Nu under julhandeln så passade jag på att fynda ett billigt exemplar av Gears of War 3, vilket betydde att min xbox fick jobba lite för en gångs skull. Spelen i Gears-serien är i princip de enda jag köpt till den plattformen och har alltid erbjudit god underhållning och mycket pangpang. Storyn är dock i mina ögon lövtunn, men de har kompenserat detta med att ha riktigt bra action och försöker inte låtsas som att de har ett litterärt mästerverk att jobba med. På denna punkten är inte Gears 3 speciellt annorlunda heller. Utvecklarna Epic har försökt att spela på lite mer känslomässiga strängar emellanåt men det är svårt att ta det på riktigt allvar när man blir utsatt för ett konstant bombardemang av testosteronstinna kommentarer av de andra gruppmedlemmarna. Däremot finns det vissa tillfällen då spelet träffar riktigt rätt.
När man tittar på själva actionbiten så är det inte mycket som har hänt sedan Gears 2, på gott och ont. Dels så fungerar det redan så pass bra att det kan vara förödande att ändra för mycket i mekaniken. Om det inte är trasigt, ska man heller inte laga det. Men det gjorde även att jag kände under första tredjedelen att jag spelade Gears 2,5. Det stack inte ut speciellt mycket från föregångaren och även fall jag tyckte att spelet var underhållande så kändes det som att någonting jag inte kunde sätta fingret på fattades. Detta "någonting" fylldes dock i mer och mer ju längre spelet gick, då man blev lite mer investerad i karaktärerna och i de människor man stöter på under spelets gång. Efter lite drygt halva spelet var jag helt indragen i stämningen på grund av en monumental händelse som jag inte kommer att gå in i detalj på här. Det bevisade för mig att Epic faktiskt kan förmedla känslor genom en typisk "bro shooter", och jag frågade mig själv varför de inte gjorde lite mer av detta.
Grafiskt är spelet en riktig pärla. Epic har ju skapat Unreal Engine och bör ju även ha den största kunskapen om den, och detta bevisas i Gears 3. Bortsett från en del texturglitchar och en ojämn framerate i cutscenes så är spelet en fröjd för ögat, och det märks att motorn är optimerad för 360/PC. Utvecklare har länge haft förbannat svårt att göra spel i Unreal Engine på PS3 utan att få dålig framerate, grumliga texturer eller gigantiska mängder screen tearing så det känns uppfriskande att se denna motorn rulla optimalt. Spelet börjar med de sedvanliga bruna och gråa färgskalorna men senare i spelet utnyttjas även andra färger för första gången i spelserien. Det gör att spelet genast känns fräschare och miljöerna intressanta. Miljöerna i allmänhet känns mycket mer genomtänkta och omväxlande jämfört med de förra spelen och man känner sällan att det är återanvända områden man befinner sig i. Den riktiga höjdpunkten i spelet är dock ljudet. Närmare bestämt Steve Jablonskys mästerliga orkestrala soundtrack. Dessa pampiga stycken får dig att känna allvaret i situationerna samtidigt som det fyller dig av inspiration att rusa mot de inkommande horderna av fiender. Ljudet i övrigt håller också hög klass och min surroundanläggning fick jobba rätt hårt i slutet av spelet, vilket mina grannar säkert kan intyga.
Det är svårt att summera mina känslor för Gears 3. Dels är det ett fantastiskt actionspel, men det känns lite som att Epic siktat högre än så. Om deras ambition har varit att skapa ett spel med en mer allvarlig underton har de misslyckats kapitalt på många punkter. Dialogen genom stora delar av spelet lite smålöjlig och det är inte förrän de vågar ta upp svårare ämnen som spelet blommar ut. Det är lite som en tonårskille som ska vara tuff inför sina kompisar, men som innerst inne vill prata om sina känslor. Jag gillade spelet i sin helhet, men jag ser även potentialen av vad det kunde varit. Problemet är väl att det är svårt att göra dessa ändringar i sista delen av trilogin. Detta är utan tvivel det bästa spelet i serien och möjligtvis den starkaste exklusiva titeln som Microsoft har att erbjuda.
Betyg: 8/10
onsdag 28 december 2011
måndag 26 december 2011
Spelen som inte riktigt nådde hela vägen
Som en uppföljning till mitt förra inlägg vill jag även nämna ytterligare en handfull spel som håller väldigt hög klass, men på grund av den hårda konkurrensen i år nådde de inte hela vägen in på min topplista. Dessa spelen nämner jag utan inbördes ordning och är följande.
Dead Space 2
Detta stämningsfyllda spel erbjöd en fantastisk rivstart på året. Få spel har fått mig att sitta på helspänn i soffan som detta och man var i princip alltid orolig när man skulle runda ett hörn. I de bästa stunderna var paranoian så påtaglig att jag faktiskt fick pausa spelet ett tag för att göra något annat, och det kan jag inte minnas att det hänt mig förr. Till saken hör ju då att jag inte direkt hjälpte mig själv genom att envist spela det på kvällarna med alla lampor släkta samt med surroundljudet rejält uppskruvat. Denna tredjepersonsshooter använder sig intelligent av vad utvecklarna kallar "taktisk lemlästning" av fiender, dvs du måste tänka om från det du har i ryggraden från andra shooters sedan länge. Skott i huvudet är sällan det smartaste du kan göra för att stoppa en fiende och det kan i många fall även göra saker värre. Du måste analysera hur varje fiende är uppbyggd och hitta deras ömma punkter och anpassa detta beroende på vilket vapen du har tillgängligt. Ammuntion är sparsamt utdelat så du måste hushålla med alla dina resurser. Känslan av att se en anstormande necromorph samtidigt som du hör ditt vapen klicka kan sammanfattas med ett enda ord. Panik. Anledningen till att denna fantastiska titel inte räckte riktigt hela fram var för att det kändes som att det tog slut lite för fort. Det hade inte skadat med någon timme till i kampanjen, men dessa resurser la istället utvecklarna på ett multiplayerläge som var horribelt dåligt och påklistrat.
Assassin's Creed: Revelations
Jag har sedan första gången jag spelade Assassin's Creed varit en gigantisk fan av denna spelserien. Jag skulle vilja gå så långt och säga att bortsett från Uncharted-serien så är det den bästa nya spelfranchisen denna generationen. Det tilltalar så många olika delar av mig att jag skulle kunna tro att Ubisoft skapat spelen med mig i åtanke. Denna teorin gick dock i stöpet med AC: Revelations. Missförstå mig inte, jag hade kul nästan varje minut av de ca 20 timmarna jag spenderade på spelet men det var något som fattades. Den perfekt balanserade ekvationen som AC: Brotherhood var hade blivit förskjuten på något vis. Delvis kände jag mig lite besviken att den otroligt välgjorda cliffhangern från AC: Brotherhood inte följdes upp på ett vettigt sätt. Cynikern i mig tänker genast att det här är en bieffekt från att Ubisoft beslutat att göra årliga spel, men det fungerade ju med Brotherhood, så jag hoppas innerligt att AC-serien återtar sin plats på min topplista nästa år. I övrigt bjuder spelet på en enastående öppen värld som är lätt att tappa bort tid i genom att bara springa runt och utforska. Allting är modellerat med en noggrannhet som gör att man känner sig väldigt involverad i spelvärlden och även fall många av de historiska händelserna i spelet är fiktiva så känns miljöerna autentiska. Jag hade som sagt fantastiskt kul när jag spelade spelet, men det greppade mig inte lika mycket som tidigare spel. Slutligen måste jag påpeka att de faktiskt fått multiplayer att funka på ett bra vis denna gången. I Brotherhood var det märkbart att mycket hände i sista minuten, men nu finns det mycket mer substans och struktur.
Resistance 3
Med tanke på djungeln av fantastiska titlar i år hade jag nästa hunnit glömma denna FPS-pärla. Det var inte förrän jag diskuterade med en vän innan jag började skriva inlägget som jag kom ihåg hur mycket jag gillade spelet. Spelserien har sedan början haft en intressant story, men det som tillkommer i detta tredje spelet är en tät postapokalyptisk stämning. Man känner verkligen känslan av ett konstant hot och att man har väldigt begränsade tillgångar att jobba med. Spelet i sig känns på vissa punkter ganska retro med tanke på en del av designvalen som utvecklarna Insomniac har gjort. Dels att du måste jaga healthpacks istället för att förlita dig på regenererande hälsa men även att du kan ha med dig alla vapen samtidigt, till skillnad från många andra shooters idag där du behöver där du normalt sett är begränsad till två vapen åt gången. Trots att detta är gamla idéer så känns det fräscht eftersom det inte gjorts på ett bra tag. Vapnen är alla kreativa och användbara, men framförallt kul att använda. Man märker tydligt att Insomniac har spendera mycket tid för att balansera dem för att de ska fungera optimalt. Karaktärerna i spelet känns trovärdiga och man sympatiserar lätt med protagonisten Joseph Capelli och den omöjliga situation han försatts i. Välgjord musik och kompetenta röstinsatser bidrar till den täta stämningen och trots att färgskalan på omgivningen sällan är något annat än brunt så bjuds man ändå på ett ganska snyggt spel. Det är svårt att se att ett demolerat samhälle kan vara speciellt färggrannt ändå. Det ska tilläggas att detta spelet är en fantastiskt kul spel i coop-läge också, i synnerhet i splitscreen som jag spelade det i.
LA Noire
Detta spelet är en enastående teknisk prestation kort och gott. Här bjuds vi på en polishistoria från slutet av 40-talet i Los Angeles presenterad i bästa film noir-stil. Miljöerna är noggrannt återskapade från hur staden såg ut på den tiden, bilmodellerna stämmer och musiken är periodsenlig. Utöver detta så har Team Bondi tagit ett jättekliv när det gäller ansiktsanimation genom att ha tagit fram en teknik som heter Motion Scan. Denna teknik baseras på att skådespelarens ansikte blir inspelat av 32 kameror samtidigt för att skapa en komplett bild av ansiktet, och resultatet är emellanåt skrämmande realistiskt. Denna teknik var vital för spelet då en väldigt stor del av det du sysslar i spelet med är att förhöra människor och genom detta då ska försöka luska ut om de talar sanning eller ej. Utöver de tekniska aspekterna så har LA Noire en väldigt intressant story. Spelet är uppbyggt i ett antal fall som du spelar igenom, men i bakgrunden finns en genomgående röd tråd du följer hela tiden också. Fallen håller generellt sett hög klass, men det finns en del som känns lite mindre genomarbetade. Dialogen är välskriven och framförs väldigt väl av de många relativt kända skådespelarna. Det känns helt klart häftigt att kunna känna igen en skådespelares ansikte istället för bara rösten som man normalt sett gör i spel. Ni som följer serien Mad Men kommer att känna igen ett antal ansikten genom spelets gång. Detta var ett sånt spel som från början bara sög in mig i spelvärlden och inte släppte mig förrän jag var klar med storyn. Den kritik jag har att rikta till spelet är egentligen att du aldrig riktigt ges nån anledning att utforska staden själv. För att vara ett open world spel så känns det väldigt tomt och trist om du skulle få för dig att du vill ta en paus från polisjobbet ett tag. I övrigt är detta spelet ett mästerverk och var väldigt nära att klättra in på min topplista.
Infamous 2
Detta är ett spel som tilltalar mig på så många olika vis. Tredjepersons action, superhjälte, open world och allt toppat med lite parkour. I första spelet fick ju huvudpersonen Cole McGrath sina krafter genom en explosion, men har sedan dess gått från en ofrivillig hjälte/ledare till att ha anammat sin roll lite mer. När man sen drivs ifrån Empire City till New Marais av ett gigantiskt monster som endast benämns som The Beast så fylls han igen av tvivel. Det är denna karaktärsutveckling som gör Infamous intressant på storyplanet, då det egentligen om man ska vara ärlig inte finns någon extremt kreativ handling i övrigt. Vad man däremot får en rejäl dos av är spelglädje. Du känner dig verkligen mäktig när du använder dina krafter och du kan ta hand om ganska stora mängder av fiender utan att en låta dem komma nära dig. Det finns även ett moralsystem i spelet som bestämmer vilka typer av krafter du får tillgång till. Till exempel. om du dödar mycket civila får du ond karma, om du hjälper folk som blir rånade får du god karma. Det är inte speciellt djupgående, men det är ett intressant element. Karaktärerna i spelet är av lite varierande kvalitet. Huvudpersonen Cole och hans bästa vän Zeke är väldigt välgjorda och lätta att sympatisera med, men därefter sjunker kvaliteten till lite mer tvådimensionella karaktärer. Stämningen i spelet håller dock hög kvalitet. Något som håller dig fast är att du konstant får uppdateringar om hur långt borta The Beast är från New Marais, och du får känslan av att du måste påskynda det du gör för att vara redo för den ofrånkomliga sista bataljen. Detta är ett av de få spel jag spelat där jag omedelbart började spela om det på nytt efter att jag hade klarat det. Det är ett gott betyg tycker jag.
Dead Space 2
Detta stämningsfyllda spel erbjöd en fantastisk rivstart på året. Få spel har fått mig att sitta på helspänn i soffan som detta och man var i princip alltid orolig när man skulle runda ett hörn. I de bästa stunderna var paranoian så påtaglig att jag faktiskt fick pausa spelet ett tag för att göra något annat, och det kan jag inte minnas att det hänt mig förr. Till saken hör ju då att jag inte direkt hjälpte mig själv genom att envist spela det på kvällarna med alla lampor släkta samt med surroundljudet rejält uppskruvat. Denna tredjepersonsshooter använder sig intelligent av vad utvecklarna kallar "taktisk lemlästning" av fiender, dvs du måste tänka om från det du har i ryggraden från andra shooters sedan länge. Skott i huvudet är sällan det smartaste du kan göra för att stoppa en fiende och det kan i många fall även göra saker värre. Du måste analysera hur varje fiende är uppbyggd och hitta deras ömma punkter och anpassa detta beroende på vilket vapen du har tillgängligt. Ammuntion är sparsamt utdelat så du måste hushålla med alla dina resurser. Känslan av att se en anstormande necromorph samtidigt som du hör ditt vapen klicka kan sammanfattas med ett enda ord. Panik. Anledningen till att denna fantastiska titel inte räckte riktigt hela fram var för att det kändes som att det tog slut lite för fort. Det hade inte skadat med någon timme till i kampanjen, men dessa resurser la istället utvecklarna på ett multiplayerläge som var horribelt dåligt och påklistrat.
Assassin's Creed: Revelations
Jag har sedan första gången jag spelade Assassin's Creed varit en gigantisk fan av denna spelserien. Jag skulle vilja gå så långt och säga att bortsett från Uncharted-serien så är det den bästa nya spelfranchisen denna generationen. Det tilltalar så många olika delar av mig att jag skulle kunna tro att Ubisoft skapat spelen med mig i åtanke. Denna teorin gick dock i stöpet med AC: Revelations. Missförstå mig inte, jag hade kul nästan varje minut av de ca 20 timmarna jag spenderade på spelet men det var något som fattades. Den perfekt balanserade ekvationen som AC: Brotherhood var hade blivit förskjuten på något vis. Delvis kände jag mig lite besviken att den otroligt välgjorda cliffhangern från AC: Brotherhood inte följdes upp på ett vettigt sätt. Cynikern i mig tänker genast att det här är en bieffekt från att Ubisoft beslutat att göra årliga spel, men det fungerade ju med Brotherhood, så jag hoppas innerligt att AC-serien återtar sin plats på min topplista nästa år. I övrigt bjuder spelet på en enastående öppen värld som är lätt att tappa bort tid i genom att bara springa runt och utforska. Allting är modellerat med en noggrannhet som gör att man känner sig väldigt involverad i spelvärlden och även fall många av de historiska händelserna i spelet är fiktiva så känns miljöerna autentiska. Jag hade som sagt fantastiskt kul när jag spelade spelet, men det greppade mig inte lika mycket som tidigare spel. Slutligen måste jag påpeka att de faktiskt fått multiplayer att funka på ett bra vis denna gången. I Brotherhood var det märkbart att mycket hände i sista minuten, men nu finns det mycket mer substans och struktur.
Resistance 3
Med tanke på djungeln av fantastiska titlar i år hade jag nästa hunnit glömma denna FPS-pärla. Det var inte förrän jag diskuterade med en vän innan jag började skriva inlägget som jag kom ihåg hur mycket jag gillade spelet. Spelserien har sedan början haft en intressant story, men det som tillkommer i detta tredje spelet är en tät postapokalyptisk stämning. Man känner verkligen känslan av ett konstant hot och att man har väldigt begränsade tillgångar att jobba med. Spelet i sig känns på vissa punkter ganska retro med tanke på en del av designvalen som utvecklarna Insomniac har gjort. Dels att du måste jaga healthpacks istället för att förlita dig på regenererande hälsa men även att du kan ha med dig alla vapen samtidigt, till skillnad från många andra shooters idag där du behöver där du normalt sett är begränsad till två vapen åt gången. Trots att detta är gamla idéer så känns det fräscht eftersom det inte gjorts på ett bra tag. Vapnen är alla kreativa och användbara, men framförallt kul att använda. Man märker tydligt att Insomniac har spendera mycket tid för att balansera dem för att de ska fungera optimalt. Karaktärerna i spelet känns trovärdiga och man sympatiserar lätt med protagonisten Joseph Capelli och den omöjliga situation han försatts i. Välgjord musik och kompetenta röstinsatser bidrar till den täta stämningen och trots att färgskalan på omgivningen sällan är något annat än brunt så bjuds man ändå på ett ganska snyggt spel. Det är svårt att se att ett demolerat samhälle kan vara speciellt färggrannt ändå. Det ska tilläggas att detta spelet är en fantastiskt kul spel i coop-läge också, i synnerhet i splitscreen som jag spelade det i.
LA Noire
Detta spelet är en enastående teknisk prestation kort och gott. Här bjuds vi på en polishistoria från slutet av 40-talet i Los Angeles presenterad i bästa film noir-stil. Miljöerna är noggrannt återskapade från hur staden såg ut på den tiden, bilmodellerna stämmer och musiken är periodsenlig. Utöver detta så har Team Bondi tagit ett jättekliv när det gäller ansiktsanimation genom att ha tagit fram en teknik som heter Motion Scan. Denna teknik baseras på att skådespelarens ansikte blir inspelat av 32 kameror samtidigt för att skapa en komplett bild av ansiktet, och resultatet är emellanåt skrämmande realistiskt. Denna teknik var vital för spelet då en väldigt stor del av det du sysslar i spelet med är att förhöra människor och genom detta då ska försöka luska ut om de talar sanning eller ej. Utöver de tekniska aspekterna så har LA Noire en väldigt intressant story. Spelet är uppbyggt i ett antal fall som du spelar igenom, men i bakgrunden finns en genomgående röd tråd du följer hela tiden också. Fallen håller generellt sett hög klass, men det finns en del som känns lite mindre genomarbetade. Dialogen är välskriven och framförs väldigt väl av de många relativt kända skådespelarna. Det känns helt klart häftigt att kunna känna igen en skådespelares ansikte istället för bara rösten som man normalt sett gör i spel. Ni som följer serien Mad Men kommer att känna igen ett antal ansikten genom spelets gång. Detta var ett sånt spel som från början bara sög in mig i spelvärlden och inte släppte mig förrän jag var klar med storyn. Den kritik jag har att rikta till spelet är egentligen att du aldrig riktigt ges nån anledning att utforska staden själv. För att vara ett open world spel så känns det väldigt tomt och trist om du skulle få för dig att du vill ta en paus från polisjobbet ett tag. I övrigt är detta spelet ett mästerverk och var väldigt nära att klättra in på min topplista.
Infamous 2
Detta är ett spel som tilltalar mig på så många olika vis. Tredjepersons action, superhjälte, open world och allt toppat med lite parkour. I första spelet fick ju huvudpersonen Cole McGrath sina krafter genom en explosion, men har sedan dess gått från en ofrivillig hjälte/ledare till att ha anammat sin roll lite mer. När man sen drivs ifrån Empire City till New Marais av ett gigantiskt monster som endast benämns som The Beast så fylls han igen av tvivel. Det är denna karaktärsutveckling som gör Infamous intressant på storyplanet, då det egentligen om man ska vara ärlig inte finns någon extremt kreativ handling i övrigt. Vad man däremot får en rejäl dos av är spelglädje. Du känner dig verkligen mäktig när du använder dina krafter och du kan ta hand om ganska stora mängder av fiender utan att en låta dem komma nära dig. Det finns även ett moralsystem i spelet som bestämmer vilka typer av krafter du får tillgång till. Till exempel. om du dödar mycket civila får du ond karma, om du hjälper folk som blir rånade får du god karma. Det är inte speciellt djupgående, men det är ett intressant element. Karaktärerna i spelet är av lite varierande kvalitet. Huvudpersonen Cole och hans bästa vän Zeke är väldigt välgjorda och lätta att sympatisera med, men därefter sjunker kvaliteten till lite mer tvådimensionella karaktärer. Stämningen i spelet håller dock hög kvalitet. Något som håller dig fast är att du konstant får uppdateringar om hur långt borta The Beast är från New Marais, och du får känslan av att du måste påskynda det du gör för att vara redo för den ofrånkomliga sista bataljen. Detta är ett av de få spel jag spelat där jag omedelbart började spela om det på nytt efter att jag hade klarat det. Det är ett gott betyg tycker jag.
onsdag 14 december 2011
Årets topplista
Året börjar närma sig slutet och det är dags att börja summera de största höjdpunkterna. Jag kommer förstås att basera mina val endast på de spel jag faktiskt köpt och spelat, så det är möjligt att finnas en del titlar som saknas jämfört med er personliga topplista. I listan jag har tagit fram kommer jag att utnämna mina fem favoritspel från året. Kom gärna med feedback och skriv er egen lista i kommentarsfältet.
5. Saints Row The Third
Detta spelet är jag själv ganska överraskad över att det hamnade på listan. De två tidigare spelen fastnade jag aldrig riktigt för eftersom de skapades med GTA-serien som förebild, och var sämre kopior. I trean har de valt att gå en helt egen väg, och plötsligt blev resultatet något helt fantastiskt. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör spelet så bra. Det är inte speciellt snyggt, det är lite opolerat när det gäller framerate och det finns inte någon direkt fängslande story. Det är ett spel som bevisar att man inte behöver att vara bäst på någon enskild punkt, men som med hjälp av synergi blir större än summan av dess delar. Utvecklarna Volition har förstått att spelaren vill ha kul, och det får du ha från första sekund. Du kastas in i galna situationer på löpande band och stämningen är alltid lättsam och humoristisk. Visst, denna humor är emellanåt ganska låg men Volition är hela tiden fullt medvetna om detta och gör det med glimten i ögat. Till skillnad från GTA-spelen där du alltid får börja från botten får du ganska omgående en buffé med vansinniga leksaker. Redan vid andra eller tredje uppdraget får till möjligheten att använda en Predator Drone för att avfyra fjärrstyrda missiler. Ett antal uppdrag senare får du tillgång till en fullt bestyckad attackhelikopter. Det finns massor av saker att göra i den fiktiva staden Steelport, men framför allt så kan du göra precis det du vill. Och det är KUL.
4. Batman: Arkham City
För ett par år sen släpptes Batman: Arkham Asylum och överraskade hela spelvärlden genom att vara ett superhjältespel som faktiskt var bra. Och det var dessutom riktigt bra. I princip alla journalister hade det i åtanke när det talades om årets spel 2009 och därför var det inte en någon större överraskning att det ledde till en uppföljare. Denna gången bjuder utvecklarna Rocksteady på en betydligt större och mer öppen spelvärld vilket tillåter mer fri rörelse i miljön samt en möjlighet att använda alla de roliga leksaker som Batman har i sin arsenal. Spelet är bländande vackert och fångar den mörka och lite gotiska känslan som representerar Batmans värld. Något annat som fångas ypperligt är känslan av att du är riktigt vass när det gäller att smälla till lagbrytare. Du får redan vid ett tidigt stadie lära dig slåss i ett kraftigt numerärt underläge, och själva fightingsystemet är busenkelt samtidigt som det är genialiskt. Storyn är solid och ännu än gång finns det inget spel med superhjältetema som är ens nära att mäta sig. Ännu en gång gör Mark Hamill ett mästerligt jobb i sin roll som The Joker, men även resterande röstskådisar är övertygande. Spelet bjuder på en skön blandning av stealth och action och ger dig lite en känsla av att vara ett rovdjur som leker med sina offer när du en efter en plockar ut de vakter som står i vägen. Eftersom du tål ganska lite skada så är skuggor och gömställen dina bästa vänner. Det är detta element samt stämningen som gör detta spelet till ett av de absolut bästa i år.
3. Portal 2
Det här är nog den näst största överraskningen som dök upp i år, och då menar jag verkligen i positiv bemärkelse. Första spelet släpptes i samband med The Orange Box i slutet av 2007 som en form av tech demo. När det offentliggjordes att det skulle bli en uppföljare på det spelet så var jag lite skeptisk måste jag erkänna. Inte för att jag inte gillade det första, det var fantastiskt bra. Men jag såg inte hur man skulle kunna expandera det till ett helt fristående spel. Det gjorde verkligen genierna på Valve. Inte nog med att de lyckas spinna vidare på konceptet med testkammare som du måste lösa, de lyckas även integrera en genuint intressant story med karaktärer som du omedelbart fäster dig vid. Spelet har en rakbladsvass dialog och en humor som inte något annat spel kan mäta sig med i år, eller egentligen på väldigt många år. Denna humor hade förstås fallit platt utan det magiska framförandet av bland annat Stephen Merchant som gång på gång fick mig att vika mig dubbel av skratt. Även J.K Simmons gör ett mycket gott intryck, och jag kommer aldrig att glömma hans arga monolog om uttrycket "If life gives you lemons, you make lemonade." Hade jag haft en separat kategori för årets bästa slut på ett spel hade sannolikt Portal 2 vunnit.
2. Uncharted 3
Nathan Drakes tredje äventyr är hans tveklöst bästa i serien. Kvar finns de enormt dramatiska och tekniskt imponerande actionsekvenserna som fans av serien lärt sig älska, men vad som sätter detta spelet huvudet högre än föregångarna är hur storyn tar ett litet steg tillbaka från de galna händelserna och fokuserar mer på karaktärerna. Drake visas mänsklig på ett helt annat vis och man får mer perspektiv på hans förhållande med de andra karaktärerna i spelet. Det lägg stor vikt i storyn på att faktiskt ifrågasätta varför man gör de saker man gör och det gör att man får lite mer dimension i både berättande och en mer väl avvägd temposättning i spelet. Detta betyder dock inte att utvecklarna Naughty Dog har sparat på krutet när det väl gäller action. Här bjuds spelaren på några av de mest imponerande sekvenserna jag någonsin sett i ett spel, både tekniskt sett och dramaturgiskt. Utöver detta så erbjudet spelet övertygande skådespeleri av de nu rutinerade röstskådespelarna Nolan North, Emily Rose och Richard McGonagle och ett välskrivet manus vilket är ganska sällsynt fortfarande i spel. Det här är helt enkelt ett måste för alla som äger en PS3.
1. Skyrim
Det är svårt att ha en topplista bestående av årets höjdpunkter utan att nämna det spel jag spenderat absolut mest tid med. I skrivande stund har jag spenderat ca 60 timmar i spelet och skulle väl säga att jag börjat skrapa ytan på innehållet i spelet. Det är ytterst sällan man stöter på ett så pass ambitiöst projekt som samtidigt lyckas träffa rätt på så många punkter på en och samma gång. Problemet när man skapar en så gigantisk spelvärld med så mycket innehåll är att det är omöjligt för speltestarna att gå igenom varje tänkbart scenario och hitta alla buggar och problem. Detta har drabbat PS3-versionen extra hårt där många upplever extrema framerateproblem. Bethesda var snabba med att patcha problemet, men lyckades dessvärre bara förbättra förhållandena en aning samtidigt som de lyckades förstöra ett par redan fungerande bitar av spelet. Jag är väldigt kluven i valet av årets bästa spel då jag anser att det är oacceptabelt att släppa en trasig produkt till marknaden. Samtidigt var det längesen jag spelade ett spel som kunde svälja mig så totalt så att 3-4 timmar kan kännas som 3-4 minuter. Jag har själv inte upplevt speciellt grova problem med min version än och förväntar mig att Bethesda kommer att lösa detta efter nyår, och kommer därför utnämna spelet till mitt favoritspel 2011.
5. Saints Row The Third
Detta spelet är jag själv ganska överraskad över att det hamnade på listan. De två tidigare spelen fastnade jag aldrig riktigt för eftersom de skapades med GTA-serien som förebild, och var sämre kopior. I trean har de valt att gå en helt egen väg, och plötsligt blev resultatet något helt fantastiskt. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör spelet så bra. Det är inte speciellt snyggt, det är lite opolerat när det gäller framerate och det finns inte någon direkt fängslande story. Det är ett spel som bevisar att man inte behöver att vara bäst på någon enskild punkt, men som med hjälp av synergi blir större än summan av dess delar. Utvecklarna Volition har förstått att spelaren vill ha kul, och det får du ha från första sekund. Du kastas in i galna situationer på löpande band och stämningen är alltid lättsam och humoristisk. Visst, denna humor är emellanåt ganska låg men Volition är hela tiden fullt medvetna om detta och gör det med glimten i ögat. Till skillnad från GTA-spelen där du alltid får börja från botten får du ganska omgående en buffé med vansinniga leksaker. Redan vid andra eller tredje uppdraget får till möjligheten att använda en Predator Drone för att avfyra fjärrstyrda missiler. Ett antal uppdrag senare får du tillgång till en fullt bestyckad attackhelikopter. Det finns massor av saker att göra i den fiktiva staden Steelport, men framför allt så kan du göra precis det du vill. Och det är KUL.
4. Batman: Arkham City
För ett par år sen släpptes Batman: Arkham Asylum och överraskade hela spelvärlden genom att vara ett superhjältespel som faktiskt var bra. Och det var dessutom riktigt bra. I princip alla journalister hade det i åtanke när det talades om årets spel 2009 och därför var det inte en någon större överraskning att det ledde till en uppföljare. Denna gången bjuder utvecklarna Rocksteady på en betydligt större och mer öppen spelvärld vilket tillåter mer fri rörelse i miljön samt en möjlighet att använda alla de roliga leksaker som Batman har i sin arsenal. Spelet är bländande vackert och fångar den mörka och lite gotiska känslan som representerar Batmans värld. Något annat som fångas ypperligt är känslan av att du är riktigt vass när det gäller att smälla till lagbrytare. Du får redan vid ett tidigt stadie lära dig slåss i ett kraftigt numerärt underläge, och själva fightingsystemet är busenkelt samtidigt som det är genialiskt. Storyn är solid och ännu än gång finns det inget spel med superhjältetema som är ens nära att mäta sig. Ännu en gång gör Mark Hamill ett mästerligt jobb i sin roll som The Joker, men även resterande röstskådisar är övertygande. Spelet bjuder på en skön blandning av stealth och action och ger dig lite en känsla av att vara ett rovdjur som leker med sina offer när du en efter en plockar ut de vakter som står i vägen. Eftersom du tål ganska lite skada så är skuggor och gömställen dina bästa vänner. Det är detta element samt stämningen som gör detta spelet till ett av de absolut bästa i år.
3. Portal 2
Det här är nog den näst största överraskningen som dök upp i år, och då menar jag verkligen i positiv bemärkelse. Första spelet släpptes i samband med The Orange Box i slutet av 2007 som en form av tech demo. När det offentliggjordes att det skulle bli en uppföljare på det spelet så var jag lite skeptisk måste jag erkänna. Inte för att jag inte gillade det första, det var fantastiskt bra. Men jag såg inte hur man skulle kunna expandera det till ett helt fristående spel. Det gjorde verkligen genierna på Valve. Inte nog med att de lyckas spinna vidare på konceptet med testkammare som du måste lösa, de lyckas även integrera en genuint intressant story med karaktärer som du omedelbart fäster dig vid. Spelet har en rakbladsvass dialog och en humor som inte något annat spel kan mäta sig med i år, eller egentligen på väldigt många år. Denna humor hade förstås fallit platt utan det magiska framförandet av bland annat Stephen Merchant som gång på gång fick mig att vika mig dubbel av skratt. Även J.K Simmons gör ett mycket gott intryck, och jag kommer aldrig att glömma hans arga monolog om uttrycket "If life gives you lemons, you make lemonade." Hade jag haft en separat kategori för årets bästa slut på ett spel hade sannolikt Portal 2 vunnit.
2. Uncharted 3
Nathan Drakes tredje äventyr är hans tveklöst bästa i serien. Kvar finns de enormt dramatiska och tekniskt imponerande actionsekvenserna som fans av serien lärt sig älska, men vad som sätter detta spelet huvudet högre än föregångarna är hur storyn tar ett litet steg tillbaka från de galna händelserna och fokuserar mer på karaktärerna. Drake visas mänsklig på ett helt annat vis och man får mer perspektiv på hans förhållande med de andra karaktärerna i spelet. Det lägg stor vikt i storyn på att faktiskt ifrågasätta varför man gör de saker man gör och det gör att man får lite mer dimension i både berättande och en mer väl avvägd temposättning i spelet. Detta betyder dock inte att utvecklarna Naughty Dog har sparat på krutet när det väl gäller action. Här bjuds spelaren på några av de mest imponerande sekvenserna jag någonsin sett i ett spel, både tekniskt sett och dramaturgiskt. Utöver detta så erbjudet spelet övertygande skådespeleri av de nu rutinerade röstskådespelarna Nolan North, Emily Rose och Richard McGonagle och ett välskrivet manus vilket är ganska sällsynt fortfarande i spel. Det här är helt enkelt ett måste för alla som äger en PS3.
