Gästinlägg: Ännu en helg, ännu en spelkväll ur den andres perspektiv

Denna helgtradition är bland det bästa jag tryckt in på reguljär basis i en veckokalender. Varje lördag VET jag att de närmsta 10-12 timmarna kommer jag inte att ha roligt, utan riktigt riktigt jättekul. Kombinationen av actionlir med sport och tecknad sarkasm är verkligen ett perfekt påfund för hälsan.

“Couch co-op” är underbart, och jag har inte upplevt så mycket av det förr. Dock har jag spelat en hel del FIFA på PC sittandes i usla oergonomiska soffor och stolar när jag bodde på korridor i min ungdom. Det första vi gav oss på var Resistance 3. Jag har svurmat lite för denna serien, utan att egentligen spelat spelen. Det är något med ordet “resistance” och hela “you are screwed, guerrilla warfare is on” som gjort mig nyfiken. När Johan presenterade detta spel som första“couch co-op"-spel så kände jag stor nyfikenhet. Och helsikes så bra det var! Resistance 3 var fartfyllt, hade twists och var intensivt långa perioder. Vi började rätt uselt, men tids nog fick vi verkligen ut våra olika spelsätt (jag med en “Head-on no guts no glory”-style, Johan mer eftertänksam, coolare och smartare spelande) och kunde nyttja dessa spelstilar till dess fulla potential. En bra story i spelet bidrog med härlig känsla och ett intresse att fortsätta spela även när det blev tufft.

Killzone 3 började bra, fortsatte bra och slutade bra. Vi var syncade som få, nyttjade våra
spelstilar väl och gick igenom det tokfort. Jag känner viss besvikelse över spelet då jag trodde det skulle hålla längre. Härlig atmosfär, bra design men det var ändå svagheter i spelandet som gjorde att man inte kände sig lika hooked. Definitivt ett svagare kort kontra Resistance 3 men bra läge för att fördjupa vårt teamwork. Det är synd att jag inte föll mer för det då jag gillar sci-fi in general och tyckte att Killzone-universumet verkar rätt intressant som helhet. Hade gärna läst böcker från detta universum.

Modern Warfare 2......jag är inbiten BF-anhängare sedan många år (BF2, som sniper, ett skott....brings back the good memories...) och såg med stor skepsis på “Hollywood-action”. Jag har alltid föredragit mer realism över action. Dock skall jag nu med tungt hjärta delge nånting: Modern Warfare rocks. (I alla fall vad gäller non-sim action ;) ) Maken till givande co-op och underbar (?) frustration i kombination med segers sötma gjordedetta spel till bästa co-op-upplevelsen hittills. Låt gå att det är lite käckt amerikanskt i mångt och mycket, men spelupplevelsen är det sannerligen inget fel på. Intensitet blandat med välbyggda uppdrag i Special Ops gjorde att många lördagar flög förbi i snabb hastighet. Särskilt de uppdelade uppdragen passade oss perfekt med våra spelstilar och gav en ny dimension till co-op med en blandning av förtroende och utsatthet i bra spelbar kombination. Man behövde verkligen lita på varandra. En viss tomhet uppenbarade sig ögonblicket då sista Veteran-stjärnorna ramlade in: Vad ska vi spela nu? Som tur var så hade Modern Warfare 3 släppts några dagar innan och Johan redan beställt.

Känslan hittills i Modern Warfare 3 är blandad: intensiteten från MW2 infinner sig inte riktigt i Special Ops enligt mig, men i survival mode så är pulsen hög. Vidare så lovar ju DLC att mer skall komma, och jag förväntar mig fler Special Ops-uppdrag och att dessa når upp till MW2s kvalité. I MW3 är dom inte dåliga, men MW2 var ändå snäppet vassare av någon anledning jag inte kan sätta fingret på.

Tillbaka till Survival mode: Jaa, jag har en unhealthy välmåendekänsla vad gäller claymore och dess effekt på omgivning. Strategiskt placerade claymores som ger stor effekt är nästan perverst tillfredsställande och kan faktiskt avgöra om man klarar av en våg eller inte (bra defense är alltid viktigt även på Special Ops-banorna och i spel-livet). Det kombinerat med det entusiastiska “Placing claymore!” ger sköna vibbar av storhet och traditionellt mayhem. Då jag aldrig kört Gears of War då jag är PS3-gamer extraordinaire så var detta en nyhet vad gäller spellägen. Survival Mode ger hög puls, mycket utrymme för stressade felbeslut och stor glädje då man klarar våg efter våg. This can go on forever...

Spelkvällarna har gett mig en stor uppenbarelse: min spelstil fungerar med andra! Länge
kände jag att min “No guts...”-spelstil mer förstörde än bidrog med spelkänsla, men då vi är sjukt bra på att anpassa oss efter motstånd och föredrar olika delar av spelen så fungerar det oerhört bra. Bra sällskap med bra gaming (och lite Archer) ger oerhört mycket och lördagarna är verkligen ett guldkorn i veckans hektiska jäktande.

Den stora frågan som närmar sig är: När vi klarar Veteran-nivån i MW3, vad ska vi spela då?