Nu när vi börjar närma oss slutet på den aktuella konsolgenerationen börjar det bubbla upp lite rykten om nästa generation. Det har redan talats en del om nästa Xbox där vi fått en ganska blandad kompott av mer eller mindre sannolika uttalanden från "anonyma källor som är nära projektet". Både Sony och Microsoft har dock sagt att de inte kommer att visa upp något på E3 i år, vilket förstås var en liten besvikelse men trots allt logiskt. Både Xboxen och PS3 säljer ju fortfarande väldigt bra och det finns inga tecken på att detta kommer att ändras inom en snar framtid. Att då börja marknadsföra en ny produkt är lite att skjuta sig i foten rent försäljningsmässigt. Tillverkningskostnaderna har nu blivit pressade tillräckligt mycket för att vinstmarginalerna ska vara vettiga, och denna perioden är viktig för en plattformstillverkare eftersom de i princip alltid gör stora förluster på hårdvaran när den lanseras och säljs till ett subventionerat pris.
I dag dök dock lite ytterligare rykten upp om nästkommande Playstationkonsol, men de ska ju så klart tas med en nypa salt. Till att börja med så verkar kodnamnet för nya projektet vara Orbis. Uppenbarligen finns det dock vissa som inte förstår innebörden av kodnamn då jag sett en del inlägg på Twitter om folk som försökt boka en Orbis hos förbryllade återförsäljare. Detta passar in på Sonys tema för tillfället med latinska ord då Vita betyder liv och Orbis betyder cirkel. En anledning till att jag tvivlar på att Orbis blir det slutgiltiga namnet är att cirkel är lite väl nära associerat med 360, men det är en spontan känsla bara. Ryktena säger även att Sony siktar på en release till julhandeln 2013 vilket är helt i linje med vad i princip alla har förmodat länge nu. Vidare så lutar det åt att Sony lämnar Cellprocessorn för att återgå till en mer standardiserad arkitektur från AMD som sägs tillverka både CPU'n och GPU'n. Detta glädjer mig faktiskt att se då satsningen på Cell var väldigt vågad, men inte helt lyckad. Den hade enormt bra prestanda, men den annorlunda arkitekturen gjorde det svårt att porta spel mellan plattformarna. Detta har lett till att Xboxen haft en liten fördel när det gäller vissa multiplattformtitlar eftersom Xbox har varit enklare att utveckla för, men dock har ju Sony kunnat briljera med sina plattformsexklusiva titlar. Om de nu byter hårdvaruarkitektur kan jag dock nästan garantera att det inte kommer att finnas någon bakåtkompatibilitet från Orbis till PS3. Att emulera en annan processorarkitektur är extremt krävande av hårdvaran, och bortsett från att de har delar av den gamla arkitekturen på plats även i Orbis så kan jag inte se att det kommer att finnas möjlighet att göra det.
Så långt låter det mesta sannolikt eller åtminstone som en möjlighet, men nu över till de lite mer spekulativa bitarna. Enligt källor så ska hårdvaran ha en form av DRM-skydd som per definition kommer att förhindra försäljningen av begagnade spel. När du köper ett spel så knyter du det till ditt PSN-konto för att aktivera det i likhet med onlinepass som finns nu. Skillnaden är att om du skulle sälja skivan så kommer nästa användare enbart få tillgång till en utvärderingsversion, och om vill ha tillgång till hela spelet behöver du betala en avgift. För min del så upprör detta inte mig nämnvärt då jag är en förespråkare för att köpa nytt för att ge stöd till utvecklare, och detta kommer att slussa mer pengar till just utvecklare istället för att de hamnar i Gamestops fickor. Problemet är att Gamestop är en för stor faktor i spelförsäljningen för att en sån sak ska kunna appliceras. Möjligtvis nästa generation efter Orbis då man kan börja överväga att köra enbart digital distribution, och då är inte längre begagnade spel ett problem. Sony har ju redan börjat experimentera med den marknaden genom att erbjuda alla spel till Vita digitalt via PSN samma dag som de släpps i butik, och oftast till ett billigare pris också.
Allt detta är som sagt rykten, men vad hade branschen varit utan dessa spekulationer? Ibland kommer de från pålitliga källor, oftast inte, men en sak är säker. Det är alltid både underhållande och intressant att följa dessa nyheter när det börjar närma sig en ny generation. Vi har mycket att se fram emot på vägen fram till 2013 då vi förmodligen får se dessa nya konsoler.
onsdag 28 mars 2012
tisdag 27 mars 2012
Robert Bowling lämnar Infinity Ward
Infinity Ward är en utvecklare med ganska stormig historia. De har utvecklat de i mina ögon bästa Call of Duty-spelen, men Infinity Ward idag är definitivt inte längre samma företag som Infinity Ward för drygt två år sen. Efter lanseringen av Modern Warfare 2 så uppstod en konflikt mellan studions huvudpersoner Vince Zampella och Jason West och ägarna Activision vilket ledde till att både Zampella och West fick sparken för "insubordination". Exakt vad som skedde är det nog ingen utanför Activision eller Infinity Ward som vet, men konflikten ledde till att ungefär hälften av de anställda sa upp sig i protest och det antyder ju att inte allt gick helt rätt till. De före detta anställda som sa upp sig skapade sen tillsammans med West och Zampella ett nytt bolag under huvudkonkurrenten Electronic Arts som fyndigt nog döptes till Respawn Entertainment.
Infinity Ward hade dock fram till gårdagen kvar en frontperson som varit med sedan början av Call of Duty-franchisen och det är Robert Bowling. Hans officiella titel var "creative strategist" men han har även bidragit mycket med är att han har varit bolagets ansikte utåt under senare år och har fyllt en viktig roll för företaget i mediasammanhang. När Modern Warfare 3 avslutade trilogin som startades för fem år sedan undrade många vad Infinity Ward skulle kunna göra härnäst för att hålla Call of Duty vid liv. Den frågan blir allt större genom att Robert Bowling nu sagt upp sig. Jag tvivlar inte på att det finns mycket kompetent arbetskraft kvar i bolaget, men det är väldigt få av dem som var med och skapade den ursprungliga magin. Även fall årets upplaga av Call of Duty utvecklas av Treyarch så måste ju utvecklingen vara i full gång även hos Infinity Ward. Om inte projektet får rätt person vid rodret kan det mycket väl betyda slutet för Call of Duty-bubblan. De flesta anser redan idag att Infinity Ward är den utvecklaren som gör de bästa spelen i serien, och om dessa börjar falla i kvalitet kan intresset börja falla också. Nu är det ju förstås så att de har så gigantiska marknadsandelar att det i början kommer att vara en marginell skillnad även om de skulle tappa 1 miljon exemplar i försäljning. Det hade kanske betytt att de "bara" dragit in $900 miljoner istället för över en miljard första veckan, men det är samtidigt svårt att häva en sådan trend. Se bara på World of Warcraft som stadigt tappar prenumeranter. Det är dock ett tag innan det börjar dyka upp information om denna titel, men jag väntar med spänning på att få se vad de jobbar på.