1. Skyrim
Det är svårt att ha en topplista bestående av årets höjdpunkter utan att nämna det spel jag spenderat absolut mest tid med. I skrivande stund har jag spenderat ca 60 timmar i spelet och skulle väl säga att jag börjat skrapa ytan på innehållet i spelet. Det är ytterst sällan man stöter på ett så pass ambitiöst projekt som samtidigt lyckas träffa rätt på så många punkter på en och samma gång. Problemet när man skapar en så gigantisk spelvärld med så mycket innehåll är att det är omöjligt för speltestarna att gå igenom varje tänkbart scenario och hitta alla buggar och problem. Detta har drabbat PS3-versionen extra hårt där många upplever extrema framerateproblem. Bethesda var snabba med att patcha problemet, men lyckades dessvärre bara förbättra förhållandena en aning samtidigt som de lyckades förstöra ett par redan fungerande bitar av spelet. Jag är väldigt kluven i valet av årets bästa spel då jag anser att det är oacceptabelt att släppa en trasig produkt till marknaden. Samtidigt var det längesen jag spelade ett spel som kunde svälja mig så totalt så att 3-4 timmar kan kännas som 3-4 minuter. Jag har själv inte upplevt speciellt grova problem med min version än och förväntar mig att Bethesda kommer att lösa detta efter nyår, och kommer därför utnämna spelet till mitt favoritspel 2011.
söndag 11 december 2011
Video Game Awards 2011
I lördags var det dags för den årliga Video Game Awards i Los Angeles, något som kan liknas med spelvärldens Oscargala. Till skillnad från Oscargalan är VGA ett forum många utvecklare använder för att lansera sina senaste trailers och spelnyheter och detta året var inte något undantag. Bland de mest intressanta nyheterna kunde man finna trailers för Hitman: Absolution, Rainbow Six: Patriots, Mass Effect 3 och Bioshock Infinite. Men denna kvällen skulle tillhöra en helt annan utvecklare, närmare bestämt Naughty Dog. Det var inte för att Uncharted 3 vann Game of the Year, den äran gick relativt väntat till Skyrim. Ändå lyckades Naughty Dog stjäla strålkastarljuset genom att visa den första trailern för deras nya PS3-exklusiva titel, The Last of Us.
Med sedvanligt bländande vacker grafik och stämning som är tät nog att kunna skära med kniv porträtterades en postapokalyptisk stad där människor på något vis har blivit infekterade och därefter förvandlats till en form av zombieliknande varelse. Du introduceras till två karaktärer, en tonårig tjej och en man i 40-årsåldern, varav tjejen verkar vara huvudprotagonisten eftersom hon även pratar i en voiceover i trailern. Detta hade varit ett väldigt intressant drag med tanke på hur rädda utvecklare verkar vara för att ha starka kvinnliga huvudpersoner i spel. Stämningen påminner en del om en blandning mellan The Walking Dead och filmen I Am Legend. Varje sekund av trailern ger en känsla av konstant fara, och det är tydligt att överlevandet kommer att vara ett centralt element i spelet. I slutet av trailern får man se en översikt på en stad som blivit vildvuxen med träd och växter vilket indikerar att världen har varit katastrof ganska länge. Det är förstås dumt att döma spelet efter den första trailern, men med tanke på att allt Naughty Dog lägger sin hand på blir till guld så är jag övertygad om att detta blir ett fantastiskt spel.
Med sedvanligt bländande vacker grafik och stämning som är tät nog att kunna skära med kniv porträtterades en postapokalyptisk stad där människor på något vis har blivit infekterade och därefter förvandlats till en form av zombieliknande varelse. Du introduceras till två karaktärer, en tonårig tjej och en man i 40-årsåldern, varav tjejen verkar vara huvudprotagonisten eftersom hon även pratar i en voiceover i trailern. Detta hade varit ett väldigt intressant drag med tanke på hur rädda utvecklare verkar vara för att ha starka kvinnliga huvudpersoner i spel. Stämningen påminner en del om en blandning mellan The Walking Dead och filmen I Am Legend. Varje sekund av trailern ger en känsla av konstant fara, och det är tydligt att överlevandet kommer att vara ett centralt element i spelet. I slutet av trailern får man se en översikt på en stad som blivit vildvuxen med träd och växter vilket indikerar att världen har varit katastrof ganska länge. Det är förstås dumt att döma spelet efter den första trailern, men med tanke på att allt Naughty Dog lägger sin hand på blir till guld så är jag övertygad om att detta blir ett fantastiskt spel.
tisdag 6 december 2011
Guldklimpar i arkivet
När det är högsäsong i spelbranschen så är det lätt hänt att man fokuserar på att ta sig igenom ett spel fort för att kunna ge sig på nästa. Detta gör att man lätt bygger upp en samling spel där man kanske inte gett spelet den tid det förtjänade. Detta märkte jag tydligt nyligen när jag och en god vän beslöt oss för att spela Call of Duty: Modern Warfare 2 i split screen nu i förra helgen. Inledningsvis var vi båda nog lite negativt inställda till spelet, dels för att jag är negativt inställd till hur Modern Warfare-spelen sköts av Activision och dels för att min ständiga co-op partner Andreas är en inbiten Battlefield-fan. Eftersom vi båda är väldigt förtjusta i co-opspel så var det dock värt ett försök. Det var ett av de bästa besluten på ganska länge.
I Modern Warfare finns det ett väldigt välgjort co-opläge som heter Spec Ops. Det består av små lösryckta uppdrag eller scenarion som har olika typer av mål. Det kan t ex vara att du på en viss tid måste desarmera bomber i en stökig kåkstad eller att du måste skydda ett område från vågor av anfallande styrkor. De mest välgjorda och underhållande uppdragen är dock de där ena spelaren har en understödsroll till den andra. I ett av dessa uppdrag får den ena spelaren plats i ett C-130-flygplan beväpnad till vingspetsarna, medans den andra spelaren befinner sig på marken mitt i fiendeland. Spelaren i flygplanet har då som uppdrag att se till att vägen är fri för spelaren på marken genom att bomba loss på allt som rör sig. Denna nivån av samarbete hade jag inte alls förväntat mig, och jag var förstås genast såld. Vi satt halva natten och bara fortsatte på nya uppdrag hela tiden. Förstås tog det sin lilla tid att komma vidare eftersom vi valt att köra på högsta svårighetsgraden, men det är så väldigt mycket mer tillfredsställande när man väl klarar ett uppdrag då.
Denna nya synvinkel jag fick på Modern Warfare 2 fick mig att börja spela kampanjen igen. Det stora klagomål jag haft på kampanjerna i Call of Duty-spelen på sistone är att de är över alldeles för fort. Du kan utan större problem vandra igenom spelet på 5-6 timmar, vilket är lite väl tunt kan jag tycka. Det naturliga sättet att förlänga speltiden är då att köra på den högsta svårighetsgraden vilket jag gjorde denna gången. Jag har tidigare gjort ett försök att göra detta men gav upp i ett ganska tidigt skede i spelet för att jag lyckades hamna på ett frustrerande svårt ställe jag inte kom vidare ifrån. Denna omgången gick det dock väldigt smärtfritt, men det kom ju gott om flaskhalsar senare i spelet. I går lyckades jag dock ta mig igenom hela kampanjen på Veteran-mode och jag måste säga att jag har aldrig förr fått ut så mycket nöje från ett Call of Duty-spel. Det är ju en ganska fin linje mellan motstånd och frustration, och Modern Warfare balanserar perfekt på denna. Jag kände aldrig riktigt att jag ville ge upp, utan det var alltid tillräckligt nära för att ge en känsla av att det var realistiskt att klara sig förbi stället jag fastnat på.
Efter denna tillbakaresa till en gammal klassiker i hyllan har jag fått en annan förståelse för de som är nästan religiöst förtjusta i dessa Call of Duty-spelen. Jag har sett produkten på fel sätt då jag primärt sett på spelet ur ett singleplayerperspektiv. Då är spelet väldigt tunt och erbjuder inte riktigt värde för pengarna. Men när jag nu fått upp ögonen för denna fantastiska co-opupplevelse är jag benägen att säga att spelet är ganska generöst. När man sen lägger till den vanliga multiplayerkomponenten som är väldigt genomarbetad så har du något som erbjuder dig många fler timmars nöje än den där kampanjen som tar dig 5-6 timmar. Jag ser fram emot att köra vidare på Spec Ops, och vill det sig väl så har jag snart något som jag aldrig trodde jag skulle ha i ett Call of Duty-spel. En platinum trophy.
I Modern Warfare finns det ett väldigt välgjort co-opläge som heter Spec Ops. Det består av små lösryckta uppdrag eller scenarion som har olika typer av mål. Det kan t ex vara att du på en viss tid måste desarmera bomber i en stökig kåkstad eller att du måste skydda ett område från vågor av anfallande styrkor. De mest välgjorda och underhållande uppdragen är dock de där ena spelaren har en understödsroll till den andra. I ett av dessa uppdrag får den ena spelaren plats i ett C-130-flygplan beväpnad till vingspetsarna, medans den andra spelaren befinner sig på marken mitt i fiendeland. Spelaren i flygplanet har då som uppdrag att se till att vägen är fri för spelaren på marken genom att bomba loss på allt som rör sig. Denna nivån av samarbete hade jag inte alls förväntat mig, och jag var förstås genast såld. Vi satt halva natten och bara fortsatte på nya uppdrag hela tiden. Förstås tog det sin lilla tid att komma vidare eftersom vi valt att köra på högsta svårighetsgraden, men det är så väldigt mycket mer tillfredsställande när man väl klarar ett uppdrag då.
Denna nya synvinkel jag fick på Modern Warfare 2 fick mig att börja spela kampanjen igen. Det stora klagomål jag haft på kampanjerna i Call of Duty-spelen på sistone är att de är över alldeles för fort. Du kan utan större problem vandra igenom spelet på 5-6 timmar, vilket är lite väl tunt kan jag tycka. Det naturliga sättet att förlänga speltiden är då att köra på den högsta svårighetsgraden vilket jag gjorde denna gången. Jag har tidigare gjort ett försök att göra detta men gav upp i ett ganska tidigt skede i spelet för att jag lyckades hamna på ett frustrerande svårt ställe jag inte kom vidare ifrån. Denna omgången gick det dock väldigt smärtfritt, men det kom ju gott om flaskhalsar senare i spelet. I går lyckades jag dock ta mig igenom hela kampanjen på Veteran-mode och jag måste säga att jag har aldrig förr fått ut så mycket nöje från ett Call of Duty-spel. Det är ju en ganska fin linje mellan motstånd och frustration, och Modern Warfare balanserar perfekt på denna. Jag kände aldrig riktigt att jag ville ge upp, utan det var alltid tillräckligt nära för att ge en känsla av att det var realistiskt att klara sig förbi stället jag fastnat på.
Efter denna tillbakaresa till en gammal klassiker i hyllan har jag fått en annan förståelse för de som är nästan religiöst förtjusta i dessa Call of Duty-spelen. Jag har sett produkten på fel sätt då jag primärt sett på spelet ur ett singleplayerperspektiv. Då är spelet väldigt tunt och erbjuder inte riktigt värde för pengarna. Men när jag nu fått upp ögonen för denna fantastiska co-opupplevelse är jag benägen att säga att spelet är ganska generöst. När man sen lägger till den vanliga multiplayerkomponenten som är väldigt genomarbetad så har du något som erbjuder dig många fler timmars nöje än den där kampanjen som tar dig 5-6 timmar. Jag ser fram emot att köra vidare på Spec Ops, och vill det sig väl så har jag snart något som jag aldrig trodde jag skulle ha i ett Call of Duty-spel. En platinum trophy.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)