Skyrim och dess mångfald

Min blogg har varit ganska stillsam på sistone. Anledningen förklaras med ett enda ord, Skyrim. Man kunde sedan länge förstå att det som Skyrim skulle åstadkomma var något utöver det vanliga, men jag hade inte förväntat mig att sväljas så totalt av den fantastiska spelvärlden. Jag har vid skrivande stund spenderat ca 50 timmar i Skyrim och kommer utan tvekan att spendera minst lika mycket till. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör att jag vävs in så pass mycket i spelet och det är mycket därför som jag har svårt att sätta ord till mina upplevelser i spelet.

Dels har vi de häpnadsväckande miljöerna som ibland kan få dig att bara stanna upp för att du vill ta in alla intryck. Dels har vi det flexibla karaktärssystemet som baseras på att du levlar upp det som du använder dig av, och inte det som är förutbestämt för en speciell klass. Det gör att allting känns väldigt dynamiskt, och två karaktärer kommer i princip aldrig att vara exakt samma. Störst av allt är dock känslan av skala. Känslan av att du är en liten prick i en stor levande värld som du fritt kan gå och utforska som du vill. Förstås finns det ju en huvudstory som går att följa slaviskt, men det är oerhört svårt att göra det. Det är så lätt att blicken fastnar vid något i horisonten som du vill titta närmare på, och innan du vet ordet av så har du samlat på dig 3 nya quests och hittat 7 nya dungeons att utforska. Jag kan tänka mig att detta spelet är en plåga för folk med ADHD.

Som vanligt i dessa enorma open world-spel (i synnherhet när Bethesda är involverade) så finns det ju en del glitchar och buggar. Vad som däremot är ovanligt är att väldigt få av dem har gjort det hela ospelbart, till skillnad från Fallout 3 och Fallout: New Vegas. Istället har jag råkat ut för ganska oskyldiga problem som faktiskt även kan vara ganska roande. Se bara bilden nedan som exempel. I övrigt har spelet fungerat ganska smärtfritt för mig åtminstone.

Som jag nämnt är Skyrim väldigt mycket en känslomässig upplevelse, och få av känslorna är lika stark som känslan av makt när du dödat din första drake i spelet. Det är sannerligen episka sekvenser dessa drakfighter och även fall de ibland kan dyka upp vid lite fel tillfälle så bibehålls känslan av en stor seger även efter du har dödat massor av dessa flygfän. Kvaliteten i spelet är väldigt djup, med långa guilduppdrag som håller nästan lika hög klass som huvudstoryn. Även lösryckta sidouppdrag kan erbjuda väldigt mycket nöje, som t ex A Night to Remember. Det är ett uppdrag som börjar som en mjödhävartävling, som sen övergår till att du får en rejäl blackoutfylla. När du vaknar upp ska du försöka pussla ihop vad som verkligen hände den gångna kvällen. Jag vet inte om det är avsiktligt, men uppdraget har en underbar smak av filmen The Hangover.

Detta inlägget har varit en riktig plåga att skriva. Inte för att jag har haft brist på saker att skriva, utan för att jag kan i princip starta en ny blogg och bara skriva om Skyrim. Det har tagit mig över en vecka att bestämma mig för vad jag ska skriva om och hur. Nu när jag närmar mig slutet känns det nästan förlösande. Detta spelet är utan tvekan ett av de absolut mest omfattande spel som någonsin skapats, och om det finns bara ett litet intresse för rollspel hos dig så är du nästan skyldig att spela detta spelet. Det skulle förvåna mig väldeliga om detta spelet inte springer iväg med Game of the Year-titeln på Video Game Awards som går av  stapeln om lite drygt en vecka. Det har släppts många bra spel denna hösten, fler än vanligt tycker jag. Men Skyrim står åtminstone huvudet högre än alla konkurrenter.

Har Assassin's Creed-serien kulminerat?

Assassin's Creed-serien är i mina ögon en av de bästa nya franchises som startat på den aktuella konsolgenerationen. Även första spelet som generellt sett fått mycket kritik eftersom det var repetitivt är ett spel jag tyckte var fantastiskt bra. Visst kan jag hålla med om att det i slutänden kändes lite trist att alla uppdragen var likadant uppbyggda, men jag kunde på sätt och vis ha överseende med detta eftersom atmosfären var så tät och spelet gav dig möjligheten att göra saker som i princip inget annat spel erbjudit förr. Många av problemen som första spelet led av rättades till i andra spelet. Du fick bättre variation i vad du fick göra i spelet och storyn använde sig flitigt av historisk information, blandat med påhittade händelser för att skapa en väldigt bra stämning. Precis som i första spelet var de historiska städerna där spelet utspelade sig mästerligt återskapade, och känslan av att kunna hoppa mellan hustaken i renässansens Florens var unik.

Sedan gjorde Ubisoft något som förvånade och oroade många fans av serien. De tillkännagav att redan året efter AC 2 släpptes så skulle de släppa en uppföljare, och den skulle inte heta AC 3 utan hade namnet Assassin's Creed: Brotherhood. Mina intryck direkt efter att det blev offentliggjort var att det kändes som en expansion. Hur skulle de kunna släppa en ny titel av denna magnitud med bara ett års utvecklingstid? Det fokuserades väldigt mycket på det nya multiplayerläget vilket fick mig att fundera på om jag verkligen skulle köpa spelet. Lyckligtvis ändrades fokus på marknadsföringen med tiden och de började visa en del information från singleplayerläget. När jag sen spelade det för första gången var jag helsåld. Under endast ett år hade Ubisoft lyckats förfina AC-konceptet otroligt mycket och det var hästlängder bättre än AC 2. Skulle de då ett år senare kunna göra om samma sak med AC: Revelations? Svaret är inte helt enkelt.

Det har skett en del förändringar i AC: Revelations, en del bra och en del dåliga. Kvar finns fortfarande de fantastiska miljöerna som är en fröjd att uppleva. Denna gången får vi uppleva Konstantinopel som var en väldigt spännande stad med tanke på att det var en mötesplats för österländsk och västerländsk kultur, vilket man ser tydligt på arkitekturen i staden. Rekryteringen av nya assassins och hur man kan låta dem styra områden i staden när de uppnått en viss nivå är en riktigt fin touch som jag gillade. Det skapar en helhetskänsla på ett annat vis än vad som erbjöds i Brotherhood. De som, precis som jag, blev lite trötta på att jaga efter glyphs och sedan lösa lite skumma pussel får en helt annan utmaning nu i Revelations. Du sätts istället i lite Portal-liknande sekvenser där du får navigera genom rum i förstapersonsperspektiv med hjälp av byggblock som används för att göra broar mellan plattformar. Ett nytt inslag som kändes lite fräscht under åtminstone första sekvensen. De resterande fyra kändes bara mer av detsamma, det blev aldrig någon vidareutveckling av detta element som potentiellt hade kunnat vara intressant. Men den stora skamfläcken som svärtar ner spelet är ju det värdelösa tower defense-läget som uppstår när man är på väg att tappa kontrollen över en stadsdel. Hela spelläget känns påhittat i sista minuten och känns klumpigt på alla sätt och vis. Du har dålig översikt på vad som händer och styrningen, som måste vara precis när det händer mycket, är mer eller mindre din största fiende. Jag kom på att det enklaste och snabbaste sättet att slippa dessa sekvenser är att avsiktligt förlora området och sen ta över området på nytt. Trist att man ska behöva ta till sådant dock.

