Shadow of the Colossus

Denna vecka är det dags för ännu en efterlängtad HD remaster, närmare bestämt japanska Team ICO’s två kritikerrosade spel ICO och Shadow of the Colossus. Det förstnämnda spelet har jag inte tidigare spelat, men Shadow of the Colossus är en av de mest unika och vackra upplevelserna som jag spelade på PS2. Jag spelade dock aldrig klart det eftersom utvecklarna satt målen lite väl högt i spelet på den tekniska sidan, och detta ledde till en plågsamt låg framerate på många ställen. Detta är nu åtgärdat och jag måste säga att det har potential att bli en av höstens höjdpunkter trots sin ålder.

Spelet är som sagt väldigt unikt både i berättande och upplägg. Det finns ganska få karaktärer i spelet och därför även ganska lite dialog, men det finns i gengäld tonvis med symbolik i det som händer i spelet. Spelet inleds med att huvudkaraktären Wander rider på sin häst i ett bergspass med en kvinna vid namn Mono som är livlös. Du kommer fram till ett tempel där du lägger kvinnan på ett altare och målet är att du ska kunna återuppliva Mono igen. En röst berättar för dig att detta är möjligt att genomföra om Wander dödar 16 stycken kolosser i området kring templet. Rösten som tillhör en varelse utan fysisk form som heter Dormin varnar dig dock att det kan finnas allvarliga konsekvenser av att göra detta, vilket förstås Wander inte bryr sig ett dugg om.

Detta leder då till vad som gör Shadow of the Colossus så unikt jämfört med i princip alla andra spel. Dessa 16 kolosser är de enda fienderna du kommer att möta i spelet. Däremot är varje fiende i princip ett pussel i sig. Dessa kolosser är vansinnigt stora och kan endast skadas på vissa specifika punkter på kroppen. Dessa punkter når du genom att klättra på kolosserna samtidigt som du försöker hålla dig fast när de försöker skaka loss dig. Ovanpå detta så kan du inte hålla fast dig hur länge som helst, utan du blir trött efter ett tag vilket leder till att du måste släppa. Det skapar en situation där du måste hushålla med din greppmätare så att du kan nå ett ställe där du kan balansera länge nog för att återhämta dig. Allt detta gör att varje fight blir ett pussel som du måste lösa för att komma till kolossernas skadepunkter.

Trots den enorma storleken på dessa kolosser så är de inte helt enkla att finna. Du navigerar dig genom en stor och delvis öppen värld på din häst Agro för att nå varje koloss. Miljöerna är imponerande vackra med tanke på åldern på spelet och kommer verkligen till sin rätt nu när spelet fått en HD-behandling. Det är väldigt omväxlande natur också, allt från öppna gräsfält till trånga bergspass och din resa fram till nästa koloss är alltid intressant.

Shadow of the Colossus är ett av spelen som används mest i debatten om spel kan vara konstverk, och man kan tydligt se varför. Spelet är sprängfyllt med stämning och känsloframkallande ögonblick. Nu har jag ju inte spelat igenom spelet, men ser fram emot att uppleva den magiska världen som enbart kallas The Forbidden Land på nytt. Både ICO och Shadow of the Colossus som bundlas på samma skiva kommer att vara en fin upptakt till The Last Guardian. När det nu kan tänkas att bli klart...