Skyrim och dess mångfald

Min blogg har varit ganska stillsam på sistone. Anledningen förklaras med ett enda ord, Skyrim. Man kunde sedan länge förstå att det som Skyrim skulle åstadkomma var något utöver det vanliga, men jag hade inte förväntat mig att sväljas så totalt av den fantastiska spelvärlden. Jag har vid skrivande stund spenderat ca 50 timmar i Skyrim och kommer utan tvekan att spendera minst lika mycket till. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör att jag vävs in så pass mycket i spelet och det är mycket därför som jag har svårt att sätta ord till mina upplevelser i spelet.

Dels har vi de häpnadsväckande miljöerna som ibland kan få dig att bara stanna upp för att du vill ta in alla intryck. Dels har vi det flexibla karaktärssystemet som baseras på att du levlar upp det som du använder dig av, och inte det som är förutbestämt för en speciell klass. Det gör att allting känns väldigt dynamiskt, och två karaktärer kommer i princip aldrig att vara exakt samma. Störst av allt är dock känslan av skala. Känslan av att du är en liten prick i en stor levande värld som du fritt kan gå och utforska som du vill. Förstås finns det ju en huvudstory som går att följa slaviskt, men det är oerhört svårt att göra det. Det är så lätt att blicken fastnar vid något i horisonten som du vill titta närmare på, och innan du vet ordet av så har du samlat på dig 3 nya quests och hittat 7 nya dungeons att utforska. Jag kan tänka mig att detta spelet är en plåga för folk med ADHD.

Som vanligt i dessa enorma open world-spel (i synnherhet när Bethesda är involverade) så finns det ju en del glitchar och buggar. Vad som däremot är ovanligt är att väldigt få av dem har gjort det hela ospelbart, till skillnad från Fallout 3 och Fallout: New Vegas. Istället har jag råkat ut för ganska oskyldiga problem som faktiskt även kan vara ganska roande. Se bara bilden nedan som exempel. I övrigt har spelet fungerat ganska smärtfritt för mig åtminstone.

Som jag nämnt är Skyrim väldigt mycket en känslomässig upplevelse, och få av känslorna är lika stark som känslan av makt när du dödat din första drake i spelet. Det är sannerligen episka sekvenser dessa drakfighter och även fall de ibland kan dyka upp vid lite fel tillfälle så bibehålls känslan av en stor seger även efter du har dödat massor av dessa flygfän. Kvaliteten i spelet är väldigt djup, med långa guilduppdrag som håller nästan lika hög klass som huvudstoryn. Även lösryckta sidouppdrag kan erbjuda väldigt mycket nöje, som t ex A Night to Remember. Det är ett uppdrag som börjar som en mjödhävartävling, som sen övergår till att du får en rejäl blackoutfylla. När du vaknar upp ska du försöka pussla ihop vad som verkligen hände den gångna kvällen. Jag vet inte om det är avsiktligt, men uppdraget har en underbar smak av filmen The Hangover.

Detta inlägget har varit en riktig plåga att skriva. Inte för att jag har haft brist på saker att skriva, utan för att jag kan i princip starta en ny blogg och bara skriva om Skyrim. Det har tagit mig över en vecka att bestämma mig för vad jag ska skriva om och hur. Nu när jag närmar mig slutet känns det nästan förlösande. Detta spelet är utan tvekan ett av de absolut mest omfattande spel som någonsin skapats, och om det finns bara ett litet intresse för rollspel hos dig så är du nästan skyldig att spela detta spelet. Det skulle förvåna mig väldeliga om detta spelet inte springer iväg med Game of the Year-titeln på Video Game Awards som går av  stapeln om lite drygt en vecka. Det har släppts många bra spel denna hösten, fler än vanligt tycker jag. Men Skyrim står åtminstone huvudet högre än alla konkurrenter.