I helhet så var jag ändå ganska nöjd med spelet. Storyn är väl dessvärre den svagaste hittills i serien då det inte fanns någon direkt stark antagonist till skillnad från i de förra spelen. Slutet var ett litet anti-klimax med tanke på hur mycket det talats om att vi skulle få svar på en hel del av de många frågetecken som finns kring storyn. För ett spel med undertiteln "Revelations" så var det förvånadsvärt lite som uppenbarades. Denna utvecklingen gör mig orolig inför nästa spel som redan är bekräftat för 2012. Då är det dags för den nästa "riktiga" uppföljaren i serien, Assassin's Creed 3. Min förhoppning är att Desmonds historia drivs vidare betydligt mer än vad den gjorde i AC: Revelations. Jag hoppas även innerligt att det inte kommer att bli ännu en spelserie som blir offer för det inbillade tvånget att släppa en ny titel årligen, a'la Guitar Hero och Call of Duty. Det hade varit skamligt att se denna fantastiska spelserie falla på grund av ekonomiska beslut. Jag ser med spänning fram till november nästa år.

Uncharted 3 - en fantastisk resa

Nu i för ett par veckor sen släpptes den tredje delen i den fantastiska berg-och-dalbanan som heter Uncharted. Förväntningarna har varit skyhöga på denna tredje och, om man ska tro ryktena, möjligen sista delen i historian om Nathan Drake. Serien har redan sen första spelet för ca 4 år sedan lagt en hög ribba för action, dramatik och storyberättande i spel och i synnerhet det andra spelet omdefinerade genren actionäventyr helt och hållet. För ett par månader skrev jag en mer ingående tillbakablick på Uncharted-serien som jag rekommenderar.

Sedan utvecklarna Naughty Dog visade Uncharted 3: Drake's Deception i somras på E3-mässan har jag medvetet försökt undvika alla nya trailers eftersom E3-trailern sålde spelet till mig helt och hållet. Det skulle förstås mycket till för att jag inte skulle köpa spelet, men någon form av bekräftelse på att spelet är på rätt väg behövdes. Sen ville jag inte se för mycket från spelet heller eftersom det är så fokuserat på episka actionfyllda sekvenser, och sådana är ju förstås alltid imponerande men de är ju alltid mest slående första gången man ser dem. Jag kan medge att jag innerst inne hade en oro att den tredje delen inte riktigt skulle ha lika fantastiska ögonblick som Uncharted 2 hade. Är det möjligt att toppa spelet som nästan utan undantag blev utnämnt till årets spel av journalister för två år sedan? Efter att ha spelat klart det nu i helgen så är jag övertygad om att det går alldeles utmärkt.

Det som Naughty Dog gör för att förbättra det redan vinnande konceptet är att de då och då tar ett steg bakåt och låter spelaren reflektera över situationen. De försöker inte slå rekord i explosioner och fallande byggnader a'la Michael Bay utan de poängterar karaktärernas mänsklighet och deras känslor för de helt galna situationer man försätts i. Det finns ett par tillfällen som är genuint rörande på ett sätt som sällan upplevs i spel. Detta betyder förstås inte att de släppt på gasen när det väl gäller enorma skriptade sekvenser. Speciellt banan som utspelar sig på ett kryssningsfartyg i en storm är otroligt välgjord och förmodligen en av de tekniskt sett mest komplicerade banor som skapats i ett spel. Det finns även en sekvens som utspelar sig i ett brinnande hus som har ett väldigt klimaktiskt avslut. Precis som i tidigare spel är de mästerliga på att använda kameravinklar för att skapa dramatik, och vid ett par tillfällen i spelet så zoomar kameran ut från spelaren för att visa helheten på banan. Detta skapar en påtalig känsla av hur liten del man är i en stor kaotisk situation.

När man läser många av de recensioner som finns ute vid detta tillfället så är det väldigt lätt att få en känsla av besvikenhet på spelet, trots de höga betyg det fått. Det verkar till stor del vara folk som förväntat sig ett lika stort hopp mellan andra och tredje spelet som det var mellan första och andra. Det är ju inte riktigt en rättvis jämförelse i mina ögon eftersom det som Uncharted 3 gör är fortfarande så pass mycket mer involverande än vad något annat liknande spel lyckas göra. Interaktiv film har vanligtvis en väldigt dålig klang, men när jag använder det uttrycket i samband med Uncharted 3 så menar jag det på bästa möjliga vis. Övergången från cutscene till spelbart läge är ibland så sömlöst att jag vid ett tillfälle kom på mig själv att jag satt och undrade varför Drake inte sprang bort ifrån de fallande byggnaderna. Uncharted 3 hittar en snudd på perfekt jämvikt mellan story, action, äventyr och problemlösning, och även fall jag kan medge att det inte hänt otroligt mycket rent tekniskt sedan Uncharted 2 så har Naughty Dog förfinat spelet till en produkt som det är svårt att hitta något negativt att säga om.

Det ska bli väldigt intressant att se vad utvecklarna tar sig för härnäst, då det mesta de rört förvandlats till guld. Även om det inte skulle bli något Uncharted 4 så är jag övertygad om att Naughty Dog har fantastiska möjligheter att berätta någon annan historia. Det är ju trots allt in det sista vi får höra från Drake eftersom Uncharted: Golden Abyss ska släppas på Vita. Förvisso är det inte utvecklat av Naughty Dog, men de har haft god insikt i projektet i form av konsultering. Kanske hinner man smälta alla intrycken från Uncharted 3 innan detta spelet släpps. Kanske...

Gamex 2011: dag 2

Knappt hade jag hunnit smälta första dagen på mässan förrän det var dags för nya upplevelser. På schemat denna dagen var Mass Effect 3 och Saints Row The Third. Eftersom kön till Namco-båset var längst så ställde jag mig där för att spendera lite tid med Saints Row. Jag har tidigare spelat det första spelet till Xbox, men det saknade lite av den haken som finns i GTA. Det element som faktiskt gör det kul att spendera tid i denna virtuella sandlåda. Det som kan få dig att spendera ett par timmar med att bara driva runt i staden och hitta på dumma saker istället för att göra uppdrag. Efter att ha spelat den tredje utgåvan i Saints Row-serien är jag övertygad om att även Volition har lyckats hitta receptet på ett bra open world-spel.

När jag plockade upp handkontrollen kastades jag rakt in i ett vansinnigt sidouppdrag där jag fick köra runt i stan med en stridsvagn, och målet var att åsamka så mycket skada på andra bilar som möjligt på en bestämd tid. Totalt galet, men oj vad kul det var. När detta var avklarat så fick jag spela början på ett uppdrag där jag skulle infiltrera en lyxig takvåning genom att hoppa fallskärm från en helikopter och landa i poolen på takterrassen. Mycket välgjord sekvens som gjorde att jag ville ha betydligt mer. Förstås tog mina 15 spelminuter slut då, och jag gick därifrån med en känsla av besvikelse. Nu har jag ännu ett spel som jag mer eller mindre är tvungen att köpa nu i höst...

När jag lämnat Namcos bås sneglade jag bort mot gårdagens höjdpunkt, Diablo 3, och övervägde om det var värt att köa ytterligare nästan 2 timmar för att få ytterligare ett smakprov på denna juvel. Jag medger att jag fick tänka efter både en och två gånger, men jag beslöt mig för att gå bort till EA's monter istället och se till att få lite tid med Mass Effect 3. Det som fanns i demostationen var den sekvens som visats sedan E3-mässan, men nu fick jag äntligen möjlighet att testa det själv. Det första som slog mig var att spelet var mer actioninriktat i styrningen. Det gav vibbar som nästan påminde om Gears of War-känsla. Sekvensen jag spelade innehöll bara strider så jag fick inget smakprov på rollspelsbiten. Detta är dock ganska förståeligt eftersom story och dialog demonstreras ganska dåligt på mässor. Man behöver ju tid på sig samt lugn och ro, dvs raka motsatsen till en spelmässa. Spelet kändes väldigt polerat, vilket är naturligt eftersom det är en Biowaretitel. Gamex hade faktiskt även lyckats få världspremiären av co-op multiplayer för oss vanliga konsumenter, och intresset för detta var ju märkbart stort. Kön var så pass lång att jag faktiskt skippade den eftersom jag inte är helt hundra procent intresserad av just den biten av spelet. Intrycket från spelet är mycket gott, och om detta demot är representativt för den action vi kommer att bjudas på i fulla versionen så kommer det bli ett fantastiskt spel. Jag hoppas bara på att de inte glömt bort rollspelsbiten också och fokuserat för mycket på actionsekvenserna och multiplayern.

Efter att ha avverkat alla de stora punkterna på min lista var det dags att gå ett sista varv på mässgolvet. Mina ögon stannade ännu en gång på det väl tilltagna Diablobåset. Mina ben och fötter protesterade dock högt när min hjärna började överväga att köa igen. Åtskilliga timmar under dessa två dagar hade redan spenderats i kö och kroppen hade fått nog. Jag tittade igenom de sista montrarna som jag inte tidigare sett och började summera alla intryck som kommit under dagarna. Så många känslor snurrade i huvudet på mig, men den klarast lysande stjärnan på mässan var utan tvekan Diablo 3. Denna fantastiska känsla av att komma in i ett spel och känna som att man aldrig hade slutat spela föregångaren var oerhört imponerande. Besvikelsen när mina 20 minuter hade passerat var stor eftersom jag kände att jag bara precis kommit igång. Det är förstås just detta de är ute efter. Att man ska lämna precis när man börjat vilja ha mer. På hårdvarufronten fanns det ju inte mycket mer än PS Vita på plats, men även om den hade haft konkurrens så hade den varit en klar vinnare. 22:a februari kommer att bli en riktigt bra dag.

Efter att ha besökt Gamex för andra året nu så känner jag att arrangörerna nu är på helt rätt väg efter ett skakigt första år. Årets upplaga bjöd på jämförelsevis stora mängder exklusivt material och det fanns betydligt bättre organisation i år. Det enda jag egentligen kan klaga på organisationsmässigt var hur insläppet första dagen sköttes. Av någon anledning så gick kön för förköpta biljetter rejält mycket långsammare än vad de andra köerna gjorde, vilket kändes väldigt märkligt. Överlag så var det en väldigt kul inblick i hur början av nästa år kommer att vara på spelmarknaden, och det som vi fick se var väldigt lovande.

Gamex 2011: dag 1

Nu i veckan som gick besökte jag, som de flesta läsare redan känner till, Gamex på Kistamässan. Jag har i tidigare inlägg uttryckt mina förväntningar och förhoppningar för mässan, och jag kan definitivt säga att jag inte blev besviken.

De ursprungliga målen jag hade satt upp var PS Vita samt Diablo 3. Dessa avverkade jag redan under första dagen och även fall det erbjöds ganska sparsamt med tid med PS Vita så blev bara mina känslor bekräftade för denna enheten. Det första som slog mig var att den kändes väldigt familjär. Bortsett från den extra analoga spaken så kändes den fysiskt sett likadan som PSP'n.  Den känns väldigt gedigen och väldesignad överlag. Uncharted: Golden Abyss, som var spelet som man fick köra, känns som en riktig hit för plattformen men det var svårt att få något större intryck av spelet på den knappa tiden. De analoga spakarna kändes lite ovana i början då jag hade förväntat mig något i stil med den på PSP, men dessa var miniatyrer av riktiga spakar som man har på dualshocken. Detta förenklar ju styrning och ger ett mer exakt styrsätt än den varianten som PSP'n har.

Även fall jag var väldigt förtjust i Vita så blev den totalt utkonkurrerad av Diablo 3. Diablo-serien har varit en favorit för mig i många år, och det var med spänning jag ställde mig i den väl tilltagna kön till spelet. Jag kom till Gamex i vetskapen om att jag skulle vara tvungen att stå en riklig mängd av tiden i kö, och hade accepterat detta som faktum. Lite drygt 1,5 timme senare fick jag chansen att träda in i rummet där spelet fanns tillgängligt. Kontrollanten viftar med handen och säger till mig att gå in. När jag kommer in i rummet är det nästan helt mörkt, men när ögonen vänjer sig så ser jag 16 datorer som alla är brandade med Diablo eller Blizzard. Allt från headset till tangentbord bär loggan som alla i rummet har längtat efter. När jag sätter mig ner möts jag av karaktärsskärmen. Jag behöver genast ta ett svårt beslut. Vilken klass ska jag välja? Hur vill jag spendera dessa 20 minuter jag väntat så länge på? Jag beslöt mig för att välja en Demon Hunter. Denna Rogue/Hunter-hybriden har tilltalat mig sedan den offentliggjordes och den kändes verkligen mångsidig. Jag kunde använda mig av mitt armborst samt en del fällor för att hantera grupper. Utan att gå in på för mycket storydetaljer så hann jag med ett besök i det gamla Tristram som nu är helt övergivet, åtminstone när det gäller människor.

Det jag befarade mest när det gällde Diablo var att de skulle tappa den där unika känslan som Diablo 2 hade. Den där "bara en level till"-känslan som så många har försökt kopiera, men ingen lyckats. Den känslan infann sig med all önskvärd tydlighet när representanten från Blizzard knackade mig på axeln och sa att 20 minuter hade passaerat nu. Jag hade kunnat spela vidare i timmar redan där kändes det som. Jag kände mig direkt hemma i gränssnittet och i striderna. Det kan dock ha något att göra med att jag spenderat ett par timmar i tidigare Blizzardspel och har lätt att komma in i deras tänk. När jag lämnade rummet var jag övertygad. Blizzard hade kunnat släppa spelet redan nu och det hade ändå varit bättre än det mesta som släpps nu i höst. Som vanligt när det gäller deras produkter så dryper spelet av  kvalitet. När det väl blir färdigt för marknaden tidigt nästa år kommer det att slå ner som en bomb och utplåna alla konkurrerande titlar. För att inte tala om många människors sociala liv.

Första dagen bjöd även på SSX, det kommande snowboardspelet från EA. Jag har inte varit någon större fan av de tidigare spelen, men detta kändes lite lovande faktiskt. Förhoppningsvis var det en ganska tidig build av spelet som fanns där, för det kändes långt ifrån optimerat. Jag såg allt från ganska tunga framerateproblem till åkare som saknade ben. De har ju fram till februari att fixa det, så det kommer nog att bli bra.

Dagens mest positiva överraskning var dock Ninja Gaiden 3. Jag har undvikit dessa spel tidigare eftersom de varit notoriskt svåra, snudd på omöjliga att klara. Detta verkar dock ha justerats lite nu så att folk som inte är specifikt framavlade för denna typen av spel även kan spela det. Enligt representanten från Wendros, som är distributören för spelet i Sverige, så var spelet inställt på ganska hög svårighetsgrad när jag plockade upp kontrollen så han rekommenderade mig att starta om. Jag tog dock en chans och det visade sig att svårighetsgraden kändes riktigt mänsklig. Utöver detta så kändes striderna väldigt underhållande och actionfyllda, så jag blev nog minsann såld på spelet. Det ska bli intressant att se mer av spelet när det börjar närma sig release nästa år.

Detta var en sammanfattning av höjdpunkterna från dag 1 på mässan. Nästa inlägg kommer förstås att handla om dag 2, som var i princip lika innehållsrik men det inlägget är fortfarande under konstruktion. Keep your eyes peeled.