Infinity Ward hade dock fram till gårdagen kvar en frontperson som varit med sedan början av Call of Duty-franchisen och det är Robert Bowling. Hans officiella titel var "creative strategist" men han har även bidragit mycket med är att han har varit bolagets ansikte utåt under senare år och har fyllt en viktig roll för företaget i mediasammanhang. När Modern Warfare 3 avslutade trilogin som startades för fem år sedan undrade många vad Infinity Ward skulle kunna göra härnäst för att hålla Call of Duty vid liv. Den frågan blir allt större genom att Robert Bowling nu sagt upp sig. Jag tvivlar inte på att det finns mycket kompetent arbetskraft kvar i bolaget, men det är väldigt få av dem som var med och skapade den ursprungliga magin. Även fall årets upplaga av Call of Duty utvecklas av Treyarch så måste ju utvecklingen vara i full gång även hos Infinity Ward. Om inte projektet får rätt person vid rodret kan det mycket väl betyda slutet för Call of Duty-bubblan. De flesta anser redan idag att Infinity Ward är den utvecklaren som gör de bästa spelen i serien, och om dessa börjar falla i kvalitet kan intresset börja falla också. Nu är det ju förstås så att de har så gigantiska marknadsandelar att det i början kommer att vara en marginell skillnad även om de skulle tappa 1 miljon exemplar i försäljning. Det hade kanske betytt att de "bara" dragit in $900 miljoner istället för över en miljard första veckan, men det är samtidigt svårt att häva en sådan trend. Se bara på World of Warcraft som stadigt tappar prenumeranter. Det är dock ett tag innan det börjar dyka upp information om denna titel, men jag väntar med spänning på att få se vad de jobbar på.
söndag 25 mars 2012
Utvecklingsproblem för Prey 2
Förra sommaren på E3-mässan i Los Angeles överraskades åtminstone jag av beskedet av att Prey 2 var under utveckling. Det ursprungliga spelet som släpptes 2006 på PC och Xbox 360 mottogs ganska väl och det sålde helt ok, men det var ändå inte något som riktigt etablerade sig. Detta gjorde att uppföljaren som visades i fjol mer eller mindre var en reboot som hade ganska lite med originalet att göra. Storymässigt fanns det en koppling då det börjar precis där förra spelet slutar, men formatet var helt annorlunda. Upplägget blev marknadsfört som ett spel med en öppen värld istället för den traditionella FPS-stilen som erbjöds innan. Du spelar som en U.S Marshal som heter Killian Samuels och det ett stort element av spelet består av att jaga brottslingar i ett futuristiskt, utomjordiskt samhälle. Av det som demonstrerades på E3 fick man se actionsekvenser som bestod av att jaga folk till fots med lite parkoursekvenser blandat med skjutande i första person.
Både den förrenderade trailern som släpptes veckan innan E3 och spelsekvensen som visades under mässan såg riktigt lovande ut, men det verkar som att utvecklarna har stött på lite problem. När utvecklare visar sina produkter på spelmässor så är det i princip alltid en så kallad vertical slice man får se. Dvs du får se ett element av spelet som de lagt mycket vikt på att få att se ut som en färdig produkt för att ge en uppfattning om vad vi har att förvänta oss. Problemet är att tystnaden har varit total hos Human Head Studios sedan i somras. Det är ju i sig kanske inte anledning att oroa sig, men när utgivarna Zenimax beslöt sig för att ställa in ett antal föreläsningar rörande spelet på Game Developers Conference för ett par veckor sen började ryktena cirkulera om att allt inte stod riktigt rätt till. Bristen på information från Zenimax har gjort att spekulationerna nu gått så långt att man tror att projektet kommer att läggas ned helt. Zenimax har dock antytt att ett officiellt uttalande kommer att dyka upp nu kommande vecka.
Det är förstås trist att se lovande titlar läggas ned, om det nu är fallet. Det kändes inte som en typisk shooter och det Blade Runner-liknande upplägget var lockande för mig. Det ursprungliga spelet hade också sen beskärda del av utvecklingsproblem då det tog mer än 10 år innan det slutligen kom ut på marknaden. Det var också detta som gjorde att spelet kanske inte var riktigt den hit som det förtjänade att vara. Kanske ser Zenimax tecknen på en lång utvecklingsperiod igen och försöker täta de ekonomiska läckorna? Vi får förhoppningsvis mer information inom kort. Låt oss hoppas på att projektet fortfarande är vid liv.
Både den förrenderade trailern som släpptes veckan innan E3 och spelsekvensen som visades under mässan såg riktigt lovande ut, men det verkar som att utvecklarna har stött på lite problem. När utvecklare visar sina produkter på spelmässor så är det i princip alltid en så kallad vertical slice man får se. Dvs du får se ett element av spelet som de lagt mycket vikt på att få att se ut som en färdig produkt för att ge en uppfattning om vad vi har att förvänta oss. Problemet är att tystnaden har varit total hos Human Head Studios sedan i somras. Det är ju i sig kanske inte anledning att oroa sig, men när utgivarna Zenimax beslöt sig för att ställa in ett antal föreläsningar rörande spelet på Game Developers Conference för ett par veckor sen började ryktena cirkulera om att allt inte stod riktigt rätt till. Bristen på information från Zenimax har gjort att spekulationerna nu gått så långt att man tror att projektet kommer att läggas ned helt. Zenimax har dock antytt att ett officiellt uttalande kommer att dyka upp nu kommande vecka.
Det är förstås trist att se lovande titlar läggas ned, om det nu är fallet. Det kändes inte som en typisk shooter och det Blade Runner-liknande upplägget var lockande för mig. Det ursprungliga spelet hade också sen beskärda del av utvecklingsproblem då det tog mer än 10 år innan det slutligen kom ut på marknaden. Det var också detta som gjorde att spelet kanske inte var riktigt den hit som det förtjänade att vara. Kanske ser Zenimax tecknen på en lång utvecklingsperiod igen och försöker täta de ekonomiska läckorna? Vi får förhoppningsvis mer information inom kort. Låt oss hoppas på att projektet fortfarande är vid liv.
Episk avslutning av en episk trilogi
Mass Effect-trilogin är tveklöst ett av de mest ambitiösa projekten som någonsin genomförts i spelbranschen. Inte nog med att Bioware har sammanbryggat tre spel storymässigt, de har även lyckats med att hålla en röd tråd som är just din story baserad på dina beslut. Förstås ändras inte fundamentala händelser i spelet, men det är ändå tillräckligt för att du ska känna dig delaktig i berättandet av det du upplever. På något vis har dessa genialiska författare och designers lyckats hålla reda på alla möjliga beslut och händelser och låter dig se konsekvenser av något du kanske gjort i början av första spelet. Det måste vara ett helvetiskt flödesschema som tar upp stora delar av designdokumenten. Låt gå att det sällan är stora konsekvenser, men att du får en återkoppling eller referens till en tidigare händelse som du aktivt tagit del av är otroligt tillfredsställande. Det gör att världen du befinner dig i faktiskt känns interaktiv och att du har gjort ett avtryck i någons liv.
Första intrycket jag upplevde i spelet när jag först testade Mass Effect 3 på Gamex i höstas var att styrningen kändes mer actionorienterad än vad den var i tvåan och det gav blandade känslor. Å ena sidan kändes striderna mer flytande och underhållande vilket öppnar chanserna för att skapa lite större strider än tidigare utan att det känns kantigt eller felplacerat. Å andra sidan så kröp oron fram att Bioware hade fått för sig att rollspelsbiten inte var lika viktig längre. Att fokusen hade skiftats från dialog och story över till större explosioner. Även fall öppningsscenerna från spelet styrker denna oro med mycket action, skjutande och explosioner så dröjer det inte lång tid förrän du är djupt involverad i den galaktiska politiken och ställs inför svåra beslut. Alla tvivel släpper och den fantastiska stämningen sköljer över dig. Bioware briljerar verkligen i detta tredje spel genom att verkligen spela på dina känslor och dina förhållande med karaktärer du träffat tidigare. Det galaktiska kriget påverkar alla på olika vis och du känner alltid dig manad att assistera på alla sätt du kan.
Musiken i Mass Effect är nog den komponent som bidrar mest till den härliga Sci-Fi stämningen. Kompositören Clint Mansell har skapat en skön blandning mellan Vangelis fantastiska Blade Runner-soundtrack med inslag av Harry Gregson-Williams eller Hans Zimmer. Den syntiga, atmosfäriska musiken ligger i princip alltid i bakgrunden men i takt med att händelserna stegras så stegras även musiken till ett pampigare actionsoundtrack. Grafiken har fått sig en ansiktslyftning med lite mer detaljerade miljöer, skarpare texturer och bättre animerade karaktärsmodeller. Fortfarande så ser en del karaktärer ganska stela och ointressanta ut under dialoger, men de har kommit en liten bit på vägen åtminstone. Det finns en högre grad av skriptade händelser a'la Uncharted där man överraskas av fallande plattformar eller byggnader vilket bygger upp spänningen i actionfyllda ögonblick. Det finns även en del lånade element från Dead Space där man går i mörka grottor där enda ljuset du har att tillgå är ficklampan på ditt vapen. Varvandet av dessa element skapar en härlig berg-och-dalbana i berättandet och man känner aldrig riktigt att det blir för mycket av det goda.
Största överraskningen i spelet måste vara multiplayern. Jag var extremt skeptisk till att lägga in ett multiplayerelement i ett spel som från början varit ett typiskt singleplayer RPG och med tanke på att Bioware knappt haft någon erfarenhet av multiplayer förr så kändes det som en checkbox som EA ville fylla. Motvilligt gav jag mig in i en match och det visade sig vara ganska kul. Det består av coop med fyra spelare på en karta där det kommer vågor av fiender. De vinner inget pris för originalitet, men det är ganska bra genomfört. Frågan är bara hur länge det kommer att kännas fräscht.
Allt i spelet är dock inte positivt, och då talar jag inte om slutet som den högljudda minoriteten har gnällt om. Det största problemet jag hade med spelet var den ganska skakiga frameraten som vid ett flertal tillfällen var som en kalldusch som drog mig ur stämningen i spelet. PS3-versionen har vad jag läst mig till de större problemen, vilket ännu en gång ligger i att Unreal Engine 3 inte rullar bra på PS3. Motorn är ursprungligen optimerad för PC och eftersom Xboxen har en arkitektur som är snarlik en PC så är det enklare att få spelen att flyta där jämfört med på PS3. Om problemet ligger hos utvecklare eller i motorn är bortom min kunskap, men jag kan ju inte tro att det är omöjligt att förbättra. De stora problemen visade sig i storysekvenserna, så lyckligtvis lider striderna sällan av låg framerate. Det är illa nog att berättandet blir skakigt, men dålig framerate i actionsekvenser gör spel helt ospelbara.
Det är svårt att sätta mitt omdöme om Mass Effect i ord. Det bästa sättet jag kan beskriva det hela på är att jag omedelbart ville sätta mig och spela igenom alla tre spelen på nytt för att återuppleva denna fantastiska resa. Smolket i bägaren för oss PS3-gamers är ju att vi aldrig får möjligheten att göra en "komplett" genomspelning då första spelet inte finns tillgängligt där, utan enbart på Xbox och PC. Denna spelserie har gjort vad ingen ens har varit nära att göra tidigare i branschen genom att lyckas berätta en så pass omfattande historia som sträcker sig över dessa tre spel. Det är ju absolut inte ovanligt med uppföljare, men att få storyn att smälta ihop så bra att trilogin känns som en självstående entitet har jag aldrig upplevt förr. Jag har lovat mig själv att återvända till början igen någon gång. Någon gång då jag har 100+ ostörda timmar. Någon gång...
Första intrycket jag upplevde i spelet när jag först testade Mass Effect 3 på Gamex i höstas var att styrningen kändes mer actionorienterad än vad den var i tvåan och det gav blandade känslor. Å ena sidan kändes striderna mer flytande och underhållande vilket öppnar chanserna för att skapa lite större strider än tidigare utan att det känns kantigt eller felplacerat. Å andra sidan så kröp oron fram att Bioware hade fått för sig att rollspelsbiten inte var lika viktig längre. Att fokusen hade skiftats från dialog och story över till större explosioner. Även fall öppningsscenerna från spelet styrker denna oro med mycket action, skjutande och explosioner så dröjer det inte lång tid förrän du är djupt involverad i den galaktiska politiken och ställs inför svåra beslut. Alla tvivel släpper och den fantastiska stämningen sköljer över dig. Bioware briljerar verkligen i detta tredje spel genom att verkligen spela på dina känslor och dina förhållande med karaktärer du träffat tidigare. Det galaktiska kriget påverkar alla på olika vis och du känner alltid dig manad att assistera på alla sätt du kan.
Musiken i Mass Effect är nog den komponent som bidrar mest till den härliga Sci-Fi stämningen. Kompositören Clint Mansell har skapat en skön blandning mellan Vangelis fantastiska Blade Runner-soundtrack med inslag av Harry Gregson-Williams eller Hans Zimmer. Den syntiga, atmosfäriska musiken ligger i princip alltid i bakgrunden men i takt med att händelserna stegras så stegras även musiken till ett pampigare actionsoundtrack. Grafiken har fått sig en ansiktslyftning med lite mer detaljerade miljöer, skarpare texturer och bättre animerade karaktärsmodeller. Fortfarande så ser en del karaktärer ganska stela och ointressanta ut under dialoger, men de har kommit en liten bit på vägen åtminstone. Det finns en högre grad av skriptade händelser a'la Uncharted där man överraskas av fallande plattformar eller byggnader vilket bygger upp spänningen i actionfyllda ögonblick. Det finns även en del lånade element från Dead Space där man går i mörka grottor där enda ljuset du har att tillgå är ficklampan på ditt vapen. Varvandet av dessa element skapar en härlig berg-och-dalbana i berättandet och man känner aldrig riktigt att det blir för mycket av det goda.
Största överraskningen i spelet måste vara multiplayern. Jag var extremt skeptisk till att lägga in ett multiplayerelement i ett spel som från början varit ett typiskt singleplayer RPG och med tanke på att Bioware knappt haft någon erfarenhet av multiplayer förr så kändes det som en checkbox som EA ville fylla. Motvilligt gav jag mig in i en match och det visade sig vara ganska kul. Det består av coop med fyra spelare på en karta där det kommer vågor av fiender. De vinner inget pris för originalitet, men det är ganska bra genomfört. Frågan är bara hur länge det kommer att kännas fräscht.
