Uncharted i miniatyr

Som en fan av Uncharted sedan det första spelet som kom 2007 på PS3 så kändes det naturligt att Uncharted: Golden Abyss skulle bli ett inköp vid Vitareleasen. Jag kan medge att jag hade mina tvivel på att spelet skulle hålla den kvalitet som man blivit van vid, dels för att det var Bend Studio och inte Naughty Dog som skötte utvecklingen men även för att det är svårt att överföra skalan av Unchartedspelen på en handhållen enhet. Ju längre jag spelar desto mer övertygad blir jag att mina farhågor var felaktiga. Storyn håller i stort sett normal Unchartedklass men den är en aning trögstartad faktiskt, något som man aldrig kunnat beskylla ett Unchartedspel för tidigare. Mycket av detta är dock beroende på att början av spelet är fylld av tutorials för de olika sätten att styra spelet. När man kommer förbi dessa partierna och börja lära sig styrningen och siktandet lite bättre så blommar spelet ut enormt. Vid mitten av spelet så börjar även karaktärerna att utvecklas på djupet, vilket behövdes efter den lite långsamma starten. Eftersom spelet tidsmässigt utspelar sig innan första PS3-releasen så introduceras du till ett antal andra karaktärer än de du är van vid sedan tidigare.

Till att börja med introduceras du till Jason Dante, en bekant till Nathan Drake som drar med Drake till en expedition i Centralamerika. Dante är lite av en New Jersey-stereotyp som inte hade varit helt opassande som bilförsäljare och är snarare upptäckare för de potentiella pengarna han kan få för fynden än för själva upptäckandet eller äventyret. Han samarbetar i utgrävningen med Marisa Chase, som man nästan kan kalla en kvinnlig Nathan Drake. De har samma passion för historia och upptäckande, för att inte nämna klättrande, men har inte mycket till övers för skjutvapen. Chase har även en djup personlig koppling till utgrävningen och de historiska händelserna kring den, något hon dock är väldigt motvillig att dela med sig. Det dröjer inte länge innan Drake finner kopplingar till en monumental händelse som skedde 400 år tidigare där massvis med konkvistadorer blev mystiskt massakrerade. Dessvärre är även General Guerro, en militärledare i en lokal revolutionsgrupp, detta på spåren och den ofrånkomliga konflikten uppstår. Spelet använder sig av relativt förutsägbara vändningar i storyn, men det berättas väl och på ett intressant vis. I vanlig ordning håller röstinsatserna med veteranen Nolan North i spetsen väldigt hög klass. Karaktärerna känns väldigt levande tack var den naturliga dialogen som uppstår. Den enda som kanske inte håller yppersta klass är General Guerro som slirar lite väl mycket på fel sida av stereotypen av en ledare från en bananrepublik med storhetsvansinne.

En av de första sakerna som slog mig när jag började spela var ljudet. Musiken är fantastiskt stämningsfull med en effektfull blandning av pampig orkestral musik och akustiska gitarrer som varierar i intensitet i samband med händelserna i storyn. För att få ut det mesta av detta rekommenderas dock ett par bra hörlurar som kan göra musiken rättvisa. Det absolut största intrycket från spelet är ju dock grafiken. Inte i mina vildaste fantasier hade jag kunnat tänka mig att jag skulle spela ett spel med så högkvalitativ grafik med en solid framerate på en handhållen enhet. Fans av mobilspel på t ex iOS eller Android får ursäkta, men de tävlar inte i samma division eller ens samma sport längre. Sony marknadsförde sin PSP med att man kunde få hemkonsollupplevelser i en handhållen enhet, men nu på Vitan är det faktiskt ett löfte de har uppfyllt också. Visst ser Drake en aning kantig och stel ut i vissa cutscenes, men det ska också nämnas att detta är en launchtitel. Det brukar alltid ta ett par år innan utvecklare lyckas vrida ur all potentiell kraft ur hårdvaran, och om detta är ett riktmärke på vart vi är på väg så kan jag bara gnugga händerna i förväntan.

Finns det då inga problem med spelet? Jo absolut finns det mindre lyckade aspekter. En av dem är att spelet inte riktigt kan bestämma sig för vilket gränssnitt som är det primära. Det märks att det funnits en stark önskan från Sonys sida att man ska demonstrera alla möjliga sätt du kan använda Vitan för att interagera med spelet. Du får använda front touch, back touch, gyro, knappar, spakar och vid ett tillfälle får du även använda kameran. Det ska dock tilläggas att du kan välja att använda bara traditionell styrning med spakar och knappar, men det finns ändå en del moment där du tvingas att svepa med fingret över skärmen och när detta händer så känns det lite som att du rycks ur spelvärlden. Det finns dock även sekvenser där touchgränssnittet fungerar alldeles utmärkt så det är inte bara av ondo. Jag kan även säga att jag inte är helt nöjd med de sista fighterna du tvingades ta dig igenom. Det kändes illa genomtänkt och onödigt frustrerande.

Summering av min första riktiga upplevelse på Vita kan göras med ett enda ord. Fantastiskt. Jag hade skyhöga förväntningar på denna enhet och jag kan fortfarande säga att jag inte kan peka på något jag är missnöjd med. Samma känsla finner jag i Uncharted. Trots en del små kortkommande som jag tog upp ovan så är helheten så otroligt involverande att jag vid flera tillfällen zonade ut så mycket att jag inte ens tänkte på att jag spelade på en portabel enhet. Det är imponerande att åstadkomma när man är van vid att spela spelen på en 50" tv med surroundljud. Något som även talar för kvaliteten av spelet är att jag genast kände mig sugen på att spela igenom spelet igen. Trots att det är en linjär story som jag precis tagit mig igenom så ville jag tveklöst uppleva den igen bara för att jag skulle få behålla känslan av stämningen i spelet. Det må vara ett Unchartedspel på en mindre skala, men det kan tveklöst konkurrera med PS3-spelen och är en solklar anledning att införskaffa en Vita.