Höstens första topptitel är avklarad

I helgen som gick fokuserade jag väldigt mycket på en för mig väldigt efterlängtad titel, Resistance 3. Första spelet var en av launchtitlarna för Playstation 3 och var första PS3-titeln som sålde över en miljon exemplar och även fall många anser att andra spelet var en stor besvikelse så var det ett spel jag gillade väldigt mycket. Jag tycker att stämningen i spelen bidrar mycket och detta är i synnerhet något som är närvarande nu i tredje spelet.  För att få lite bakgrundshistoria om Resistancespelen rekommenderar jag att ni kikar på min "preview" av spelet som jag la upp för några dagar sen. Andra hälften av inlägget handlar om Resistance.

Storyn i detta tredje spel börjar i en liten stad i Oklahoma som heter Haven. Där bor huvudpersonen Joseph Capelli med sin fru och son tillsammans med en liten grupp andra familjer i en form av underjordisk bas de tillverkat för att hålla sig osynliga för Chimeras. Deras levnadsstandard är mycket låg och folk är sjuka och demoraliserade, men de är åtminstone några av de få överlevande människorna i världen. Läget är så pass illa att 90% av jordens befolkning antingen blivit dödade eller konverterade till chimerahybrider. Ovanpå detta så har chimeras påbörjat en terraformeringsprocess för att sänka temperaturen på jorden så att den blir mer lättbeboelig för chimeras. Detta innebär då en konstant global vinter som inga människor hade kunnat överleva. Spelet börjar med att basen man bor i blir upptäckt och att man blir tvungen att fly. Diverse omständigheter gör att Joseph splittras från sin familj och beger sig mot New York för att stoppa terraformeringen och slå ett sista slag mot den nu dominanta chimerarasen.

Insomniac Games har tagit en del beslut med spelmekaniken som idag kan ses som lite retroinspirerat jämfört med andra FPS på marknaden. Till exempel är det det första FPS jag spelat på väldigt länge som inte använt sig av regenererande hälsa, utan utnyttjar sig av healthpacks istället. En annan sak de har valt att frångå är att vara begränsad till två vapen åt gången vilket är väldigt vanligt i de flesta moderna actionspel. Här har man tillgång till alla vapen på en och samma gång, förutsatt att du hittat dem. Inte realistiskt, men det ger dig flera taktiska möjligheter i svåra strider beroende på vilka vapen du trivs bra med. Dessa ändringar gör att spelen faktiskt känns lite som en frisk fläkt då du får tänka lite annorlunda jämfört med andra aktuella shooters.

Vapnen i spelen är en riktig höjdpunkt och har alltid varit ett av Insomniacs kännetecken. Du har standardvapnen i form av automatgevär och hagelgevär, men även udda vapen som till exempel The Mutator som infekterar det mål du träffar och muterar deras genetiska struktur tills de exploderar. Alla vapen har kreativa alternativa användningar också som till exempel magnumpistolen som avfyrar kulor som du i efterhand kan detonera för ytterligare skada. Du har även en uppgraderingsfunktion för varje vapen som baseras på hur mycket du använder dem, och de gör då mer skada och låser upp ytterligare funktioner. Detta är något utvecklarna använt ganska länge i sina Ratchet & Clank-spel.

Grafiken i spelet ger blandade känslor. Det är en väldigt grå och brun värld man befinner sig i, men samtidigt så finns det ju en anledning till att dessa färgerna är dominanta i paletten som används. Omgivningarna är förfallna och ödelagda och därför ger det monotona färgvalet rätt effekt. Grafikmotorn är inte den mest avancerade på marknaden, men gör ett gott jobb att förmedla både relativt öppna områden och klaustrofobiska gångar. Dessvärre har utvecklarna valt att använda förrenderade mellansekvenser istället för att rendera dem i spelmotorn vilket gör att man rycks ut lite ur stämningen när dessa sekvenser dyker upp. Motorn borde kunna hantera dessa då de förrenderade versionerna inte är superimponerande heller.

Ljudmässigt bjuds man på en blandning mellan pampiga orkestrala stycken vid större strider och väldigt stämningsfulla stråksekvenser vid långsammare avdelningar i spelet. De har lånat en del knep från zombie- och skräckgenren i dessa sekvenser och lyckas förmedla en känsla av osäkerhet och ensamhet väldigt effektivt. Röstskådisarna gör ett kompetent jobb utan att direkt sticka ut i mängden. Joseph Capelli framställs som en karaktär som är lätt att sympatisera med och han har en monolog framåt slutet av spelet som faktiskt var väldigt medryckande och känslosam.

Det är svårt att hitta riktiga problem med detta spel. Det är tveklöst det bästa spelet i serien och kanske även den bästa exklusiva shootern på PS3 idag. Din resa från Oklahoma till New York är omväxlande och känns aldrig tråkig eller utdragen och storyn driver vidare på ett sätt som gör det svårt att sluta när man väl kommit igång. Miljöerna man befinner sig i gör enormt mycket för att etablera känslan av hopplöshet i stämningen, men samtidigt känner man alltid att det finns något att kämpa för. Du må stå med ryggen mot väggen ett flertal gånger, men känslan när man vinner slaget är riktigt givande. Jag rekommenderar detta spel till alla som tycker om FPS, men speciellt till de som tycker att de flesta moderna FPS är identiska. Resistance 3 erbjuder något lite annorlunda, men det känns väldigt rätt på alla sätt och vis.

Betyg 9/10