När jag nu i helgen var på besök i Norge hos en god vän så fick jag möjligheten att bilda en egen uppfattning om Halo, en spelserie som jag aldrig riktigt fastnat vid tidigare. När det första spelet släpptes för drygt 10 år sen testade jag spelet på PC, men det fanns inte något som riktigt tilltalade mig där. Styrningen kändes lite flytig, en del av fienderna var förbryllande i sin design. Vapnen kändes i regel bra dock och miljöerna var intressanta, men det var inte riktigt tillräckligt för att hålla mitt intresse. Jag har dock med jämna mellanrum känt att jag velat testa det igen för att se om mina första intryck var något jag kände vid tillfället. Med tanke på att miljoner spelare sänker massvis med timmar i de dessa spel så måste jag ju ha missat något ursprungligen. Efter att ha spelat igenom Halo Reach så kvarstår mina intryck jag hade för 10 år sen.
Det första jag märkte var att jag fumlade efter vilken knapp man använder för att lägga an sitt vapen så att man kan sikta ordentligt. Det finns ingen sådan knapp. Du skjuter alltid från höften. Det är förstås ett designbeslut som tagits för längesedan, men det känns som ett underligt sådant. Detta ledde till att jag i början av ren reflex kastade väldigt mycket granater som landade vid fötterna som tillhörde min tålmodige coop partner. När jag väl vänjt mig vid knapplayouten så återstod den lite flytiga styrningen. Även denna gick att vänja sig vid eftersom det trots allt inte är Jorden man befinner sig på utan en helt annan planet, med vad jag antar är en helt annan gravitation. Jag kan dock inte påstå att jag lärde mig att gilla känslan, men det är väl snarare en smaksak i detta fallet. Till slut lärde jag mig att jobba med det jag erbjöds och kunde faktiskt få in en och annan headshot när det ville sig väl. Värre var det dock med fordonen. De hade oftast en tendens att hamna med hjulen upp istället för ner. Vapnen var intressanta i vanlig ordning och det fanns en bra bredd, men man får aldrig en riktig introduktion till någon av dem. Detta leder till att man aktivt måste leta upp vilket vapen som passar bäst i vilken situation, och det kunde ha lösts lite mer pedagogiskt. Jag förstår mycket väl att jag kastade mig in i det senaste spelet i en serie av fem, men det känns lite uteslutande mot folk som inte har varit med från början av en eller annan anledning.
Grafiken var den bit som gjorde mig mest kluven. Samtidigt som du erbjöds väldigt vackra miljöer med storslagna strider så ser man tydliga försök till att dölja dålig prestanda. Om det hänger på att motorn inte hänger med eller om det är en hårdvarubegränsning vet jag inte men gång på gång användes motion blurring i cutscenes för att dölja en dålig framerate. Det är en teknik som användes flitigt på Playstation 2, i synnerhet av Metal Gear Solid-spelen. Lite lustigt att se det i ett spel som hyllats så mycket för sina grafiska prestationer. Dessa sekvenser varvades med fantastiska vyer i miljön där din uppmärksamhet inte sällan drogs till den vackert designade himlen. Många av striderna utspelar sig utomhus så du får en skön illusion av en öppen värld med alternativa vägar att gå. Det finns förstås sällan några alternativ, men det är en skön omväxling från checkpointjakten i Call of Duty-spelen där du med all önskvärd tydlighet får veta att du ska gå till ikonen, och sen nästa ikon.
Jag är glad att jag slutligen spelat igenom ett helt Halo-spel, men jag har samtidigt bekräftat att det inte är något för mig. Jag känner inte ett behov att återvända till de äldre spelen och känner heller ingen direkt längtan till Halo 4 som kommer i höst. Det är ett spel jag mycket väl kan tänka mig att spela om tillfälle ges, men jag kommer inte att skaffa det själv. Det kanske blir ett projekt för nästa resa till Norge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar