Jag har nu spenderat i runda slängar 6-7 timmar med årets första stora titel, och med tanke på att jag nått denna gräns på bara ett fåtal dagar så skvallrar det om att jag är ganska investerad i spelet. Med tanke på hur omfattande det verkar vara så är det ju förstås bara början av spelet men jag tänkte dela med mig av intrycken jag har börjat forma.
Storymässigt tar spelet vid tre år efter slutet av FFXIII. Folk har börjat bosätta sig på Gran Pulse efter Cocoon föll från skyn i förra spelet, men allt är inte riktigt som det ska vara. Du spelar som Serah som är syster till Lightning som var huvudkaraktären i förra spelet. Lightning är numera försvunnen och alla förutsätter att hon dog i sista striden i förra delen, men Serah har minnen av Lightning som ingen annan tycks ha. Hon har väldigt levande drömmar där hon ser sin syster slåss för sitt liv följt av ett meteoritnedslag, och slutligen en kväll så slår faktiskt en meteorit ner vid byn hon bor i. I samband med denna dyker även den andra huvudkaraktären Noel upp, och han säger sig komma från framtiden. Vid nedslagsplatsen hittar man nu en portal med vilken man nu kan resa i tiden. Som om inte de japanska rollspelen var invecklade nog, så ska vi nu även lägga tidsresor därtill. Det visar sig att någon har roat sig med att skapa tidsparadoxer vilket då är orsaken till att endast Serah kan minnas Lightning. Det är förstås upp till Serah och Noel att resa genom tiden för att nysta upp de felaktigheter som uppstått i de olika tidslinjerna.
Det första och mest uppenbara intrycket är att spelet är i vanlig ordning bländande vackert. Square Enix har alltid varit fantastiska på att porträttera vackra miljöer, karaktärer och förstås actionsekvenser, och FFXIII-2 är inget undantag. Dock verkar det som att de antingen gått ett par steg för långt, eller haft svårt att optimera koden för det finns en del djupdykningar i frameraten emellanåt. Det har sällan varit störande, men är lite för tydligt för att missa emellanåt. Det positiva är att det aldrig har hänt under en strid, för det hade varit ganska förödande med tanke på hur timingbaserat det kan vara. Ljudet består av sedvanlig poppig musik i bakgrunden som sedan övergår till lite mer tempofylld j-rock under striderna. Vad som även är sedvanligt är de ibland komiskt sunkiga röstinsatserna. Det är ju dock en del av charmen med japanska rollspel, och grundas i att många av de japanska kulturella dragen är svåra att översätta till engelska. Därför blir det ganska taffligt då och då, men jag har inte tyckt att det varit värre än andra spel i genren.
Dock gör skådespelarna mestadels ett ganska gediget intryck, men i detta fallet är det snarare själva karaktärerna som känns lite platta och ointressanta. Protagonisterna Serah och Noel har ännu inte något som gör att jag känner mig speciellt intresserad av dem. I föregångaren hade vi ju Lightning som den centrala huvudpersonen och Serah är hennes syster som man slutligen räddade. Dessvärre saknar Serah all den pondus och djup som Lightning hade. Något som gjorde mig besviken är att du inte får fler följeslagare under spelets gång, utan det är en enbart Serah och Noel hela tiden. Ja, bortsett från den ganska irriterande Moogle som hänger efter dig konstant. För att kompensera detta i striderna har Square Enix infört ett Pokémon-aktigt system där du kan tämja monster som du besegrar och ha dem som din tredje medlem. Det fungerar faktiskt ganska bra som just ett komplement till striderna, men jag hade nog ändå föredragit en riktig karaktär som har dialog och en funktion utöver att slåss.
Höjdpunkten från föregångaren var utan tvekan stiderna. Blandningen mellan realtidsstrider och taktik var klockren, och min största förhoppning var att de inte hade ändrat för mycket i detta system. Ändringar har dock skett, men lyckligtvis har alla dessa bara gjort helheten bättre. Rollbytena du genomför under striderna sker omedelbart nu istället för att avbryta själva fighten för att visa en animation. Detta gör att tempot i striderna är högre och är mer timingbaserat. Detta passar bra ihop med den andra nya komponenten i systemet, dvs quick time events. Det må vara ett beprövat koncept som en del ogillar, men det passar faktiskt riktigt bra vid de tillfällen du får utöva dem i detta spelet. Det bidrar till att du åtminstone inte är helt passiv i de mest episka sekvenserna.
Överlag är det väldigt positiva intryck jag har till att börja med. Förhoppningen är att det fortfarande kommer att kännas fräscht efter 30-40 timmar vilket det förmodligen kommer att ta för att klara spelet. Striderna är ännu en gång höjdpunkten i spelet och det känns som att de är mer utmanande än de var i FFXIII. Med tanke på att det är en väldigt stor komponent så är det ju bra att de lyckats med det. Framtiden får utvisa om storyn håller och om karaktärerna blir lite djupare än det jag upplevt nu. Dags att återvända till Gran Pulse...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar