Spelen som inte riktigt nådde hela vägen

Som en uppföljning till mitt förra inlägg vill jag även nämna ytterligare en handfull spel som håller väldigt hög klass, men på grund av den hårda konkurrensen i år nådde de inte hela vägen in på min topplista. Dessa spelen nämner jag utan inbördes ordning och är följande.

Dead Space 2

Detta stämningsfyllda spel erbjöd en fantastisk rivstart på året. Få spel har fått mig att sitta på helspänn i soffan som detta och man var i princip alltid orolig när man skulle runda ett hörn. I de bästa stunderna var paranoian så påtaglig att jag faktiskt fick pausa spelet ett tag för att göra något annat, och det kan jag inte minnas att det hänt mig förr. Till saken hör ju då att jag inte direkt hjälpte mig själv genom att envist spela det på kvällarna med alla lampor släkta samt med surroundljudet rejält uppskruvat. Denna tredjepersonsshooter använder sig intelligent av vad utvecklarna kallar "taktisk lemlästning" av fiender, dvs du måste tänka om från det du har i ryggraden från andra shooters sedan länge. Skott i huvudet är sällan det smartaste du kan göra för att stoppa en fiende och det kan i många fall även göra saker värre. Du måste analysera hur varje fiende är uppbyggd och hitta deras ömma punkter och anpassa detta beroende på vilket vapen du har tillgängligt. Ammuntion är sparsamt utdelat så du måste hushålla med alla dina resurser. Känslan av att se en anstormande necromorph samtidigt som du hör ditt vapen klicka kan sammanfattas med ett enda ord. Panik. Anledningen till att denna fantastiska titel inte räckte riktigt hela fram var för att det kändes som att det tog slut lite för fort. Det hade inte skadat med någon timme till i kampanjen, men dessa resurser la istället utvecklarna på ett multiplayerläge som var horribelt dåligt och påklistrat.

Assassin's Creed: Revelations

Jag har sedan första gången jag spelade Assassin's Creed varit en gigantisk fan av denna spelserien. Jag skulle vilja gå så långt och säga att bortsett från Uncharted-serien så är det den bästa nya spelfranchisen denna generationen. Det tilltalar så många olika delar av mig att jag skulle kunna tro att Ubisoft skapat spelen med mig i åtanke. Denna teorin gick dock i stöpet med AC: Revelations. Missförstå mig inte, jag hade kul nästan varje minut av de ca 20 timmarna jag spenderade på spelet men det var något som fattades. Den perfekt balanserade ekvationen som AC: Brotherhood var hade blivit förskjuten på något vis. Delvis kände jag mig lite besviken att den otroligt välgjorda cliffhangern från AC: Brotherhood inte följdes upp på ett vettigt sätt. Cynikern i mig tänker genast att det här är en bieffekt från att Ubisoft beslutat att göra årliga spel, men det fungerade ju med Brotherhood, så jag hoppas innerligt att AC-serien återtar sin plats på min topplista nästa år. I övrigt bjuder spelet på en enastående öppen värld som är lätt att tappa bort tid i genom att bara springa runt och utforska. Allting är modellerat med en noggrannhet som gör att man känner sig väldigt involverad i spelvärlden och även fall många av de historiska händelserna i spelet är fiktiva så känns miljöerna autentiska. Jag hade som sagt fantastiskt kul när jag spelade spelet, men det greppade mig inte lika mycket som tidigare spel. Slutligen måste jag påpeka att de faktiskt fått multiplayer att funka på ett bra vis denna gången. I Brotherhood var det märkbart att mycket hände i sista minuten, men nu finns det mycket mer substans och struktur.

Resistance 3

Med tanke på djungeln av fantastiska titlar i år hade jag nästa hunnit glömma denna FPS-pärla. Det var inte förrän jag diskuterade med en vän innan jag började skriva inlägget som jag kom ihåg hur mycket jag gillade spelet. Spelserien har sedan början haft en intressant story, men det som tillkommer i detta tredje spelet är en tät postapokalyptisk stämning. Man känner verkligen känslan av ett konstant hot och att man har väldigt begränsade tillgångar att jobba med. Spelet i sig känns på vissa punkter ganska retro med tanke på en del av designvalen som utvecklarna Insomniac har gjort. Dels att du måste jaga healthpacks istället för att förlita dig på regenererande hälsa men även att du kan ha med dig alla vapen samtidigt, till skillnad från många andra shooters idag där du behöver där du normalt sett är begränsad till två vapen åt gången. Trots att detta är gamla idéer så känns det fräscht eftersom det inte gjorts på ett bra tag. Vapnen är alla kreativa och användbara, men framförallt kul att använda. Man märker tydligt att Insomniac har spendera mycket tid för att balansera dem för att de ska fungera optimalt. Karaktärerna i spelet känns trovärdiga och man sympatiserar lätt med protagonisten Joseph Capelli och den omöjliga situation han försatts i. Välgjord musik och kompetenta röstinsatser bidrar till den täta stämningen och trots att färgskalan på omgivningen sällan är något annat än brunt så bjuds man ändå på ett ganska snyggt spel. Det är svårt att se att ett demolerat samhälle kan vara speciellt färggrannt ändå. Det ska tilläggas att detta spelet är en fantastiskt kul spel i coop-läge också, i synnerhet i splitscreen som jag spelade det i.

LA Noire

Detta spelet är en enastående teknisk prestation kort och gott. Här bjuds vi på en polishistoria från slutet av 40-talet i Los Angeles presenterad i bästa film noir-stil. Miljöerna är noggrannt återskapade från hur staden såg ut på den tiden, bilmodellerna stämmer och musiken är periodsenlig. Utöver detta så har Team Bondi tagit ett jättekliv när det gäller ansiktsanimation genom att ha tagit fram en teknik som heter Motion Scan. Denna teknik baseras på att skådespelarens ansikte blir inspelat av 32 kameror samtidigt för att skapa en komplett bild av ansiktet, och resultatet är emellanåt skrämmande realistiskt. Denna teknik var vital för spelet då en väldigt stor del av det du sysslar i spelet med är att förhöra människor och genom detta då ska försöka luska ut om de talar sanning eller ej. Utöver de tekniska aspekterna så har LA Noire en väldigt intressant story. Spelet är uppbyggt i ett antal fall som du spelar igenom, men i bakgrunden finns en genomgående röd tråd du följer hela tiden också. Fallen håller generellt sett hög klass, men det finns en del som känns lite mindre genomarbetade. Dialogen är välskriven och framförs väldigt väl av de många relativt kända skådespelarna. Det känns helt klart häftigt att kunna känna igen en skådespelares ansikte istället för bara rösten som man normalt sett gör i spel. Ni som följer serien Mad Men kommer att känna igen ett antal ansikten genom spelets gång. Detta var ett sånt spel som från början bara sög in mig i spelvärlden och inte släppte mig förrän jag var klar med storyn. Den kritik jag har att rikta till spelet är egentligen att du aldrig riktigt ges nån anledning att utforska staden själv. För att vara ett open world spel så känns det väldigt tomt och trist om du skulle få för dig att du vill ta en paus från polisjobbet ett tag. I övrigt är detta spelet ett mästerverk och var väldigt nära att klättra in på min topplista.

Infamous 2

Detta är ett spel som tilltalar mig på så många olika vis. Tredjepersons action, superhjälte, open world och allt toppat med lite parkour. I första spelet fick ju huvudpersonen Cole McGrath sina krafter genom en explosion, men har sedan dess gått från en ofrivillig hjälte/ledare till att ha anammat sin roll lite mer. När man sen drivs ifrån Empire City till New Marais av ett gigantiskt monster som endast benämns som The Beast så fylls han igen av tvivel. Det är denna karaktärsutveckling som gör Infamous intressant på storyplanet, då det egentligen om man ska vara ärlig inte finns någon extremt kreativ handling i övrigt. Vad man däremot får en rejäl dos av är spelglädje. Du känner dig verkligen mäktig när du använder dina krafter och du kan ta hand om ganska stora mängder av fiender utan att en låta dem komma nära dig. Det finns även ett moralsystem i spelet som bestämmer vilka typer av krafter du får tillgång till. Till exempel. om du dödar mycket civila får du ond karma, om du hjälper folk som blir rånade får du god karma. Det är inte speciellt djupgående, men det är ett intressant element. Karaktärerna i spelet är av lite varierande kvalitet. Huvudpersonen Cole och hans bästa vän Zeke är väldigt välgjorda och lätta att sympatisera med, men därefter sjunker kvaliteten till lite mer tvådimensionella karaktärer. Stämningen i spelet håller dock hög kvalitet. Något som håller dig fast är att du konstant får uppdateringar om hur långt borta The Beast är från New Marais, och du får känslan av att du måste påskynda det du gör för att vara redo för den ofrånkomliga sista bataljen. Detta är ett av de få spel jag spelat där jag omedelbart började spela om det på nytt efter att jag hade klarat det. Det är ett gott betyg tycker jag.