Allt i spelet är dock inte positivt, och då talar jag inte om slutet som den högljudda minoriteten har gnällt om. Det största problemet jag hade med spelet var den ganska skakiga frameraten som vid ett flertal tillfällen var som en kalldusch som drog mig ur stämningen i spelet. PS3-versionen har vad jag läst mig till de större problemen, vilket ännu en gång ligger i att Unreal Engine 3 inte rullar bra på PS3. Motorn är ursprungligen optimerad för PC och eftersom Xboxen har en arkitektur som är snarlik en PC så är det enklare att få spelen att flyta där jämfört med på PS3. Om problemet ligger hos utvecklare eller i motorn är bortom min kunskap, men jag kan ju inte tro att det är omöjligt att förbättra. De stora problemen visade sig i storysekvenserna, så lyckligtvis lider striderna sällan av låg framerate. Det är illa nog att berättandet blir skakigt, men dålig framerate i actionsekvenser gör spel helt ospelbara.
Det är svårt att sätta mitt omdöme om Mass Effect i ord. Det bästa sättet jag kan beskriva det hela på är att jag omedelbart ville sätta mig och spela igenom alla tre spelen på nytt för att återuppleva denna fantastiska resa. Smolket i bägaren för oss PS3-gamers är ju att vi aldrig får möjligheten att göra en "komplett" genomspelning då första spelet inte finns tillgängligt där, utan enbart på Xbox och PC. Denna spelserie har gjort vad ingen ens har varit nära att göra tidigare i branschen genom att lyckas berätta en så pass omfattande historia som sträcker sig över dessa tre spel. Det är ju absolut inte ovanligt med uppföljare, men att få storyn att smälta ihop så bra att trilogin känns som en självstående entitet har jag aldrig upplevt förr. Jag har lovat mig själv att återvända till början igen någon gång. Någon gång då jag har 100+ ostörda timmar. Någon gång...
onsdag 21 mars 2012
Skamligt beteende av Bioware
Jag skrev igår om protesterna som uppstått kring Biowares topptitel Mass Effect 3 och om hur denna högljudda minoritet ville ändra storyn i spelet för att passa dem bättre. Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag kunnat föreställa mig att det skulle resultera i något. Dessvärre hade jag fel. I ett blogginlägg på Biowares officiella blogg skrev idag Casey Hudson, en av skaparna av spelet, att de baserat på "feedback från fans" kommer att släppa DLC som kommer att vidareutveckla händelserna i spelet för att skapa ett bättre avslut. Detta är förstås enorma mängder skitsnack. Detta är i mina ögon en panikreaktion från EA som oroar sig för att de kommer att tappa ett par sålda exemplar på grund av forumtroll på internet. De ändrar på en story som varit författarnas vision i flera år. Det finns gränser för hur mycket man ska göra för kunden. Man ska förstås skapa något som kunden vill ha, men att sälja sin integritet för att några bortskämda människor inte får allt de vill är svinigt.
Bioware har härmed målat in sig i ett hörn. Oavsett vad de gör hädanefter så kommer de bara att se ut som idioter. Om de till exempel skulle hävda att denna DLC var planerad hela tiden så kommer de ju bara bekräfta att de släppte ett spel som inte var en komplett story, utan de var bara ute efter att folk skulle köpa expansioner för att få det "riktiga" slutet. Det är förstås deras rättighet, men det visar att de tappat kontakten med gamers som älskat detta företag och deras skapelser i så många år. Det betyder även att många, inklusive jag själv, kommer att avstå från att köpa dessa expansioner och då är deras försäljningsmodell havererad. De har även skapat ett oroväckande prejudikat om att det gäller bara att skrika tillräckligt högt för att få som man vill. Hur ska det se ut för framtida projekt? Kommer de även att göra flera slut för nästa spel? Hur känns det att jobba som författare på Bioware nu?
Om EA var oroliga över den ursprungliga upprördheten så ska det bli ytterst intressant att se hur de reagerar på den ofrånkomliga våg av missnöje som detta beslut kommer att frambringa. De har skjutit sig i foten och kommer inte att få mer pengar av mig när det gäller kommande DLC. Jag hoppas på att fler tar beslutet att bojkotta denna svaga handling från EA och Bioware så att de får lära sig att ha lite ryggrad i framtiden.
Bioware har härmed målat in sig i ett hörn. Oavsett vad de gör hädanefter så kommer de bara att se ut som idioter. Om de till exempel skulle hävda att denna DLC var planerad hela tiden så kommer de ju bara bekräfta att de släppte ett spel som inte var en komplett story, utan de var bara ute efter att folk skulle köpa expansioner för att få det "riktiga" slutet. Det är förstås deras rättighet, men det visar att de tappat kontakten med gamers som älskat detta företag och deras skapelser i så många år. Det betyder även att många, inklusive jag själv, kommer att avstå från att köpa dessa expansioner och då är deras försäljningsmodell havererad. De har även skapat ett oroväckande prejudikat om att det gäller bara att skrika tillräckligt högt för att få som man vill. Hur ska det se ut för framtida projekt? Kommer de även att göra flera slut för nästa spel? Hur känns det att jobba som författare på Bioware nu?
Om EA var oroliga över den ursprungliga upprördheten så ska det bli ytterst intressant att se hur de reagerar på den ofrånkomliga våg av missnöje som detta beslut kommer att frambringa. De har skjutit sig i foten och kommer inte att få mer pengar av mig när det gäller kommande DLC. Jag hoppas på att fler tar beslutet att bojkotta denna svaga handling från EA och Bioware så att de får lära sig att ha lite ryggrad i framtiden.
tisdag 20 mars 2012
Snedriktad aktivism
De gångna veckorna har det talats väldigt mycket om Mass Effect 3, och närmare bestämt om slutet som inte fallit alla i smaken. Jag kommer inte att spoila något i denna artikeln av en ganska enkel anledning. Jag har ännu inte spelat klart spelet. Jag kommer därför inte att lägga någon värdering i om slutet är bra eller dåligt utan snarare kommentera på sättet folk hanterat sin kritik. Folk har helt enkelt tyckt att slutet i spelet inte levde upp till deras förväntningar, vilket har lett till att en del människor startat en insamling av underskrifter för att få slutet ändrat. På allvar. En del andra stjärnor gick istället till attack mot individer hos Bioware och EA via Twitter och Facebook för att trakassera dem på allehanda vis, vilket förstås är en befogad reaktion. De gillade ju inte slutet på spelet.
På en viss nivå kan jag förstå en stark reaktion om man är missnöjd med Mass Effect 3 eftersom det är en serie man varit investerad i sedan 2007 för de som var med från början. Du har tagit många beslut som inverkar på just din berättelse, och om slutet känns som ett antiklimax blir man ju förstås besviken. Men kan verkligen ett potentiellt dåligt slut förstöra hela resan du tagit? Jag har svårt att se det hända. Jag säger definitivt inte att alla ska tycka lika bara för att man inte ska skapa vågor. Kritik är bra och det enda sättet något kan bli bättre, men det måste framföras på ett vuxet vis. Samtidigt så ska man ju inte förutsätta att skaparen av en historia bara ska ändra sin vision för att en högljudd minoritet får för sig att de har rätt att kräva det. Detta är mig veterligen den första gången det hänt att någon skapat en namninsamling för att ändra ett kreativt verk. Det är inte konsumentens historia, det är skaparen som har fria tyglar att göra precis vad han eller hon vill. Den makt du har som konsument ligger i din plånbok. Justin Bieber gör inte musik som jag föredrar att lyssna på, så därför köper jag inte den. Jag kan dock inte göra något åt de miljoner som faktiskt uppskattar det han gör vilket leder till att jag får acceptera att han gör mer musik. Jag förväntar mig inte att hela världen rättar sig efter min åsikt, men det gör dessa människor som vill få slutet på Mass Effect 3 ändrat. Problemet är att dessa människor låter mer än de som är nöjda och därför blir folk som inte är insatta i händelserna tveksamma om de verkligen vill köpa spelet. Alla dessa människor är ju så missnöjda med det.
Samtidigt som denna debatten pågått har det ju även klagats på att det släpptes DLC samma dag som spelet släpptes. Detta brott mot mänskligheten är ju förstås oförlåtligt då många anser att det borde finnas med på skivan och ingå i priset. Vad de inte riktigt förstår är hur certifieringsprocesser fungerar. För att få släppa ett spel på Xbox eller PS3 så måste spelet genomgå en certifiering för respektive plattform. Denna process kan ta några veckor eller kanske till och med en månad, och under denna period så måste innehållet på skivan vara låst. Under denna period är det ganska osannolikt att utvecklare sitter och rullar tummarna och därför är det vanligt att de börjar jobba på nytt innehåll. Om detta innehåll skulle bli färdigt under certifieringsprocessen så får de inte lägga till det på skivan utan att behöva påbörja den från början igen. Om man trots allt skulle bortse från denna process och Bioware har DLC'n färdig vid release och väljer att inte inkludera den i spelet. Vad är det som säger att du är berättigad till detta innehåll? Det finns inget som kan rättfärdiga ett sånt argument, inte ens om filerna skulle finnas på skivan. Då kan man kanske argumentera etiken i att göra så men faktum kvarstår att du köpt rättigheten att spela ett spel, och inte rättigheten att spela spelet plus expansioner eller uppföljare. Om denna ekonomiska modell inte passar dig, då finns det ännu en gång en väldigt enkel lösning. Rösta med plånboken. Om ingen köper DLC'n som släpptes samma dag som Mass Effect 3 så kan jag garantera dig att EA illa kvickt börjar leta efter ett nytt sätt att leverera sina produkter.
Båda dessa argument bottnar i att vissa människor känner sig berättigade till saker de inte får. Det är en väldigt infantil och egocentrisk tanke som jag verkligen hoppas att vi inte kommer att få se i någon större utsträckning i gamingbranschen. Det spelar rakt in i stereotypen att spel bara är för barn då dessa människor beter sig extremt barnsligt. Colin Moriarty på IGN sa det nog bäst när han med bitande ironi skrev följande på Twitter.
På en viss nivå kan jag förstå en stark reaktion om man är missnöjd med Mass Effect 3 eftersom det är en serie man varit investerad i sedan 2007 för de som var med från början. Du har tagit många beslut som inverkar på just din berättelse, och om slutet känns som ett antiklimax blir man ju förstås besviken. Men kan verkligen ett potentiellt dåligt slut förstöra hela resan du tagit? Jag har svårt att se det hända. Jag säger definitivt inte att alla ska tycka lika bara för att man inte ska skapa vågor. Kritik är bra och det enda sättet något kan bli bättre, men det måste framföras på ett vuxet vis. Samtidigt så ska man ju inte förutsätta att skaparen av en historia bara ska ändra sin vision för att en högljudd minoritet får för sig att de har rätt att kräva det. Detta är mig veterligen den första gången det hänt att någon skapat en namninsamling för att ändra ett kreativt verk. Det är inte konsumentens historia, det är skaparen som har fria tyglar att göra precis vad han eller hon vill. Den makt du har som konsument ligger i din plånbok. Justin Bieber gör inte musik som jag föredrar att lyssna på, så därför köper jag inte den. Jag kan dock inte göra något åt de miljoner som faktiskt uppskattar det han gör vilket leder till att jag får acceptera att han gör mer musik. Jag förväntar mig inte att hela världen rättar sig efter min åsikt, men det gör dessa människor som vill få slutet på Mass Effect 3 ändrat. Problemet är att dessa människor låter mer än de som är nöjda och därför blir folk som inte är insatta i händelserna tveksamma om de verkligen vill köpa spelet. Alla dessa människor är ju så missnöjda med det.
Samtidigt som denna debatten pågått har det ju även klagats på att det släpptes DLC samma dag som spelet släpptes. Detta brott mot mänskligheten är ju förstås oförlåtligt då många anser att det borde finnas med på skivan och ingå i priset. Vad de inte riktigt förstår är hur certifieringsprocesser fungerar. För att få släppa ett spel på Xbox eller PS3 så måste spelet genomgå en certifiering för respektive plattform. Denna process kan ta några veckor eller kanske till och med en månad, och under denna period så måste innehållet på skivan vara låst. Under denna period är det ganska osannolikt att utvecklare sitter och rullar tummarna och därför är det vanligt att de börjar jobba på nytt innehåll. Om detta innehåll skulle bli färdigt under certifieringsprocessen så får de inte lägga till det på skivan utan att behöva påbörja den från början igen. Om man trots allt skulle bortse från denna process och Bioware har DLC'n färdig vid release och väljer att inte inkludera den i spelet. Vad är det som säger att du är berättigad till detta innehåll? Det finns inget som kan rättfärdiga ett sånt argument, inte ens om filerna skulle finnas på skivan. Då kan man kanske argumentera etiken i att göra så men faktum kvarstår att du köpt rättigheten att spela ett spel, och inte rättigheten att spela spelet plus expansioner eller uppföljare. Om denna ekonomiska modell inte passar dig, då finns det ännu en gång en väldigt enkel lösning. Rösta med plånboken. Om ingen köper DLC'n som släpptes samma dag som Mass Effect 3 så kan jag garantera dig att EA illa kvickt börjar leta efter ett nytt sätt att leverera sina produkter.
Båda dessa argument bottnar i att vissa människor känner sig berättigade till saker de inte får. Det är en väldigt infantil och egocentrisk tanke som jag verkligen hoppas att vi inte kommer att få se i någon större utsträckning i gamingbranschen. Det spelar rakt in i stereotypen att spel bara är för barn då dessa människor beter sig extremt barnsligt. Colin Moriarty på IGN sa det nog bäst när han med bitande ironi skrev följande på Twitter.
I can't believe JK Rowling's audacity. Harry Potter should have been one book sold at $10 and she should have polled readers on how it ends.
— Colin Moriarty (@notaxation) mars 13, 2012
lördag 17 mars 2012
Diablo 3 får äntligen ett konkret datum
Nu har det äntligen hänt. Ett av årets absolut mest efterlängtade spel har slutligen fått ett releasedatum. Jag talar förstås om Diablo 3 och datumet är 15:e maj. Enda sen spelet tillkännagavs för lite knappt fyra år sedan har jag följt varenda lilla rykte, läcka och nyhet kring spelet. Jag spelade Diablo 2 och dess expansion Lord of Destruction så mycket att skivorna mer eller mindre är utslitna och får fortfarande lite nostalgiska infall då jag vill installera spelet igen bara för att köra lite till. Diablo 3 har under dess långa utvecklingstid varit en dröm för den Diablofanatiker jag är, och när jag slutligen fick möjligheten att testa spelet i november förra året på Gamex gick drömmen i uppfyllelse. Farhågorna var ju förstås att det inte skulle leva upp till de skyhöga förväntningarna jag själv byggt upp, men alla tvivel var bortblåsta när jag bara var ett par minuter in i spelet. Känslan var helt enkelt där. Den där känslan som så många andra utvecklare försökt framkalla i sina Action-RPG men aldrig riktigt lyckats. Den där känslan som gör att du kan göra repetetiva saker ad nauseam men ändå så känner du att du får något ut av det. Det som gjorde att jag kunde sätta mig och döda samma boss 100+ gånger på en kväll utan att reflektera över det. Chansen var ju att nästa gång så skulle man få den där eftertraktade bågen eller svärdet du var ute efter! Jag var inte ensam om denna besatthet heller. Min rumskamrat under min högskoletid var också inne på helt samma spår. När vi spelade som mest så flyttade han in sin PC på mitt rum så att vi kunde sitta och snacka samtidigt och körde i princip hela natten fram till vi hade föreläsningar på morgonen. Kanske inte det smartaste jag någonsin gjort, men kul var det!
Det är dock märkbart på de nyheter som cirkulerat kring Diablo 3-projektet på sistone att utvecklingen inte har varit en dans på rosor. Uppskjutna lanseringsperioder, avhopp från ledningen och nu sist så har det bekräftats att spelet inte kommer att lanseras med det utlovade PVP-läget. Skälet till detta var att det hade fördröjt lanseringen ytterligare, men samtidigt lovade Blizzard att patcha in det vid ett senare tillfälle. Det känns som ett klokt beslut med tanke på att ytterligare förseningar hade varit tufft att hantera. Det hade inneburit antingen en lansering i sommar då spelförsäljningen kanske inte är den starkaste, eller i höst när det finns massor av andra titlar att konkurrera med. Tillkännagivandet av lanseringsdatumet måste dessutom ha varit lite deprimerande för Runic Games som utvecklar Diabloklonen Torchlight 2. De planerade att få ut sin titel redan innan jul för att kapitalisera på alla svältfödda Diablofans. Det blev dock uppskjutet, och nu ser det även ut som att Diablo 3 kommer att vara först ut på marknaden vilket kommer att inverka ganska hårt på Runic Games chanser att stjäla lite marknadsandelar.
Med två månader kvar till releasen är målet solklart. Det är dags att göra slut på backloggen av spel jag har, för när Diablo 3 släpps kommer jag nog att ha svårt att slita mig på ett bra tag. Lyckligtvis är april i princip tom när det gäller nya releaser som intresserar mig vilket friar upp en hel del utrymme att städa upp på hyllan. Jag är förstås fortfarande djupt inne i Mass Effect 3 vilket kommer att vara första prio innan jag kan ge mig på de lite äldre spelen jag har. Av någon anledning kände jag ju även att det var en bra idé att låna en del spel av en god vän för att jag uppenbarligen inte hade tillräckligt många själv, så dessa kommer också att behöva prioriteras. Jag känner dock ingen stress. När Diablo 3 anländer så blir det som att inga andra spel existerar ändå. Problem solved.
Det är dock märkbart på de nyheter som cirkulerat kring Diablo 3-projektet på sistone att utvecklingen inte har varit en dans på rosor. Uppskjutna lanseringsperioder, avhopp från ledningen och nu sist så har det bekräftats att spelet inte kommer att lanseras med det utlovade PVP-läget. Skälet till detta var att det hade fördröjt lanseringen ytterligare, men samtidigt lovade Blizzard att patcha in det vid ett senare tillfälle. Det känns som ett klokt beslut med tanke på att ytterligare förseningar hade varit tufft att hantera. Det hade inneburit antingen en lansering i sommar då spelförsäljningen kanske inte är den starkaste, eller i höst när det finns massor av andra titlar att konkurrera med. Tillkännagivandet av lanseringsdatumet måste dessutom ha varit lite deprimerande för Runic Games som utvecklar Diabloklonen Torchlight 2. De planerade att få ut sin titel redan innan jul för att kapitalisera på alla svältfödda Diablofans. Det blev dock uppskjutet, och nu ser det även ut som att Diablo 3 kommer att vara först ut på marknaden vilket kommer att inverka ganska hårt på Runic Games chanser att stjäla lite marknadsandelar.
Med två månader kvar till releasen är målet solklart. Det är dags att göra slut på backloggen av spel jag har, för när Diablo 3 släpps kommer jag nog att ha svårt att slita mig på ett bra tag. Lyckligtvis är april i princip tom när det gäller nya releaser som intresserar mig vilket friar upp en hel del utrymme att städa upp på hyllan. Jag är förstås fortfarande djupt inne i Mass Effect 3 vilket kommer att vara första prio innan jag kan ge mig på de lite äldre spelen jag har. Av någon anledning kände jag ju även att det var en bra idé att låna en del spel av en god vän för att jag uppenbarligen inte hade tillräckligt många själv, så dessa kommer också att behöva prioriteras. Jag känner dock ingen stress. När Diablo 3 anländer så blir det som att inga andra spel existerar ändå. Problem solved.
måndag 12 mars 2012
Min första riktiga kontakt med Halo
När jag nu i helgen var på besök i Norge hos en god vän så fick jag möjligheten att bilda en egen uppfattning om Halo, en spelserie som jag aldrig riktigt fastnat vid tidigare. När det första spelet släpptes för drygt 10 år sen testade jag spelet på PC, men det fanns inte något som riktigt tilltalade mig där. Styrningen kändes lite flytig, en del av fienderna var förbryllande i sin design. Vapnen kändes i regel bra dock och miljöerna var intressanta, men det var inte riktigt tillräckligt för att hålla mitt intresse. Jag har dock med jämna mellanrum känt att jag velat testa det igen för att se om mina första intryck var något jag kände vid tillfället. Med tanke på att miljoner spelare sänker massvis med timmar i de dessa spel så måste jag ju ha missat något ursprungligen. Efter att ha spelat igenom Halo Reach så kvarstår mina intryck jag hade för 10 år sen.
Det första jag märkte var att jag fumlade efter vilken knapp man använder för att lägga an sitt vapen så att man kan sikta ordentligt. Det finns ingen sådan knapp. Du skjuter alltid från höften. Det är förstås ett designbeslut som tagits för längesedan, men det känns som ett underligt sådant. Detta ledde till att jag i början av ren reflex kastade väldigt mycket granater som landade vid fötterna som tillhörde min tålmodige coop partner. När jag väl vänjt mig vid knapplayouten så återstod den lite flytiga styrningen. Även denna gick att vänja sig vid eftersom det trots allt inte är Jorden man befinner sig på utan en helt annan planet, med vad jag antar är en helt annan gravitation. Jag kan dock inte påstå att jag lärde mig att gilla känslan, men det är väl snarare en smaksak i detta fallet. Till slut lärde jag mig att jobba med det jag erbjöds och kunde faktiskt få in en och annan headshot när det ville sig väl. Värre var det dock med fordonen. De hade oftast en tendens att hamna med hjulen upp istället för ner. Vapnen var intressanta i vanlig ordning och det fanns en bra bredd, men man får aldrig en riktig introduktion till någon av dem. Detta leder till att man aktivt måste leta upp vilket vapen som passar bäst i vilken situation, och det kunde ha lösts lite mer pedagogiskt. Jag förstår mycket väl att jag kastade mig in i det senaste spelet i en serie av fem, men det känns lite uteslutande mot folk som inte har varit med från början av en eller annan anledning.
Grafiken var den bit som gjorde mig mest kluven. Samtidigt som du erbjöds väldigt vackra miljöer med storslagna strider så ser man tydliga försök till att dölja dålig prestanda. Om det hänger på att motorn inte hänger med eller om det är en hårdvarubegränsning vet jag inte men gång på gång användes motion blurring i cutscenes för att dölja en dålig framerate. Det är en teknik som användes flitigt på Playstation 2, i synnerhet av Metal Gear Solid-spelen. Lite lustigt att se det i ett spel som hyllats så mycket för sina grafiska prestationer. Dessa sekvenser varvades med fantastiska vyer i miljön där din uppmärksamhet inte sällan drogs till den vackert designade himlen. Många av striderna utspelar sig utomhus så du får en skön illusion av en öppen värld med alternativa vägar att gå. Det finns förstås sällan några alternativ, men det är en skön omväxling från checkpointjakten i Call of Duty-spelen där du med all önskvärd tydlighet får veta att du ska gå till ikonen, och sen nästa ikon.
Jag är glad att jag slutligen spelat igenom ett helt Halo-spel, men jag har samtidigt bekräftat att det inte är något för mig. Jag känner inte ett behov att återvända till de äldre spelen och känner heller ingen direkt längtan till Halo 4 som kommer i höst. Det är ett spel jag mycket väl kan tänka mig att spela om tillfälle ges, men jag kommer inte att skaffa det själv. Det kanske blir ett projekt för nästa resa till Norge.
Det första jag märkte var att jag fumlade efter vilken knapp man använder för att lägga an sitt vapen så att man kan sikta ordentligt. Det finns ingen sådan knapp. Du skjuter alltid från höften. Det är förstås ett designbeslut som tagits för längesedan, men det känns som ett underligt sådant. Detta ledde till att jag i början av ren reflex kastade väldigt mycket granater som landade vid fötterna som tillhörde min tålmodige coop partner. När jag väl vänjt mig vid knapplayouten så återstod den lite flytiga styrningen. Även denna gick att vänja sig vid eftersom det trots allt inte är Jorden man befinner sig på utan en helt annan planet, med vad jag antar är en helt annan gravitation. Jag kan dock inte påstå att jag lärde mig att gilla känslan, men det är väl snarare en smaksak i detta fallet. Till slut lärde jag mig att jobba med det jag erbjöds och kunde faktiskt få in en och annan headshot när det ville sig väl. Värre var det dock med fordonen. De hade oftast en tendens att hamna med hjulen upp istället för ner. Vapnen var intressanta i vanlig ordning och det fanns en bra bredd, men man får aldrig en riktig introduktion till någon av dem. Detta leder till att man aktivt måste leta upp vilket vapen som passar bäst i vilken situation, och det kunde ha lösts lite mer pedagogiskt. Jag förstår mycket väl att jag kastade mig in i det senaste spelet i en serie av fem, men det känns lite uteslutande mot folk som inte har varit med från början av en eller annan anledning.
Grafiken var den bit som gjorde mig mest kluven. Samtidigt som du erbjöds väldigt vackra miljöer med storslagna strider så ser man tydliga försök till att dölja dålig prestanda. Om det hänger på att motorn inte hänger med eller om det är en hårdvarubegränsning vet jag inte men gång på gång användes motion blurring i cutscenes för att dölja en dålig framerate. Det är en teknik som användes flitigt på Playstation 2, i synnerhet av Metal Gear Solid-spelen. Lite lustigt att se det i ett spel som hyllats så mycket för sina grafiska prestationer. Dessa sekvenser varvades med fantastiska vyer i miljön där din uppmärksamhet inte sällan drogs till den vackert designade himlen. Många av striderna utspelar sig utomhus så du får en skön illusion av en öppen värld med alternativa vägar att gå. Det finns förstås sällan några alternativ, men det är en skön omväxling från checkpointjakten i Call of Duty-spelen där du med all önskvärd tydlighet får veta att du ska gå till ikonen, och sen nästa ikon.
Jag är glad att jag slutligen spelat igenom ett helt Halo-spel, men jag har samtidigt bekräftat att det inte är något för mig. Jag känner inte ett behov att återvända till de äldre spelen och känner heller ingen direkt längtan till Halo 4 som kommer i höst. Det är ett spel jag mycket väl kan tänka mig att spela om tillfälle ges, men jag kommer inte att skaffa det själv. Det kanske blir ett projekt för nästa resa till Norge.
onsdag 7 mars 2012
Mina intryck av Playstation Vita
Nu har jag haft min Vita i två veckor och den har blivit flitigt använd kan jag meddela. Min tanke var att jag skulle skriva ett inlägg om mina intryck ganska omgående, men istället så har min blogg blivit väldigt tyst på sistone. Kvällarna har blivit tillägnade Vitan nästan utan undantag. Jag har spelat en rad olika typer av spel för att verkligen utforska bredden av enheten, och det är just bredden som är så fantastiskt imponerande i mina ögon. Två spel som i synnerhet fångat mig är Uncharted: Golden Abyss och Lumines: Electric Symphony. Två spel av yppersta klass och två spel på vitt skilda sidor av genrekartan. Uncharted representerar det storslagna spelet med enorm budget medan Lumines erbjuder dig en enkel men oerhört beroendeframkallande pusselupplevelse.
Direkt när du tar konsollen i handen känner du att designen är gedigen. Den känns inte plastig som till viss del föregångaren Playstation Portable gjorde, utan har en vikt som ger intryck av kvalitet men utan att vara för otymplig för att bära med sig. Den är en aning större än PSP'n, men storleken används sannerligen optimalt med tanke på hur mycket teknologi som Sony proppat in i det kompakta kraftpaketet. Framsidan domineras av den fantastiska 5" stora OLED-skärmen som förstås bidrar mest till storleken. Skärmen håller hög kvalitet och kan definitivt konkurrera med några av de bästa smartphoneskärmarna på marknaden. Många av de mer episka scenerna från Uncharted hade helt enkelt inte fungerat om skärmen inte kunnat leverera toppkvalitet. Den största skillnaden mot PSP'n vid första ögonkastet är ju dock det faktum att du nu äntligen erbjuds två analoga spakar. En av de mest efterfrågade sakerna sedan PSP'n släpptes och vad som egentligen höll tillbaka möjligheten att ha en vettigt portad shooter på plattformen. Spakarna påminner väldigt mycket om nedkrympta Dualshock-spakar och till en början kändes de lite aviga, men det tog dock inte lång tid innan det satt i ryggraden.
Innanför huven finns det imponerande hårdvara i form av en fyrakärning CPU och en fyrakärnig GPU som möjliggör de fantastiska grafiska upplevelserna som till exempel Uncharted och Wipeout 2048 erbjuder. Med tanke på var ribban ligger redan nu från spelen som släpptes i launchen så ska det bli otroligt intressant att se hur det ser ut om 1-2 år när utvecklarna börjar få en hum om hur mycket man kan tänja gränserna för hårdvaran. Dock är det ju så att det inte nödvändigtvis är de spel som pressar hårdvaran till sitt yttersta som är bäst och det är därför Vitan passar mig som hand i handske. Det finns möjligheter att spela casualspelen när jag vill, men samtidigt är det bara ett par knapptryckningar bort till de stora AAA-titlarna. Batteritiden är ju förstås en viktig aspekt och jag tycker den håller sig ganska bra. Med tanke på att jag alltid har Wifi och 3G igång och skärmen på hög ljusstryka och ändå får ut ca 4-5 timmar (beroende på spel) på en laddning så är jag rätt nöjd. Räcker gott för mina tågresor samt eventuellt pauser på jobbet samt lite spel på kvällen när jag kommer hem. Som en obotlig trophysamlare är det förstås ytterligare ett plus att kunna samla sådana när man inte är hemma. Om allt rullar på enligt schemat så kommer jag dessutom snart ha min första Vita platinum i Uncharted: Golden Abyss. Eftersom jag inte har platinum i några av de tidigare Unchartedspelen så är det förstås en liten fjäder i trophyhatten.
Jag har kort sagt blivit helt absorberad av denna fantastiska lilla enhet. Jag visste att jag skulle använda den mycket, men jag trodde inte att jag skulle prioritera den över min PS3 i den utsträckning jag gjort på sistone. Förstås finns det en del små irriterande barnsjukdomar i Vitan där man märker att någon inte tänkt riktigt hela vägen. Till exempel finns det en funktion i enheten för att ta screenshots när som helst, men det finns ingen funktion i fotoappen för att dela denna bilden på sociala media. Jag letade som en galning efter det, men funktionen fanns helt enkelt inte. Man kunde inte heller dela bilden via facebookappen, vilket är än mer förbryllande. Detta är ju funktionalitet som sannolikt kommer att patchas in, men det är ju också sånt man som smartphoneanvändare tar för givet bara ska fungera. Dessa små negativa detaljer är försvinnande i jämförelse med hur mycket positiva intryck jag haft dock. Om man vill ha något portabelt att spela på, men man även vill ha något mer än ett typiskt 7-kronorsspel på App Store/Android Market så finns det inget snack om saken. Vitan fyller det ytterligare behovet med råge. Det är den bästa investering jag gjort hittills i år.
Direkt när du tar konsollen i handen känner du att designen är gedigen. Den känns inte plastig som till viss del föregångaren Playstation Portable gjorde, utan har en vikt som ger intryck av kvalitet men utan att vara för otymplig för att bära med sig. Den är en aning större än PSP'n, men storleken används sannerligen optimalt med tanke på hur mycket teknologi som Sony proppat in i det kompakta kraftpaketet. Framsidan domineras av den fantastiska 5" stora OLED-skärmen som förstås bidrar mest till storleken. Skärmen håller hög kvalitet och kan definitivt konkurrera med några av de bästa smartphoneskärmarna på marknaden. Många av de mer episka scenerna från Uncharted hade helt enkelt inte fungerat om skärmen inte kunnat leverera toppkvalitet. Den största skillnaden mot PSP'n vid första ögonkastet är ju dock det faktum att du nu äntligen erbjuds två analoga spakar. En av de mest efterfrågade sakerna sedan PSP'n släpptes och vad som egentligen höll tillbaka möjligheten att ha en vettigt portad shooter på plattformen. Spakarna påminner väldigt mycket om nedkrympta Dualshock-spakar och till en början kändes de lite aviga, men det tog dock inte lång tid innan det satt i ryggraden.
Innanför huven finns det imponerande hårdvara i form av en fyrakärning CPU och en fyrakärnig GPU som möjliggör de fantastiska grafiska upplevelserna som till exempel Uncharted och Wipeout 2048 erbjuder. Med tanke på var ribban ligger redan nu från spelen som släpptes i launchen så ska det bli otroligt intressant att se hur det ser ut om 1-2 år när utvecklarna börjar få en hum om hur mycket man kan tänja gränserna för hårdvaran. Dock är det ju så att det inte nödvändigtvis är de spel som pressar hårdvaran till sitt yttersta som är bäst och det är därför Vitan passar mig som hand i handske. Det finns möjligheter att spela casualspelen när jag vill, men samtidigt är det bara ett par knapptryckningar bort till de stora AAA-titlarna. Batteritiden är ju förstås en viktig aspekt och jag tycker den håller sig ganska bra. Med tanke på att jag alltid har Wifi och 3G igång och skärmen på hög ljusstryka och ändå får ut ca 4-5 timmar (beroende på spel) på en laddning så är jag rätt nöjd. Räcker gott för mina tågresor samt eventuellt pauser på jobbet samt lite spel på kvällen när jag kommer hem. Som en obotlig trophysamlare är det förstås ytterligare ett plus att kunna samla sådana när man inte är hemma. Om allt rullar på enligt schemat så kommer jag dessutom snart ha min första Vita platinum i Uncharted: Golden Abyss. Eftersom jag inte har platinum i några av de tidigare Unchartedspelen så är det förstås en liten fjäder i trophyhatten.
Jag har kort sagt blivit helt absorberad av denna fantastiska lilla enhet. Jag visste att jag skulle använda den mycket, men jag trodde inte att jag skulle prioritera den över min PS3 i den utsträckning jag gjort på sistone. Förstås finns det en del små irriterande barnsjukdomar i Vitan där man märker att någon inte tänkt riktigt hela vägen. Till exempel finns det en funktion i enheten för att ta screenshots när som helst, men det finns ingen funktion i fotoappen för att dela denna bilden på sociala media. Jag letade som en galning efter det, men funktionen fanns helt enkelt inte. Man kunde inte heller dela bilden via facebookappen, vilket är än mer förbryllande. Detta är ju funktionalitet som sannolikt kommer att patchas in, men det är ju också sånt man som smartphoneanvändare tar för givet bara ska fungera. Dessa små negativa detaljer är försvinnande i jämförelse med hur mycket positiva intryck jag haft dock. Om man vill ha något portabelt att spela på, men man även vill ha något mer än ett typiskt 7-kronorsspel på App Store/Android Market så finns det inget snack om saken. Vitan fyller det ytterligare behovet med råge. Det är den bästa investering jag gjort hittills i år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)