Kontroverserna kring Arkham City

Batman: Arkham City är en av årets bäst mottagna titlar hittills om man tittar på Metacritic, men ändå har spelet lyckats uppröra på ett flertal fronter. Debatten startade någon vecka innan releasen då utgivarna Warner Bros tillkännagav att spelet skulle ha en form av "online pass" som många andra har för multiplayerdelen i sina spel. Det klargjordes då att koden som medföljer spelet när du köper det kommer att ge dig möjlighet att ladda hem DLC i form av Catwoman eftersom spelet inte har något multiplayerläge. Catwoman hade tidigare marknadsförts som en ganska stor grej för spelet och då hakade genast många upp sig på att man var tvungen att ladda hem dessa spelbara kapitel. Det alla egentligen klagade på var att man inte fick med denna DLC om man hyrde spelet eller köpte det begagnat eftersom den medföljande koden endast fungerar en gång.

Garnett Lee på Shack News hävdade att detta var en orättvis segregering av marknaden eftersom man inte ska ta för givet att alla har en internetanslutning till sin konsol. Sådana skandaluttalanden sänker ju dessvärre debatten till kvällstidningsnivå och tittar inte på orsaken till varför dessa koder mer eller mindre blivit standardförfarande. Det är ett faktum att utgivare har en nedsatt inkomst på sina spel på grund av handeln med begagnade spel. Om inte butikskedjorna som t ex Gamestop vill dela med sig av den enorma marginal de gör på begagnade spel så kommer vi heller inte bli av med de medföljande koderna. Om man köper spelet begagnat kan man även köpa koden separat på XBLA eller PSN och det är ju så utgivarna får åtminstone en liten bit av kakan. Ett annat alternativ är ju att sälja spelet enbart digitalt och helt och hållet radera butikerna från ekvationen men dessvärre är vi inte riktigt där än.

För att ge lite perspektiv på det hela så är faktiskt inte Catwoman DLC'n kritisk för spelet. Den är väldigt välgjord och jag känner att spelet blev bättre av att den fanns med, men jag hade nog tyckt att spelet varit lika komplett utan den. Det är ju trots allt Batman: Arkham City du har köpt, inte Batman & Catwoman: Arkham City. Om det är så pass viktigt för dig att ha allt med i spelet så är det bara att köpa det nytt. Om du köper det begagnat om ett par veckor för att spara 50 spänn så kanske du får lära dig acceptera att du inte får allt serverat som man fick förr. Detta är inte menat att låta nedlåtande för folk som handlar begagnade spel för det har jag själv också gjort vid tillfälle. Jag är dock ganska noga med att ge stöd till de utvecklare och utgivare som släpper bra spel istället för att ge alla pengar till butiken som inte har något med spelet att göra. I de fall de skiljer sig väldigt lite mellan en ny och en begagnad titel rent prismässigt så är mitt råd att köpa nytt. Om alla satsar på det begagnade spelet så får vi aldrig se några nysatsningar i spelbranschen då alla kommer att köra på säkra kort för att garanterat gå runt ekonomiskt. Jag spenderar garanterat mer på spel än vad majoriteten gör, men när det handlar om ett inköp på 500-600 kr så gör en 50-lapp inte någon skillnad åtminstone i mina ögon. Om det dessutom är så att du vill ha innehållet som koden ger tillgång till, är det då inte värt lite extra?

Det finns så klart ingen enkel lösning på detta problem, då konsumenter vill spendera så lite som möjligt och företagen vill tjäna så mycket som möjligt. Det svåra är att hitta den kompromiss som känns acceptabel för båda parter. Spel är mitt största fritidsintresse och en hobby jag älskar och därför spenderar jag mycket tid och pengar på detta. Många andra köper enbart ett par spel per år och har ett helt annat perspektiv på hur det funkar med dessa onlinekoder. Jag tror samtidigt att Garnett Lee är rejält ute och cyklar med sin kommentar om att det finns så pass många gamers utan internetuppkoppling att man måste ta detta i åtanke. De ställen i världen där det är glest mellan internetuppkopplingarna är kanske inte just detta det största problemet att fokusera på. Om man skulle lösa detta genom att införa digital distribution så uppstår ett annat problem, nämligen alla de gamers som kommer att klaga på att det inte går att sälja tillbaka spelen begagnade. Det är sannerligen ett stort moment 22 för utgivarna, och frågan är om det kommer att kunna lösas på ett ömsesidigt acceptabelt vis. Den som lyckas med detta har en framtid som fredsmäklare i mellanöstern.

Gamex närmar sig

Nu när Gamex bara är några få dagar bort så känner jag mig oerhört peppad att åka dit. I princip allt det jag önskade skulle hända efter det lite slätstrukna första året i fjol har hänt. Efter att ha lockat över 28000 besökare förra året har arrangören sett potentialen och i år har det varit ganska bra marknadsföring också till skillnad från förra året. Men det som övertygat på mig mest är hur de uppenbart har satsat på innehåll detta året med spelbara versioner av titlar som Diablo 3 och Mass Effect 3, och förstås kronjuvelen på mässan Playstation Vita. Mitt största hopp efter mässan förra året var att Gamex satsade på att få in lite exklusivt material som inte redan finns på marknaden, eller som släpps veckan efter. Denna förhoppning har infriats på så många vis. Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag skulle vara nöjd med mässan om det bara var så att PS Vita skulle finnas på plats och detta vidhåller jag fortfarande. Därför är det en gigantisk bonus att Diablo 3, en av nästa års spelhöjdpunkter för min del, finns på plats också.

Diablo 3 är ju redan inne i betafasen, men åtkomst till betan är endast via slumpmässig inbjudan. Självklart är jag redan nu övertygad om att jag kommer att älska spelet och spendera alldeles för många timmar med det, men det hindrar ju inte suget för att vilja spela det NU. Diablo 2 var en av mina stora laster under min högskoletid och det var inte sällan som jag och min rumskamrat satt uppe hela nätterna för att spela detta. Det hände till och med någon gång att vi spelade tills det var dags för föreläsningar. Jag kan ju meddela att det inte var det optimala sättet att lära sig något. I princip det enda spelet sedan dess som haft samma hook på mig är World of Warcraft, en annan Blizzard-produkt. Jag ser ett mönster här...

Mass Effect 3 kommer förstås också vara ett måste på mässdagarna. De två tidigare spelen har varit banbrytande med sitt sätt att kombinera storydrivna rollspel med actioninslag. Storyn har varit en stor drivande faktor med sättet de väver ihop spelen. När du importerar dina sparade filer från föregående spel så följer dina tidigare beslut med till det nya spelet också. Det är förstås varierande vikt på dessa beslut, men vissa av dem kan influera hur du blir mottagen av karaktärer framöver. Bioware kommer ju även att visa upp multiplayerdelen av Mass Effect 3 på mässan. Jag har varit lite negativt inställd till denna del tidigare, men kommer förstås att ge det en chans att övertyga mig innan jag dömer ut det helt. Det som jag fortfarande är konfunderad över är ju det kommer att implementeras i spelet eftersom Bioware både säger att det är helt och hållet fristående och frivilligt, men att det kommer att influera slutet på din singleplayerkampanj. Det berömda "äta kakan och behålla den samtidigt"-syndromet. Det de har antytt lite är att multiplayer kommer att fylla samma funktion som loyalty missions i Mass Effect 2. Detta är i så fall en väldigt korkad idé, för jag vill inte behöva förlita mig på andra människor för att få ett slut som jag vill ha i mitt singleplayerspel.

Med allt detta i åtanke så är jag redo för avresan norrut på onsdag. Jag har på känn att det kommer att bli ett fantastiskt andra år för Gamex och de 250 kronor de vill ha för fyra dagars inträde är välinvesterade pengar. Om utvecklingen fortsätter i denna takt så kommer ju Gamex om några år ha möjlighet att vara ett respekterat namn i spelbranschen. Förmodligen inte i stil med Gamescom, men det är ju svårt att konkurrera med världens största spelmässa. Samtidigt tror jag inte att ambitionerna ligger åt det hållet heller. Oavsett så nöjer jag mig med att se framåt några dagar i framtiden istället för några år. Snart är det dags för Gamex.

Holy game of the year Batman!

Den gångna fredagen fick jag uppleva vad som mycket väl kan komma att bli årets spel. Spelet jag pratar om är Batman: Arkham City. Föregångaren Arkham Asylum tog nästan alla i spelvärlden på sängen genom att vara ett fantastiskt spel baserat på en superhjälte, något som i princip aldrig hänt förr. Utvecklarna Rocksteady gjorde dock något ganska unikt med spelet, då de valde att inte göra det filmrelaterat trots den enorma succén The Dark Knight hade haft då. Istället valde de att använda sig av karaktärerna som de porträtteras i serietidningarna istället, och på så vis fick de större spelrum att göra något eget med storyn. Resultatet var att i princip alla spelpublikationer hade spelet som en kandidat till årets spel.

Med tanke på vilken enorm hit Arkham Asylum blev så var ju uppföljaren inte speciellt överraskande, men jag kan minnas att jag undrade för mig själv om det skulle vara en one-hit-wonder. Hur skulle Rocksteady, en utvecklare som i princip inte hade några meriter förutom just Arkham Asylum, kunna göra en uppföljare som levde upp till alla förväntningar? Pressen måste ha varit enorm att leverera, men med Arkham City har de levererat med råge. Det är egentligen svårt att peka på vad som är speciellt bra med spelet då allt är så noggrant och kärleksfullt genomfört. Det märks att det är riktiga fans av Batman och serietidningar överhuvudtaget som har varit vid rodret. Precis som i Arkham Asylum är det Paul Dini som har skrivit storyn. Han är en meriterad författare när det gäller Batman, med både bakgrund i den animerade serien samt serietidningar och är en av de mer populära Batmanförfattarna. Röstskådespelarna är i en klass för sig också med en helt magisk Mark Hamill som The Joker, Kevin Conroy som Batman och spelvärldens flitigast använda röstskådespelare Nolan North som Penguin

När det gäller antagonister så är det ju få superhjältar som har fler av dessa än vad Batman har, och det verkar som att Rocksteady satt sig för att de ska ha med precis alla också. Trots den gigantiska listan med bi-roller så känns det aldrig som att någon av dem inte fyller en funktion. Det är väldigt mycket substans även när det gäller sidoquestar. För att nämna några få så kommer du att stöta på The Joker, Penguin, Mr Freeze (nej, inte Arnolds version...), Victor Zsazs, Mad Hatter, The Riddler, Ra's al Ghul och Talia al Ghul, och detta är bara vad jag har stött på hittills i spelet. Man får även vid några tillfällen möjligheten att spela som Catwoman vilket helt vänder upp och ner på hur du spelar spelet så hon har andra färdigheter samtidigt som att hon är mindre stryktålig.

Jag ser mig själv som relativt oinsatt i det mesta som rör Batman. Jag känner till en del av bakgrunden och lite storyelement som är fundamentet för miljön, men jag har aldrig följt serietidningarna. Jag har sett filmerna som gjorts och där har ju verkligen kvaliteten varit varierande, men själva kärnan av Batman har alltid varit tilltalande på något vis. Med detta i åtanke så kan jag ju intyga att man inte behöver vara en följare av serietidningarna för att uppskatta varken Arkham Asylum eller Arkham City då all bakgrundsinformation finns i spelet för de som är intresserade. Så fort man stöter på en ny karaktär så låser man upp en biografi där man kan läsa om deras bakgrund, och om man skulle känna sig manad att börja läsa serietidningarna så får man reda på vilken tidning de först var med i.

Med tanke på den otroliga kvalitet som både Arkham Asylum och Arkham City har erbjudit börjar snabbt utvecklarna Rocksteady bygga på sitt rykte som kompetenta utvecklare. Om denna trend fortsätter är det inte långt kvar till den status som Blizzard och Valve har i dagsläget, där jag känner mig trygg i att köpa deras produkter i princip utan att läsa recensioner eller förhandstittar. Jag hade länge på känn att Arkham City skulle bli ett bra spel med tanke på vad jag läst på websidor och hört via podcasts, men jag kunde inte föreställa mig att det skulle bli en så pass polerad och omfattande produkt. I mina ögon har matchen om årets spel stått mellan Skyrim och Uncharted 3, och det har jag känt sen jag såg dem på E3-mässan i somras. Nu har Rocksteady gett mig en tredje kandidat.

PS Vita är äntligen på gång

Vi har länge vetat att Japan kommer att få denna efterlängtade portabla konsol redan i december i år, men vi andra har fått nöja oss med ett vagt besked om "tidigt 2012". Nu har dock äntligen Sony lättat på hemlighetsmakeriet och bekräftat att resten av världen kommer att få avnjuta Vita den 22:a februari. Detta är fantastiskt goda nyheter för fans som jag som längtat sen jag såg den på E3 i somras, och då har jag även ett fast datum att sikta in mig på. Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur fullpackat februari har börjat bli när det gäller spelreleaser. Nu blev det genast ännu mer fullpackat.

Det goda nyheterna rörande Vita började faktiskt redan för drygt en vecka sedan, då Gamex arrangör bekräftade att de kommer att erbjuda möjligheten att testa konsolen på plats i år. Detta betyder att jag om ca 2 veckor kommer att kunna få en egen uppfattning om hur maskinen kommer att bli, samt få en insikt i vad alla speljournalister som redan testat den faktiskt pratar om. Förstås kommer det att vara en sjukt lång kö, men det har jag inga problem med. Det är ännu inte sagt vilka spel som kommer att finnas på plats, men jag skulle kunna ge mig på en gissning och säga Uncharted: Golden Abyss eftersom det är spelet som demats mest på alla mässor hittills. Gamex 2011 ser ut att kunna bli en klar förbättring jämfört med 2010, och den klarast skinande stjärnan är ju PS Vita.

Indikationer finns redan att intresset är stort för Vita i Japan. Ett flertal onlinebutiker har slutat att ta emot förhandsbokningar eftersom de redan har maxat ut sin kvot de blivit lovade av distributörerna. Detta har lett till att visa börjat sälja sina förhandsbokningsordrar på ebay för ganska rejäla pengar. Det är ju förstås lite galenskap även i mina ögon. Jag ligger nog på den säkra sidan dock då jag förhandsbokade redan i somras efter E3-mässan, så jag kommer nog att kunna få mitt exemplar den 22:a februari utan att behöva betala hutlösa överpriser online. Det (förhoppningsvis) positiva med att inte få den nu är att de flesta barnsjukdomar med nätverksfunktionerna kommer att vara utredda. Detta och det faktum att vi får ett större utbud av spel att välja mellan på lanseringsdagen är i mina ögon tröst nog att klara mig igenom väntan.

Det enda som jag egentligen nu vill ha klargjort när det gäller Vita är hur interaktionen mellan PS3 och Vita kommer att fungera i detalj. Dels visade ju Shuhei Yoshida från Sony Worldwide Studios på Tokyo Game Show när han spelade Killzone 3 via remote play på en Vita. Det är ju helt klart intressant om detta går att göra på alla spel, eller om det krävs någon speciellt funktionalitet i spelet. Jag skulle ju tippa på det sistnämnda, men Sony har varit väldigt tystlåtna om denna funktion. En annan funktion som är intressant är ju det som de visade på E3 med hjälp av rollspelet Ruin, dvs möjligheten att påbörja spelet på PS3, sen avsluta spelet och fortsätta på Vita där man slutade på PS3'an. Detta är ju en fantastisk funktion som är väldigt attraktiv i mina ögon, men om det är så att man behöver betala för spelet två gånger är det ju inte längre något som någon kommer att utnyttja. Utgivare kommer ju inte att gå med på att rabattera priserna eller bundla spelen, för då ger de ju upp potentiella intäkter. Åtminstone Ruin kommer att säljas i en så kallad 2-for-1 pack enligt utvecklarna, så vi får hoppas att detta är indikativt för vad andra väljer att göra. Med 126 dagar kvar till lanseringen så finns det gott om tid för Sony att räta ut alla frågetecken.

Är multiplayer ett måste?

Nu i veckan så offentliggjorde Bioware vad som ryktats om sedan i somras, dvs att Mass Effect 3 kommer att innehålla multiplayer. Denna checkbox på produktspecifikationen verkar bli mer och mer obligatorisk ur utvecklarnas perspektiv med tanke på att typiska storydrivna rollspel som Mass Effect också börjar få det. Jag tror förvisso inte att utvecklarna själva kommer med idén i många fall, utan det kommer från utgivaren. Multiplayer leder till att färre kunder byter in spelet efter de är klara med spelet, det visar åtminstone statistiken för de spel som är multiplayerfokuserade. Men är det verkligen en bra idé att klistra på ett multiplayerläge som inte passar in i sammanhanget? Är det värt att ta utvecklarnas dyrbara tid som istället kan spenderas på att polera singleplayerkampanjen?

Det komiska i det hela är hur defensiva Bioware var i pressreleasen. Det betonade väldigt starkt det faktum att multiplayerdelen var helt och hållet separat från det övriga spelet, och att ett helt annat team jobbar med det. Detta indikerar ju rätt tydligt att detta är ett beslut som EA tagit, och då kvittar det hur mycket Bioware hävdar att de är en helt frigående utvecklare som får göra som de vill. I detta fallet kommer multiplayerläget att bestå av co-op uppdrag för upp till fyra spelare, så det gör det åtminstone någorlunda intressant för min del. Jag spelar själv ganska sällan multiplayer, men när det väl händer så är det oftast i spel som har co-op. Som jag har förstått det kommer dessa uppdrag att vara väldigt actionfokuserade, vilket då får mig att tänka att de vill casha in på succén som Gears of War har haft. Det stora problemet är att Gears of War är en action shooter, och Mass Effect är ett action RPG. Du kommer aldrig att ha lika bra actionsekvenser i Mass Effect som du kommer att ha i Gears of War eftersom de är byggda på två vitt skilda fundament. Det faktum att båda spelen är i tredjepersonsperspektiv och innehåller vapen är bara detaljer i helheten.

Ett annat spel som gått samma väg är Assassin's Creed. De två första spelen var enbart singleplayer, men när det var dags för tredje spelet så var det dags för multiplayer också. Jag kan medge att konceptet av lönnmördare som försöker ha ihjäl varandra är lockande, men strukturen var helt trasig. När jag testade multiplayerdelen så var det ingen som spelade som det var menat att spelas, utan alla sprang runt och högg ner allt utan att försöka vara diskreta eller dolda. Tänk er Quake, fast i renässansens Italien och med svärd och knivar. Inte en höjdarkombination. I kommande Assassin's Creed: Revelations har dock Ubisoft gjort en del åtgärder för att slippa detta och skapa lite mer ordning så att folk kan spela som det är menat. Jag testade betaversionen av spelet och visst känns det lite bättre, men det är ändå lite malplacerat tycker jag.

Ett exempel på motsatsen är ju Skyrim. Ett gigantiskt rollspel som enbart är singleplayer, men som erbjuder så pass mycket innehåll att du enligt utvecklarna behöver spendera 300 speltimmar för att kunna ha gjort allt. Detta är ett tänkande som inte många andra verkar ha förstått. Erbjuder man stora mängder innehåll av hög kvalitet så kommer spelare att spendera lika mycket tid i ett singleplayerspel som man gör i ett multiplayerspel. Det är ju inte konstigt att så många som köper Call of Duty-spelen hoppar rakt in i multiplayer, för kampanjen brukar vara ca 5 timmar lång och innehåller saker som man redan har sett i diverse Michael Bay-filmer.

Förstås kan man ju argumentera att alla spel har frivillig multiplayer, men poängen jag vill få fram är att det inte finns någon skam i att göra ett dedikerat singleplayerspel. Det är väldigt underskattat numera med ett djupt storydrivet singleplayerspel just på grund av att multiplayer blivit en standardfeature för att "förlänga livet" på produkten. Alla team är ju inte lika stora och omfattande som Bioware Edmonton eller Ubisoft Montreal, och har ju därför begränsade resurser att sprida runt. Om dessa resurser sprids för tunt blir ju produkten lidande på antingen singleplayer eller multiplayer, eller i många fall båda. Jag är övertygad om att detta resulterat i att många lovande projekt blivit dåliga spel, eller kanske till och med lagts ned innan de blivit färdiga på grund av bristande stöd från utgivare och finansiärer. Jag tror ju inte på något vis att singleplayerspel är på väg att dö ut, men det är ju definitivt en urholkning som sker när utgivare försöker hitta sätt att få kunderna att inte byta in sina spel. Hoppet är ju att utgivarna hittar lämpligare sätt att göra spelen mer attraktiva för kunderna istället, utan att försöka fylla en innehållskvot. Tills dess kommer många multiplayerservrar stå tomma och öde. Är detta bättre än att någon byter in spelet och någon annan köper det begagnat?

Spelens expanderande högsäsong

Ett tydligt tecken på hur spelbranchen växt i popularitet är att den så kallade högsäsongen, som normalt sett är kvartal 4 inför julhandeln, expanderat till kvartal 1 också. Vad som länge varit en försäljningsposition inför julhandeln har till slut blivit övermättad vilket har lett till att spel positionerats senare, i synnerhet i februari och mars. Även fall november månad fortfarande kommer att vara den största spelmånaden för mig så är februari och mars inte långt efter.

I februari månad bjuds vi på Final Fantasy XIII-2, The Darkness 2, Kingdoms of Amalur och Syndicate. Final Fantasy XIII bemöttes ju av väldigt blandade känslor från både journalister och gamers på grund av det på vissa ställen lite överdrivet linjära upplägg. Du hade egentligen inte full frihet i spelet förrän du nått ca 15-20 timmar in i spelet, och det är ju ganska överdrivet. I övrigt tyckte jag spelet var väldigt välgjort och jag spenderade säkert 40 timmar sammanlagt på spelet innan jag började tröttna lite, och det var mycket på grund av det välgjorda stridssystemet.

The Darkness 2 är lite av en chansning för min del, då det försenats vid ett par tillfällen och inte heller utvecklas av Starbreeze som utvecklade originalet. Spelet baseras på serietidningen med samma namn och handlar om Jackie Estacado som när han fyller 21 blir besatt av The Darkness, en parasitisk ond kraft som vandrar från kropp till kropp och utnyttjar sina värdar för att hitta på diverse elakheter. Det som gjorde första spelet så intressant var att de hade fångat den mörka stämningen och hade en skön ton i berättandet. Jag är fortfarande inte övertygad om att dessa viktiga element är kvar i uppföljaren.

Kingdoms of Amalur är ett ambitiöst rollspelsprojekt med tonvikten åt actionhållet. Utvecklarna har valt att frångå traditionella klassystem och istället kan man blanda fritt med skills från olika klasser. Det som gör att jag ser fram emot detta spelet är att utvecklarna består av folk som varit involverade i klassiker som Morrowind och Oblivion och har därför väldigt djupgående erfarenhet när det kommer till rollspel och intressanta miljöer. Striderna i Kingdoms of Amalur har av utvecklarna liknats en blandning mellan God of War och Oblivion. Ja tack.

Syndicate har länge varit en av spelvärlden sämst hållna hemligheter då information kontinuerligt läckt ut på internet och EA har gång på gång förnekat att det var ett aktivt projekt. När sedan EA offentliggjorde Syndicate för några veckor sen möttes de av ett unisont "I told you so..." från spelvärlden. Detta var dock inte en långvarig känsla eftersom det som faktiskt visades upp såg fantastiskt lovande ut. Istället för originalets upplägg som isometrisk taktisk shooter så får vi istället en shooter i förstapersonsperspektiv. Trailern visade en del intressanta element där man genom hacking kan ta kontroll över människor (som förstås alla har chip i huvudet i framtiden) och påverka deras beteende på olika vis.

Alla dessa spel må vara intressanta, men är bara ett förspel inför vad som troligtvis blir nästa års bästa spel. Jag talar förstås om Mass Effect 3. Detta tredje och sista kapitlet i historian om Commander Shepard och hans kamp för att rädda universum (igen) kommer att vara en kort sagt episk upplevelse. Upplägget i de trailers som släppts är att striderna nu nått Jorden och att mänskligheten är i fara. Som jag har förstått ska dock inte hela spelet utspela sig på Jorden, utan du kommer ändå att resa runt och rekrytera medhjälpare i vanlig ordning. Multiplayer bekräftades nu i dagarna också, men lyckligtvis är den helt separerad från singleplayerkampanjen. Bioware är ett av de få företag som jag har fullt förtroende för redan på förhand och känner mig alltid säker på att deras produkter övertygar. Mass Effect 3 kommer inte att vara ett undantag.

Det är kanske dumt att blicka framåt till nästa år redan nu när vi fortfarande har några av årets största höjdpunkter kvar, men det är intressant att se att kvartal 1 nästan börjar konkurrera ut kvartal 4. De spelen jag tog upp är egentligen bara ett axplock då jag inte ens nämnt Max Payne 3 också som är aktuellt för en release i mars. Om denna trenden fortsätter kanske utgivarna även börjar våga sig på de ökänt övergivna sommarmånaderna också. Men det kanske jag inte ska hoppas på. Det måste ju finnas någon tid på året där man kan städa ur sin ofrånkomliga backlog...

Gamex 2011

Nu är det endast en månad kvar till Sveriges största spelmässa, Gamex. Den startades så sent som förra året men blev direkt en succé med tanke på det stora antalet besökare som dök upp under de fyra mässdagarna. En bidragande faktor är förstås även låga prisnivån på biljetterna som gör att det är lättillgängligt för i princip alla. Jag var där förra året och kommer även att åka dit i år. Jag hade stora förhoppningar på mässan förra året, och lämnade tyvärr med lite blandade intryck. Missförstå mig inte, jag är överlycklig att lilla Sverige har en helt egen spelmässa, men det var ganska tunt med verkliga nyheter där i fjol. Jag hoppas på att detta berodde på att arrangören inte riktigt vågade satsa fullt ut under första året.

Problemet var nog störst för inbitna gamers som jag, som följer sommarmässorna väldigt noga och som håller sig uppdaterad via ett flertal podcasts varje vecka. Den enda riktigt exklusiva titeln jag fick spela där var Killzone 3 som fortfarande hade 3-4 månader kvar innan release. De flesta andra titlar som visades fanns antingen redan i butik eller var ett par veckor bort. Poängen med mässor i mina ögon är i alla fall att få se och även testa material som ligger en bit bort i tiden releasemässigt. Mitt hopp är att arrangörerna utnyttjar sina resurser mer nu när de vet att intresset finns och försöker få in lite mer exklusivt material. Jag förstår att detta innebär långa köer till de populära titlarna men det har jag inte några problem med. Jag stod och väntade 2 timmar på Killzone 3 förra året och det var inte för att kön var lång, utan snarare för att utställaren inte kommit på att man kanske ska limitera speltiden för de som testar spelen förrän det var min tur. Då fick jag efter ett par minuter uppmaning om att jag inte skulle ta för mycket tid. Trots detta gick jag därifrån nöjd eftersom jag fått spela ett spel jag längtat väldigt mycket efter.

Inför årets upplaga är jag försiktigt optimistisk och hoppfull om att faktiskt få testa Playstation Vita. Realistiskt sett tror jag nog att chansen är liten då Nintendo inte hade sin 3DS på plats förra året, och det var ungefär samma tid kvar innan releasen. Däremot har vi ju sett hur annorlunda Sony har skött sig jämfört med Nintendo innan releasen och verkligen har ansträngt sig för att göra allting tvärtom. På spelfronten finns det ju en del som jag önskar se eftersom februari och mars ser ut att bli ganska välpopulerade månader. Det hade varit ett gyllene läge att få testa demos av de spelen på Gamex. Till exempel så har vi gigantiska titlar som Mass Effect 3, Max Payne 3 och (förmodligen) Diablo 3. Förutom dessa så har vi Final Fantasy XII-2 och Syndicate som jag är väldigt nyfiken på. Det hade kunnat hjälpa mig att ta beslut om det är spel värda att införskaffa redan nu.

Jag kan dock konstatera att om bara Vita finns på plats så kommer jag att vara supernöjd med mässan. Det är i princip den produkt som har störst "vill ha"-faktor, och att få leka med den redan nu om en månad hade varit fantastiskt. Jag vet redan nu att jag kommer att köpa en, men för att stilla längtan så hade jag gärna sett att den finns på plats. Jag ska definitivt dokumentera min närvaro och rapportera om mina upplevelser när det är dags för mässan mellan den 3:e och 6:e november.

Ico - en klassiker med retrokänsla

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så hade jag inte tidigare spelat Ico, men nu när jag köpt den uppfräschade HD-versionen har jag fått mina första intryck. Det absolut första som slog mig var att trots några få oskarpa texturer så ser spelet fantastiskt ut. Miljöerna och ljuseffekterna är riktigt välgjorda och håller i vissa områden fortfarande hög klass. Med tanke på de 10 år som gått så är detta väldigt imponerande. Nästa starka intryck av spelet kom ca 30 minuter senare. Även fall det grafiska blivit uppdaterat så har inte spelet i övrigt rörts. Detta märktes i synnerhet på vissa spelmekaniker som t ex checkpoints, något som vi alla tar för givet i dagens spel åtminstone i viss utsträckning. Jag fick med all önskvärd tydlighet reda på att sånt sysslade vi inte med för 10 år sen. Detta kombinerat med en styrning som inte känns helt hundra ibland och en kamera som mycket väl kan få för sig att göra som den själv vill emellanåt kan ge upphov till lite frustration.

Det är dock svårt för mig att hänga upp mig på det tekniska när jag vet att jag spelar ett gammalt spel. Jag förväntar mig att det ska vara svårare och mindre smidigt, men om detta varit ett spel som utvecklats idag så hade jag inte varit lika förlåtande. I sann Team ICO-anda så är spelet upplagt med väldigt lite bakgrundshistoria, utan du kastas in i en miljö med i princip ingen information alls. När du startar spelet så får du se en sekvens där du, en pojke vid namn Ico, eskorteras av några vakter på häst på väg mot ett stort slott. Väl inne i slottet så blir du inlåst i någon form av sarkofag där du lämnas som offergåva eftersom du blivit född med horn. När vakterna lämnat så lyckas du fly från sarkofagen och börjar försöka hitta en väg ut ur den gigantiska fästningen du blivit placerad i. Då får Ico syn på en flicka som är inlåst i en bur som hänger långt uppe i taket. Han lyckas frigöra henne, men upptäcker att hon talar ett språk som han inte förstår. Till och med textningen är total gibberish för att förstärka känslan av språkbarriären. Detta utvecklas då till en av de fundamentala spelmekanikerna då man måste lösa pussel och dylikt, men man kan inte kommunicera med tal. Man måste istället ta henne i handen och visa vart hon ska stå eller med gester och enkla ord uppmana henne att göra det som behövs. Det blir dock sällan några komplexa saker man behöver genomföra, men det är ändå något man sällan upplever i andra spel.

Vad som ibland kan bli komplext är dock det faktum att den här tjejen konstant blir jagad av skuggmonster. Detta innebär att du alltid måste hålla dig i närheten av henne så att hon inte blir ivägdragen, för då är det kört. I praktiken handlar det om att du i princip alltid behöver ta hennes hand och släpa med henne så mycket det bara går. Hon har en tendens att vandra iväg om du inte håller koll på henne. Du kan lämna henne och gå in i ett annat område av slottet när det behövs, men om du är borta för länge så blir hon attackerad. Hinner du då inte tillbaka och rädda henne så är det som sagt kört. Det kan ibland kännas som spelet är ett enda långt eskortuppdrag (som vi förstås alla älskar...), men det finns ändå tillräckligt med substans i spelet i form av pussel och plattformssektioner för att göra det värt besväret.

Som jag nämnde tidigare så är miljöerna helt fantastiskt designade. Jag har kommit på mig själv att stanna upp på vissa ställen bara för att ta in omgivningarna. Spelet anses ju av många som ett av de viktigaste spelen som skapats ur ett rent konstnärligt perspektiv och jag kan definitivt se varför. Ljudet håller fortfarande god klass också med atmosfäriska och ibland lite mystiska musikstycken. Spelkänslan är lite varierande, med en emellanåt oexakt plattformsmekanik. Det är inte sällan man ser ut som ett fyllo när man försöker balansera på en smalare plattform.

Nu har jag inte riktigt spelat igenom hela spelet än, men är på god väg igenom. Jag ser med spänning fram emot hur mycket information man verkligen kommer att få om storyn då det ofta sätts i baksätet i Team ICO's spel för att göra plats för atmosfären och känslan. Jag har dock inte något emot detta designvalet då de har gjort fantastiska jobb med både Ico och Shadow of the Colossus. Av mina intryck hittills så finns det åtminstone ingen anledning till att en PS3-ägare inte ska gå och köpa bundlingen av dessa två spel. Nu.