Nu i helgen spenderade jag och en kompis ett antal timmar med en av denna konsolgenerationens mest populära shooters, Gears of War. I och med den stundande releasen av den tredje delen i denna serien beslöt vi oss för att köra igenom spelet på nytt, fast i kooperativt läge i split-screen. För att göra detta ytterligare mer intressant så skruvade vi upp svårighetsgraden på Insane...
För de som inte känner till Gears of War alls så är det ett spel från Epic som släpptes 2006 på Xbox 360. Det är en shooter i tredjepersonsperspektiv och är mer eller mindre spelet som startade trenden med så kallade "cover based shooters". Det som skiljer dessa spel är att man kan utnyttja väggar och dylikt för att "låsa sig" vid skydd så att man kan få ett taktiskt övertag mot sina fiender och inte bli sönderskjuten direkt. Detta är något som väldigt många shooters både i förstaperson och tredjeperson har snappat upp nu, men Gears of War var ett av de första som lyckades applicera det på ett bra sätt.
Storyn är i stil med en actionfilm som släpps under sommartid, dvs tunn när det gäller substans men kompenserar med explosioner och intensiva actionelement. Detta är dock något som går att komma undan med lättare i spel då det faktiskt är de interaktiva delarna som är mest intressanta, även fall en vettig story aldrig skadar. I detta fallet är du Marcus Fenix, en soldat i kriget mot de invaderande Locuststyrkorna som ska leda Delta Squad i ett omöjligt uppdrag för att få slut på kriget. Det finns förstås lite mer detaljer att fylla i där, men det är just enbart utfyllnadsmaterial för att driva dig vidare till nya områden. Jag har trots detta inte mycket att klaga på för Gears of War är ett väldigt bra spel som kan stå på egna ben utan stöd av en story. Det är inte många som lyckas med det konstverket.
Första intrycket av att köra igång spelet igen är att det inte åldrats speciellt väl rent grafiskt. Det lider en del av lågupplösta texturer och dålig framerate. Karaktärsmodellerna är också grovhuggna på en del ställen, men det är lite en del av den grafiska stilen också så det kan jag inte klaga för mycket på. Fem år i spelvärlden är ju trots allt snudd på en evighet så det är ju inga konstigheter med detta. Ljudet håller dock hög klass fortfarande med ett medryckande Hans Zimmer-liknande soundtrack och bra användande av surroundljud. Något som slog mig är att det finns något i spelet jag inte riktigt kan sätta fingret på som känns opolerat. Det kan vara små detaljer som att det är lätt att haka upp sig på "kanter" i världen när du försöker rulla ur vägen från en anfallande fiende, eller som när jag under vår genomspelning rullade på en stol som fastnade i mitt huvud. Småbuggar som man förväntar sig vara eliminerade i en topptitel. Det händer emellanåt också att fiender dyker upp från ingenstans eftersom spawnmekaniken inte utlöstes korrekt ibland.
Klagomålen drunkar dock i jämförelse med nöjet vi fick ut av vår spelkväll. Alla stendumma kommentarer från de andra medlemmarna i Delta Squad, närmare bestämt Augustus "Cole Train" Cole, var hur roande som helst och den koncentrerade dosen testosteron som spelet utsöndrar passar perfekt. Alla i spelet är hypermacho och med distans blir det hela väldigt kul. Vår genomspelning på Insane mode gick förvånadsvärt bra bortsett från en del sekvenser då det yttrades svordomar flitigt från båda deltagare. Vi hann aldrig riktigt igenom hela spelet då spelkvällen övergick till att det började ljusna ute igen, men jag är övertygad om att vi kan fixa slutklämmen vid nästa sittning. Sen är det dags för Gears of War 2...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar