Har Assassin's Creed-serien kulminerat?

Assassin's Creed-serien är i mina ögon en av de bästa nya franchises som startat på den aktuella konsolgenerationen. Även första spelet som generellt sett fått mycket kritik eftersom det var repetitivt är ett spel jag tyckte var fantastiskt bra. Visst kan jag hålla med om att det i slutänden kändes lite trist att alla uppdragen var likadant uppbyggda, men jag kunde på sätt och vis ha överseende med detta eftersom atmosfären var så tät och spelet gav dig möjligheten att göra saker som i princip inget annat spel erbjudit förr. Många av problemen som första spelet led av rättades till i andra spelet. Du fick bättre variation i vad du fick göra i spelet och storyn använde sig flitigt av historisk information, blandat med påhittade händelser för att skapa en väldigt bra stämning. Precis som i första spelet var de historiska städerna där spelet utspelade sig mästerligt återskapade, och känslan av att kunna hoppa mellan hustaken i renässansens Florens var unik.

Sedan gjorde Ubisoft något som förvånade och oroade många fans av serien. De tillkännagav att redan året efter AC 2 släpptes så skulle de släppa en uppföljare, och den skulle inte heta AC 3 utan hade namnet Assassin's Creed: Brotherhood. Mina intryck direkt efter att det blev offentliggjort var att det kändes som en expansion. Hur skulle de kunna släppa en ny titel av denna magnitud med bara ett års utvecklingstid? Det fokuserades väldigt mycket på det nya multiplayerläget vilket fick mig att fundera på om jag verkligen skulle köpa spelet. Lyckligtvis ändrades fokus på marknadsföringen med tiden och de började visa en del information från singleplayerläget. När jag sen spelade det för första gången var jag helsåld. Under endast ett år hade Ubisoft lyckats förfina AC-konceptet otroligt mycket och det var hästlängder bättre än AC 2. Skulle de då ett år senare kunna göra om samma sak med AC: Revelations? Svaret är inte helt enkelt.

Det har skett en del förändringar i AC: Revelations, en del bra och en del dåliga. Kvar finns fortfarande de fantastiska miljöerna som är en fröjd att uppleva. Denna gången får vi uppleva Konstantinopel som var en väldigt spännande stad med tanke på att det var en mötesplats för österländsk och västerländsk kultur, vilket man ser tydligt på arkitekturen i staden. Rekryteringen av nya assassins och hur man kan låta dem styra områden i staden när de uppnått en viss nivå är en riktigt fin touch som jag gillade. Det skapar en helhetskänsla på ett annat vis än vad som erbjöds i Brotherhood. De som, precis som jag, blev lite trötta på att jaga efter glyphs och sedan lösa lite skumma pussel får en helt annan utmaning nu i Revelations. Du sätts istället i lite Portal-liknande sekvenser där du får navigera genom rum i förstapersonsperspektiv med hjälp av byggblock som används för att göra broar mellan plattformar. Ett nytt inslag som kändes lite fräscht under åtminstone första sekvensen. De resterande fyra kändes bara mer av detsamma, det blev aldrig någon vidareutveckling av detta element som potentiellt hade kunnat vara intressant. Men den stora skamfläcken som svärtar ner spelet är ju det värdelösa tower defense-läget som uppstår när man är på väg att tappa kontrollen över en stadsdel. Hela spelläget känns påhittat i sista minuten och känns klumpigt på alla sätt och vis. Du har dålig översikt på vad som händer och styrningen, som måste vara precis när det händer mycket, är mer eller mindre din största fiende. Jag kom på att det enklaste och snabbaste sättet att slippa dessa sekvenser är att avsiktligt förlora området och sen ta över området på nytt. Trist att man ska behöva ta till sådant dock.

I helhet så var jag ändå ganska nöjd med spelet. Storyn är väl dessvärre den svagaste hittills i serien då det inte fanns någon direkt stark antagonist till skillnad från i de förra spelen. Slutet var ett litet anti-klimax med tanke på hur mycket det talats om att vi skulle få svar på en hel del av de många frågetecken som finns kring storyn. För ett spel med undertiteln "Revelations" så var det förvånadsvärt lite som uppenbarades. Denna utvecklingen gör mig orolig inför nästa spel som redan är bekräftat för 2012. Då är det dags för den nästa "riktiga" uppföljaren i serien, Assassin's Creed 3. Min förhoppning är att Desmonds historia drivs vidare betydligt mer än vad den gjorde i AC: Revelations. Jag hoppas även innerligt att det inte kommer att bli ännu en spelserie som blir offer för det inbillade tvånget att släppa en ny titel årligen, a'la Guitar Hero och Call of Duty. Det hade varit skamligt att se denna fantastiska spelserie falla på grund av ekonomiska beslut. Jag ser med spänning fram till november nästa år.