerhetskopierat mina viktigaste sparfiler i molnet. Mitt i återställningen hänger sig maskinen igen. Jag börjar misstänka att hårddisken är trasig, och lite googlande bekräftar detta. Min gode vän Martin erbjöd mig sin gamla disk för att jag skulle kunna testa om det gjorde susen och jag kände mig genast lite mer optimistisk. Jag beslöt mig senare för att göra ett nytt försök med att få liv i maskinen, och nu kom det lite tyngre beskedet. Denna gång när den hakade upp sig i återställningsprocessen så stängde maskinen av sig och jag fick se en argt blinkande röd lampa. En snabb sökning på nätet bekräftade mina farhågor. Nu har maskinen säckat ihop helt. Min gamla trotjänare som jag köpte den 23:e mars 2007 och som gett mig otaliga timmar underhållning sedan dess har plingat sin sista trophy.

Lyckligtvis har jag min Vita nu vilket gör att jag faktiskt inte har någon panik att byta ut min PS3 än. Redan nu är jag helt insnöad i det fantastiskt beroendeframkallande pusselspelet Lumines. Det är svårt att sätta fingret på vad som gör Lumines så bra, men det besitter en snudd på perfekt balans mellan bra musik som knyts till ett pusselsystem som är lätt att förstå men svårt att bemästra. Det är svårt att förstå hur bra det verkligen är utan att spela det. Utöver Lumines har jag börjat lite grann på Uncharted: Golden Abyss också. Jag har svårt att beskriva hur fantastiskt vackert det spelet är. Om utvecklarna lyckas få ut så mycket prestanda av Vitan vid releasen så kan jag inte ens föreställa mig vad de kommer att hitta på om ett år eller två. Golden Abyss är i princip ett fullgott Unchartedspel, bortsett från att det kanske saknar lite av de gigantiska cinematiska sekvenserna som åtminstone Uncharted 2 och 3 hade. Jag har förvisso inte kommit så långt i spelet hittills, men det känns som en aningen mindre skala. Dock håller musik, röstskådisar och övrig grafik i princip samma klass som de spelen som finns på PS3. Otroligt imponerande.

Förstås är jag på jakt efter en ny PS3 nu. Lönen kommer ju lägligt nu får man säga. Det känns lite tråkigt att inte längre ha den bastanta launchmodellen av PS3 då jag är lite svagare för den designen än den nya slimmodellen. Dock kommer det ju att finnas två enorma fördelar. Dels kommer den att vara tystare, men viktigast av allt är att jag kommer att ha en betydligt större hårddisk. Det ska bli verkligen befriande då jag fick pussla en hel del för att få mina 60 GB att räcka. Nu kommer jag att ha 320 GB att röra mig på istället. Det återstår att se om jag kommer att köpa en ny redan denna helgen, jag kommer nog att se mig om efter bästa priserna innan jag slår till. Jag har som sagt inte någon panik nu med min fantastiska Playstation Vita i handen.

En frisk fläkt

Efter det ganska bittra avslutet jag fick på Final Fantasy XIII-2 behövde jag något som kunde rensa den dåliga eftersmaken från min mun. Jag beslöt mig för att denna titel skulle vara Kingdoms of Amalur: Reckoning. Jag var väldigt såld på demot av spelet trots de buggar och ojämnheter som erbjöds, men frågan kvarstod om resten av spelet kunde hålla hög kvalitet. Svaret är ett rungande ja. Spelet är precis vad jag behövde efter att ha kämpat så mycket med ett spel med stora designproblem. Reckoning lyckas på samma vis som Skyrim att erbjuda en enorm värld som är spännande att utforska. Runt varje hörn finns det nya questar att genomföra och fiender som lurar. Den där typiska "bara en quest till"-känslan infinner sig i stort sett omedelbart i spelet och har nu efter tio timmar ännu inte avmattats.

Om jag skulle leta fram något som jag inte är helt nöjd med så skulle det i så fall vara många av sidoquestarna. Designen på dem är det absolut inget fel på, men de blir lätt ointressanta eftersom det sällan lagts ner mycket energi på att göra dem storymässigt intressanta. Detta leder till att jag ibland kan zona ut lite under dialogen eller rentav hoppar över den. Däremot verkar storyn i huvudquesten hittills vara välgjord, och det är ju i slutänden trots allt det viktigaste. Spelet har en stark känsla av MMORPG med tanke på den gigantiska spelvärlden och det faktum att du har byar med jämna mellanrum som fungerar som questhubbar mer eller mindre. Stora delar av spelvärlden är en enda sammanhängande karta vilket tyder på en ganska välbyggd spelmotor som kan streama in innehåll utan laddningstider. De enda gångerna du egentligen stöter på laddningstider är när du går in i byggnader eller grottor, eller när du beger dig till ett nytt område som har en annan miljö. Av vad jag kunnat utläsa från världskartan så finns det tre eller fyra olika miljöer men jag har fortfarande själv bara sett skogsmiljön. Första gången jag vandrade in i skogen fick jag vibbar från Night Elf-områdena i World of Warcraft i både färgpaletten och till viss del arkitektur och ruiner. Det finns även en by en bit in i spelet som jag kan svära på att den har inspirerats av Darkshire. Detta är absolut inget klagomål då jag alltid älskat miljöerna och estetiken som Blizzard erbjudit i World of Warcraft, och det är ju bara självklart att någon inspireras av det.

Vad är det då för något som håller mig fastnaglad i Reckoning? Det är svårt att säga bara en specifik sak, men striderna är riktigt välgjorda. Det är verkligen kul att slåss mot fienderna och systemet är fantastiskt flexibelt. Du har möjlighet att utrusta dig med ett primärvapen och ett sekundärvapen som du sömlöst kan skifta mellan mitt i strider eftersom de är knutna till varsin knapp på kontrollen. Utöver detta kan du även blanda in eventuella spells som du har lärt dig för att ytterligare expandera dina möjligheter. Det gör att du t ex kan skapa en magiker som även är rätt vass på att slåss med tvåhandssvärd, förstås lite beroende på hur du placerar ut dina färdighetspoäng. Den bredden av möjligheter gör karaktärsbyggandet väldigt intressant och eftersom du alltid kan nollställa dina poäng i utbyte mot lite guld så uppmuntras du att experimentera. Jag har själv påbörjat en rogue med en aning spellcasting och det känns som ett fantastiskt komplement hittills. Spelkänslan är dock inte det enda som håller mig kvar. Det finns ju det som alla fans av action-RPG vill ha, dvs loot! Utrustningen man kan finna är upplagd i etablerad stil med olika färgkoder beroende på hur sällsynt eller kraftfull saken är. Skalan går enligt beprövad MMO-stil, så du har vitt, grönt, blått och lila.

Jag hade gärna skrivit lite om storyn också, men ärligt talat så har jag inte ens efter tio timmar hunnit sätta mig in i den riktigt. Jag har varit väldigt distraherad med sidouppdrag och utforskning av diverse grottor och lekande med craftingsystemen. Det är inte alls menat som något negativt till storyn utan snarare beröm till den uppslukande världen. Jag fick lära mig klart och tydligt från Final Fantasy att inte ta ut saker och ting i förskott men jag vill nog påstå att magkänslan är att detta spelet inte kommer att svika mig halvvägs igenom. Det är en fantastisk upplevelse hittills och jag hoppas att det roliga bara har börjat.