Jag skrev nyligen ett inlägg om speltävlingar och hur populäriteten av dessa har ökat exponentiellt. En populär tävlingsgenre som jag dock inte tog upp där är fightingspel. Detta har varit en prestigefylld tävlingsform i väldigt många år och har sina rötter i när det fortfarande fanns arkadhallar. Ungdomar samlades runt dessa maskiner och hade turneringar för att se vem som var bäst och vem som kunde lära sig alla hemliga attacker. Fightingspel är ju så mycket mer än bara två karaktärer som bankar på varandra och har numera blivit så utstuderat och analyserat att det är nedbrutet i sina beståndsdelar. Vilka karaktärer passar bra mot vilka motståndare? Hur fixar jag bästa timingen mot en viss taktik? Det mesta är långt bortom mitt förstånd, men det är väldigt imponerande att se i praktiken.
För lite drygt en månad sen hölls EVO 2011 i Las Vegas där deltagare från 44 länder tävlade i fem olika populära fightingspel. Street Fighter IV, Tekken 6, Mortal Kombat, BlazBlue: Continuum Shift 2 och Marvel vs Capcom 3. I det sistnämnda spelet föddes en blivande stjärna och en gigantisk publikfavorit. 8-åriga Noah Solis fick möjligheten att delta i denna enorma tävling med alla de bästa från hela världen. Ingen visste vem han var, men det stoppade inte honom från att göra sitt avtryck spelvärlden. Av de ca 1500 deltagande spelarna hamnade Noah på 48:e plats. Det kanske inte ser imponerande ut vid första anblicken, men sätt det i perspektiv. Denna killen sopade golvet med elitspelare som spelat spel sen långt innan Noah ens var påtänkt. Folk som spenderat lång tid att förfina sina tekniker och öva dag och natt inför denna typ av tävlingar. En av Noahs första motståndare i kvalomgången fick så mycket stryk att matchen var över på 11 sekunder och motståndaren fick inte in en enda träff på honom. Detta gjorde honom genast till en publikfavorit och folk blev som galna när han vann sina matcher. Hans motståndare blev utbuade så fort de fick in en träff på honom.
En av de etablerade spelarna som åkte ut i slutspelet mot Noah var Edward "RoyalFlush" Valdez. Han sa efter matchen i en intervju med Giant Bomb att han inte kände nån skam i att ha förlorat mot en 8-åring eftersom han förlorat mot en bra spelare. Matchen kan ni se i klippet nedan. Lägg märke till det enorma publikstödet han har.
Det som gör Noahs historia ännu mer intressant är att han precis skrivit under på ett sponsorkontrakt av klädesföretaget The Traveling Circus. De har nu börjat sälja t-shirts som är med temat Noah "The Prodigy" Solis dels med tryck av en teckning som Noah själv har gjort, men även en designad logga. Noahs pappa säger att han är väldigt stolt över sin son och ser hans spelintresse som något positivt. I kombination med skolan är spelandet något som håller honom borta från gängkulturen. En sund inställning anser jag, och uppenbarligen lönsam också. Så länge Noah tycker det här är kul kan han bli hur bra som helst och det ska bli väldigt kul att följa hans utveckling. Det är alltid kul att följa underbarn som gör saker de inte egentligen ska kunna göra och det är precis vad som har hänt. Nedan har ni klippet från matchen där Noah åkte ut mot en betydligt mer etablerad spelare. Han visar att det finns potential, och nästa år kanske det är omvända roller.
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
Lovefilm visar vägen i Norden
Under lång tid har det funnits tjänster i USA som erbjudit förmånlig uthyrning av spel till konsoler, som t ex Gamefly. Tjänsten går ut på att du betalar en fast månadsavgift och beroende på vilket abonnemang du väljer så får du hyra ett visst antal spel. Det finns inga gränser för hur många spel per månad du får hyra, men däremot hur många spel du får ha ute vid ett och samma tillfälle. Spelen du vill hyra väljer du via websidan där du lägger upp en prioriteringskö på vad du önskar mest. Normalt sett skickas det som ligger högst på listan, men om det skulle vara så att de har slut på exemplar vid tillfället så skickas nästa på listan istället. Utskicken är väldigt smidiga då du får spelet hem i brevlådan tillsammans med ett förbetalt returkurvert. Detta är den primära säljpunkten i mina ögon då det är enkelt att returnera produkten och att du slipper köpa frimärken.
Motsvarande tjänst har funnits i Europa ett tag också, fast enbart i UK. Där är det Lovefilm som erbjudit tjänsten och den har fungerat på mer eller mindre samma vis. Det fina med Lovefilm är att de även erbjuder uthyrning av blu-ray samt streaming av film. Just filmbiten har varit tillgänglig i Sverige sen 2006 och har haft gott rykte. Jag känner ett flertal som använt deras tjänster och har sällan hört något negativt. Jag har dock aldrig personligen varit intresserad av att hyra film i någon större utsträckning och har länge längtat efter att svenska Lovefilm skulle adoptera konceptet från UK och börja med spel också, vilket är något jag är mer intresserad av. Mina önskningar gick slutligen i uppfyllelse när Lovefilm i förra veckan annonserade att de börjar införa spel i sitt sortiment i Sverige, Norge och Danmark. För blygsamma 109 kr per månad kan du hyra ett spel åt gången, och obegränsat antal spel per månad. Utöver spel så har du ju förstås tillgång till deras utbud av film på dvd och blu-ray samt streaming.
Detta är fantastiskt positiva nyheter då det faktiskt är ett väldigt förmånligt vis att kunna få uppleva nya spel även på en begränsad budget. I skrivande stund är deras sortiment av spel ganska smalt, men med tanke på att tjänsten varit aktiv i knappt en vecka så är det inget jag oroar mig över. För min del kommer jag dock inte att hoppa på detta direkt då jag som sagt redan har en fullpackad höst framför mig. Det jag möjligen kan se mig göra är att testa spel jag är lite osäker på kvaliteten av. Spel som kanske fått lite halvljumna recensioner, men som man ändå vill bilda en egen uppfattning om. Och förstås spel med enkla trophies...
Jag tror att många vinner på detta konceptet eftersom många fler har möjlighet att testa spel som de normalt sett inte skulle våga chansa på. Alla kanske inte vill lägga tusentals kronor per månad under hösten som jag gör på spel. Fler har möjlighet att vara gamers och det kan ju inte vara negativt. Jag tror även att detta kommer på något vis stimulera försäljningen av spel eftersom, åtminstone jag personligen, vill äga ett spel jag verkligen tycker om. Jag vill ge något tillbaka till utvecklarna som slavat över ett mästerverk. De som kanske kan klaga på detta är ju butiker som Gamestop som sannolikt kommer att se en minskad försäljning av begagnade spel, men jag har ytterst svårt att sympatisera med dem med tanke på vilka enorma marginaler de har redan idag. När man hyr spelen så går åtminstone en viss summa pengar till utgivare och utvecklare med tanke på att Lovefilm måste ha någon typ av avtal för att få lov att tillhandahålla spelen. När man köper begagnat stannar allt i butiken.
En annan viktig poäng som kommer att bevisas är att om man får ett billigt och vettigt lagligt alternativ till piratkopiering så kommer folk att nappa på det. Det är svårt att argumentera mot 109 kr per månad i det fallet. Lovefilm kommer ju inte att tillhandahålla PC-spel, men den marknaden är förhållandevis liten jämfört med konsolmarknaden ändå. Nästa naturliga steg i uthyrningen borde ju vara att erbjuda spelet för nedladdning istället för att skicka ut fysiskt media. Detta kommer väl sannolikt att dröja ett bra tag till då både plattformägarna Microsoft och Sony lär ha ett och annat att säga om en sån tjänst, men även butiksjättarna som t ex Gamestop och Game kommer att klaga. Men oj så smidigt det hade varit...
Motsvarande tjänst har funnits i Europa ett tag också, fast enbart i UK. Där är det Lovefilm som erbjudit tjänsten och den har fungerat på mer eller mindre samma vis. Det fina med Lovefilm är att de även erbjuder uthyrning av blu-ray samt streaming av film. Just filmbiten har varit tillgänglig i Sverige sen 2006 och har haft gott rykte. Jag känner ett flertal som använt deras tjänster och har sällan hört något negativt. Jag har dock aldrig personligen varit intresserad av att hyra film i någon större utsträckning och har länge längtat efter att svenska Lovefilm skulle adoptera konceptet från UK och börja med spel också, vilket är något jag är mer intresserad av. Mina önskningar gick slutligen i uppfyllelse när Lovefilm i förra veckan annonserade att de börjar införa spel i sitt sortiment i Sverige, Norge och Danmark. För blygsamma 109 kr per månad kan du hyra ett spel åt gången, och obegränsat antal spel per månad. Utöver spel så har du ju förstås tillgång till deras utbud av film på dvd och blu-ray samt streaming.
Detta är fantastiskt positiva nyheter då det faktiskt är ett väldigt förmånligt vis att kunna få uppleva nya spel även på en begränsad budget. I skrivande stund är deras sortiment av spel ganska smalt, men med tanke på att tjänsten varit aktiv i knappt en vecka så är det inget jag oroar mig över. För min del kommer jag dock inte att hoppa på detta direkt då jag som sagt redan har en fullpackad höst framför mig. Det jag möjligen kan se mig göra är att testa spel jag är lite osäker på kvaliteten av. Spel som kanske fått lite halvljumna recensioner, men som man ändå vill bilda en egen uppfattning om. Och förstås spel med enkla trophies...
Jag tror att många vinner på detta konceptet eftersom många fler har möjlighet att testa spel som de normalt sett inte skulle våga chansa på. Alla kanske inte vill lägga tusentals kronor per månad under hösten som jag gör på spel. Fler har möjlighet att vara gamers och det kan ju inte vara negativt. Jag tror även att detta kommer på något vis stimulera försäljningen av spel eftersom, åtminstone jag personligen, vill äga ett spel jag verkligen tycker om. Jag vill ge något tillbaka till utvecklarna som slavat över ett mästerverk. De som kanske kan klaga på detta är ju butiker som Gamestop som sannolikt kommer att se en minskad försäljning av begagnade spel, men jag har ytterst svårt att sympatisera med dem med tanke på vilka enorma marginaler de har redan idag. När man hyr spelen så går åtminstone en viss summa pengar till utgivare och utvecklare med tanke på att Lovefilm måste ha någon typ av avtal för att få lov att tillhandahålla spelen. När man köper begagnat stannar allt i butiken.
En annan viktig poäng som kommer att bevisas är att om man får ett billigt och vettigt lagligt alternativ till piratkopiering så kommer folk att nappa på det. Det är svårt att argumentera mot 109 kr per månad i det fallet. Lovefilm kommer ju inte att tillhandahålla PC-spel, men den marknaden är förhållandevis liten jämfört med konsolmarknaden ändå. Nästa naturliga steg i uthyrningen borde ju vara att erbjuda spelet för nedladdning istället för att skicka ut fysiskt media. Detta kommer väl sannolikt att dröja ett bra tag till då både plattformägarna Microsoft och Sony lär ha ett och annat att säga om en sån tjänst, men även butiksjättarna som t ex Gamestop och Game kommer att klaga. Men oj så smidigt det hade varit...
söndag 28 augusti 2011
Min hatkärlek till Dead Rising 2
Jag har ett jobbigt förhållande med Dead Rising 2. Å ena sidan är det ett fantastiskt underhållande spel. Å andra sidan driver det mig till vansinnesutbrott. Det är ett spel som när det går bra kan erbjuda enorma mängder glädje, men när du gör minsta lilla misstag så blir du hårt bestraffad. Är detta då en bra avvägning av risk kontra belöning? Kanske för vissa, men jag ligger nog i kategorin som inte har tålamodet att bli bättre på att hantera villkoren.
Spelet utspelar sig i en situation där zombies har funnits i ett antal år och det finns nu tävlingar som går ut på att döda zombies för att tjäna pengar. Du spelar som den före detta motocrossföraren Chuck Green vars dotter blivit infekterad av ett zombiebett. För att hålla tillbaka spridningen av infektionen behöver dottern Katey regelbundna injektioner av bromsmedicinen Zombrex (kreativeteten sprudlade på det designmötet...). Denna medicin är dock inte gratis och därför ställer Chuck upp i en av de här Terror is Reality-tävlingarna för att få råd med medicinen. Kort efter tävlingen drabbas tävlingsanläggningen av ett bombattentat vilket leder till att alla zombies lyckas komma ut ur sina inhängnader och katastrofen är ett faktum. Vad som gör det hela lite mer komplicerat är att någon försöker sätta dit Chuck för bombdådet och du måste hitta ett sätt att rentvå ditt namn och samtidigt se till att du och din dotter överlever.
Så här långt har jag inga problem. Jag behöver inte mer story än så för att vara nöjd med en zombiehistoria. Problemen i spelet är spelmekaniken, förutsättningarna du måste jobba med för att uppnå ditt mål. Till att börja med så utspelar sig spelet hela tiden med en timer som tickar ner till att militären ska anlända och rädda de överlevande. Det hade ju inte varit något större problem om det inte varit så att alla dina uppdrag är hårt schemalagda inom denna tidsramen också. Detta bygger upp ett ganska stort stressmoment om du redan är inne på ett sidouppdrag som du vill slutföra, men om du slutför det så kanske du missar tidsgränsen på huvudstoryn som tickar ner också. Skulle du missa uppdraget på huvudstoryn så rullar spelet dock vidare, men du har misslyckats med hela uppdragsträdet. Det leder till att du aldrig riktigt kan få reda på vad som hänt i storyn och du låser dig ute ifrån vissa uppdrag och får istället sysselsätta dig med sidouppdrag tills militären kommer. Detta problemet är nog mer något som jag personligen har eftersom jag oftast är lite besatt av att klara av så mycket som möjligt av ett spel när jag väl spelar det. Blir jag utelåst från någonting på grund av lite dumt ställda förutsättningar så är det lite frustrerande.
En annan väldigt jobbig sak är faktiskt även en av de största säljpunkterna, dvs vapnen. Det finns väldigt underhållande sätt att ha ihjäl zombies i detta spelet och du kan kombinera alla former av intressanta vapen vid arbetsbänkar som finns spridda runt om i spelvärlden. Problemet är att de fungerar i en väldigt kort period, sen går de sönder. Detta leder till att du konstant måste leta nya vapendelar för att kunna fortsätta din framfart på ett effektivt sätt. Visst, du kan ju samla på dig ett flertal vapen åt gången men det är lite tidsödande. Och som jag nämnde tidigare så tickar ju klockan hela tiden. Det stora problemet som jag ser det är att utvecklarna står framför dig och dinglar med en stor och rolig sandboxmiljö med ändlösa möjligheter för att kunna utforska denna miljön. Men när du försöker utforska så får du en timer tryckt i ansiktet på dig. Det är som att ge ett barn en leksak de vill ha, men att förbjuda honom eller henne att leka med den. För att ge ett smakprov på hur roligt man kan ha om man ignorerar tiden så kika på klippet nedan.
Det största problemet jag har med spelet är dock hanteringen av savegames. Jag förstår att spelet är ute efter att ge dig en känsla av hopplöshet eftersom du är i en utsatt situation, men det finns en gräns för hur många gånger jag kan tycka det är ok att förlora 30-40 minuter av min tid eftersom jag inte kunnat spara någonstans. Det finns ingen form av checkpointsystem alls, vilket är normal praxis i dagens spel. Detta hade jag förstås kunnat leva utan om det funnits vettiga alternativ. Problemet är att du måste söka upp specifika ställen där du kan spara ditt spel, närmare bestämt toaletter. Varför toaletter? Ingen aning... En sak är säker i alla fall. Jag har aldrig sett ett shoppingcenter med färre offentliga toaletter någonsin. Detta gör att du måste ta omvägar för att hålla din sparfil aktuell, vilket ännu en gång inverkar på tidsgränserna.
Frustration är det första ordet som dyker upp när jag tänker på Dead Rising 2, och det är väldigt synd. Spelet är vansinnigt underhållande och det har potential att bli så väldigt mycket mer. Den öppna miljön och vapensystemet kombinerat med den inte så lite skruvade humorn är ju ett recept som luktar framgång, men tyvärr haltar det hela på grund av korkade designbeslut. Jag har aldrig spelat klart spelet, och även om jag verkligen vill så tror jag inte att det kommer att hända. Jag har absolut ingenting emot ett utmanande spel, det välkomnar jag med öppna armar. Men utmaningen ska inte komma i form av en bestraffning för att du inte väljer att strunta i det som är roligt i spelet, dvs utforska, döda zombies och göra galna saker. Capcom har en potentiell storsäljare här, men de måste göra ett bättre jobb med att göra det mer lättillgängligt. Sen är det förstås inget som hindrar dem att lägga in en "hardcore mode" för de som föredrar spelet som det är idag. Jag föredrar dock personligen att inte behöva bli tunnhårig över att spela ett spel som jag desperat försöker älska...
Spelet utspelar sig i en situation där zombies har funnits i ett antal år och det finns nu tävlingar som går ut på att döda zombies för att tjäna pengar. Du spelar som den före detta motocrossföraren Chuck Green vars dotter blivit infekterad av ett zombiebett. För att hålla tillbaka spridningen av infektionen behöver dottern Katey regelbundna injektioner av bromsmedicinen Zombrex (kreativeteten sprudlade på det designmötet...). Denna medicin är dock inte gratis och därför ställer Chuck upp i en av de här Terror is Reality-tävlingarna för att få råd med medicinen. Kort efter tävlingen drabbas tävlingsanläggningen av ett bombattentat vilket leder till att alla zombies lyckas komma ut ur sina inhängnader och katastrofen är ett faktum. Vad som gör det hela lite mer komplicerat är att någon försöker sätta dit Chuck för bombdådet och du måste hitta ett sätt att rentvå ditt namn och samtidigt se till att du och din dotter överlever.
Så här långt har jag inga problem. Jag behöver inte mer story än så för att vara nöjd med en zombiehistoria. Problemen i spelet är spelmekaniken, förutsättningarna du måste jobba med för att uppnå ditt mål. Till att börja med så utspelar sig spelet hela tiden med en timer som tickar ner till att militären ska anlända och rädda de överlevande. Det hade ju inte varit något större problem om det inte varit så att alla dina uppdrag är hårt schemalagda inom denna tidsramen också. Detta bygger upp ett ganska stort stressmoment om du redan är inne på ett sidouppdrag som du vill slutföra, men om du slutför det så kanske du missar tidsgränsen på huvudstoryn som tickar ner också. Skulle du missa uppdraget på huvudstoryn så rullar spelet dock vidare, men du har misslyckats med hela uppdragsträdet. Det leder till att du aldrig riktigt kan få reda på vad som hänt i storyn och du låser dig ute ifrån vissa uppdrag och får istället sysselsätta dig med sidouppdrag tills militären kommer. Detta problemet är nog mer något som jag personligen har eftersom jag oftast är lite besatt av att klara av så mycket som möjligt av ett spel när jag väl spelar det. Blir jag utelåst från någonting på grund av lite dumt ställda förutsättningar så är det lite frustrerande.
En annan väldigt jobbig sak är faktiskt även en av de största säljpunkterna, dvs vapnen. Det finns väldigt underhållande sätt att ha ihjäl zombies i detta spelet och du kan kombinera alla former av intressanta vapen vid arbetsbänkar som finns spridda runt om i spelvärlden. Problemet är att de fungerar i en väldigt kort period, sen går de sönder. Detta leder till att du konstant måste leta nya vapendelar för att kunna fortsätta din framfart på ett effektivt sätt. Visst, du kan ju samla på dig ett flertal vapen åt gången men det är lite tidsödande. Och som jag nämnde tidigare så tickar ju klockan hela tiden. Det stora problemet som jag ser det är att utvecklarna står framför dig och dinglar med en stor och rolig sandboxmiljö med ändlösa möjligheter för att kunna utforska denna miljön. Men när du försöker utforska så får du en timer tryckt i ansiktet på dig. Det är som att ge ett barn en leksak de vill ha, men att förbjuda honom eller henne att leka med den. För att ge ett smakprov på hur roligt man kan ha om man ignorerar tiden så kika på klippet nedan.
Det största problemet jag har med spelet är dock hanteringen av savegames. Jag förstår att spelet är ute efter att ge dig en känsla av hopplöshet eftersom du är i en utsatt situation, men det finns en gräns för hur många gånger jag kan tycka det är ok att förlora 30-40 minuter av min tid eftersom jag inte kunnat spara någonstans. Det finns ingen form av checkpointsystem alls, vilket är normal praxis i dagens spel. Detta hade jag förstås kunnat leva utan om det funnits vettiga alternativ. Problemet är att du måste söka upp specifika ställen där du kan spara ditt spel, närmare bestämt toaletter. Varför toaletter? Ingen aning... En sak är säker i alla fall. Jag har aldrig sett ett shoppingcenter med färre offentliga toaletter någonsin. Detta gör att du måste ta omvägar för att hålla din sparfil aktuell, vilket ännu en gång inverkar på tidsgränserna.
Frustration är det första ordet som dyker upp när jag tänker på Dead Rising 2, och det är väldigt synd. Spelet är vansinnigt underhållande och det har potential att bli så väldigt mycket mer. Den öppna miljön och vapensystemet kombinerat med den inte så lite skruvade humorn är ju ett recept som luktar framgång, men tyvärr haltar det hela på grund av korkade designbeslut. Jag har aldrig spelat klart spelet, och även om jag verkligen vill så tror jag inte att det kommer att hända. Jag har absolut ingenting emot ett utmanande spel, det välkomnar jag med öppna armar. Men utmaningen ska inte komma i form av en bestraffning för att du inte väljer att strunta i det som är roligt i spelet, dvs utforska, döda zombies och göra galna saker. Capcom har en potentiell storsäljare här, men de måste göra ett bättre jobb med att göra det mer lättillgängligt. Sen är det förstås inget som hindrar dem att lägga in en "hardcore mode" för de som föredrar spelet som det är idag. Jag föredrar dock personligen att inte behöva bli tunnhårig över att spela ett spel som jag desperat försöker älska...
lördag 27 augusti 2011
Gamestop och konsten att göra bort sig
Denna veckan var startskottet för de stora spelreleaserna efter sommarlugnet, och först ut var Deus Ex: Human Revolution. Recensionerna för spelet har varit idel positiva och det lilla jag har hunnit spela av det har varit fantastiskt. Lanseringen av spelet har dock varit lite knackig i USA, tack vare den gigantiska återförsäljarkedjan Gamestop. Problemet har gällt en kod som medföljer PC-versionen som ger dig möjligheten att spela spelet via OnLive, en molnbaserad speltjänst som finns i USA. Detta fick Gamestop att reagera eftersom de ansåg att de främjade en konkurrents affärer. Ledningen i Gamestop valde då att skicka ut ett PM till alla butikschefer som uppmanade dem att bryta alla förpackningar och helt enkelt ta ut koden ur boxen och sen återförsegla den. PM'et läckte ut på internet och inte helt oväntat blev ju en hel del människor upprörda.
Paniken började sprida sig lite hos både Gamestop och utgivaren Square Enix, för det var endast ett par dagar kvar innan releasedagen. Båda visste att denna typen av publicitet kunde skada en lansering av denna storleken, och Gamestop handlade först genom att plocka bort PC-versionen av spelet från sitt sortiment helt och hållet. Square Enix svarade genom att formellt be om ursäkt till Gamestop för att de inte informerat om den här kampanjkoden tidigare. Jag kan dock inte se varför Square Enix skulle behöva be om ursäkt för ett samarbete med ett företag som erbjuder något helt annat än vad Gamestop erbjuder. Visst, båda erbjuder spel, men det är viss skillnad på att köpa en fysisk kopia och att streama något från molnet. Och om det nu är en konkurrerande tjänst, varför har inga andra återförsäljare reagerat?
Ytterligare ett par dagar gick och Gamestop skickade ut ett mail till de kunder som hade tvingats köpa PC-versionen utan kod. De bad om ursäkt över att kunden hamnat i mitten av en dispyt mellan distributör och återförsäljare och erbjöd ett presentkort på $50 som kompensation. Det är ju en generös summa, men det känns som att de vittjade plånboken enbart för att de fått dålig PR. De har varit väldigt noggranna med att inte säga att de handlade fel. Märkligt att de erbjuder så mycket pengar i kompensation för någon annans fel i så fall. Styrelsen i Gamestop måste bestå av de mest godhjärtade människorna i spelbranschen då.
Gamestop har dessvärre en ganska stor marknadsposition genom att vara den största återförsäljaren i USA, och även en av de största här i norden. De är en ganska stor käpp i hjulet på digital distribution genom att vara så inflytelserika och är en anledning till att priserna för digitalt inköpta spel är lika höga eller högre jämfört med fysisk kopia. De har ofta en prissättning som överstiger normalpris hos andra återförsäljare som inte enbart sysslar med spel, t ex Webhallen. Det är absolut ingen ovanlighet att nypriset för spel ligger 100 kr lägre där. Detta beror på att Gamestops förmodligen största inkomstkälla är handel med begagnade spel. Tänk bara vilka vinster de kammar hem på att först sälja ett spel för 699 kr, sen köpa tillbaka det för 200 kr (som måste spenderas i butiken) för att sen sälja spelet igen för kanske 400 kr. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Gamestop, men detta har fått mig att uppmana till bojkott. Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att handla där igen.
Paniken började sprida sig lite hos både Gamestop och utgivaren Square Enix, för det var endast ett par dagar kvar innan releasedagen. Båda visste att denna typen av publicitet kunde skada en lansering av denna storleken, och Gamestop handlade först genom att plocka bort PC-versionen av spelet från sitt sortiment helt och hållet. Square Enix svarade genom att formellt be om ursäkt till Gamestop för att de inte informerat om den här kampanjkoden tidigare. Jag kan dock inte se varför Square Enix skulle behöva be om ursäkt för ett samarbete med ett företag som erbjuder något helt annat än vad Gamestop erbjuder. Visst, båda erbjuder spel, men det är viss skillnad på att köpa en fysisk kopia och att streama något från molnet. Och om det nu är en konkurrerande tjänst, varför har inga andra återförsäljare reagerat?
Ytterligare ett par dagar gick och Gamestop skickade ut ett mail till de kunder som hade tvingats köpa PC-versionen utan kod. De bad om ursäkt över att kunden hamnat i mitten av en dispyt mellan distributör och återförsäljare och erbjöd ett presentkort på $50 som kompensation. Det är ju en generös summa, men det känns som att de vittjade plånboken enbart för att de fått dålig PR. De har varit väldigt noggranna med att inte säga att de handlade fel. Märkligt att de erbjuder så mycket pengar i kompensation för någon annans fel i så fall. Styrelsen i Gamestop måste bestå av de mest godhjärtade människorna i spelbranschen då.
Gamestop har dessvärre en ganska stor marknadsposition genom att vara den största återförsäljaren i USA, och även en av de största här i norden. De är en ganska stor käpp i hjulet på digital distribution genom att vara så inflytelserika och är en anledning till att priserna för digitalt inköpta spel är lika höga eller högre jämfört med fysisk kopia. De har ofta en prissättning som överstiger normalpris hos andra återförsäljare som inte enbart sysslar med spel, t ex Webhallen. Det är absolut ingen ovanlighet att nypriset för spel ligger 100 kr lägre där. Detta beror på att Gamestops förmodligen största inkomstkälla är handel med begagnade spel. Tänk bara vilka vinster de kammar hem på att först sälja ett spel för 699 kr, sen köpa tillbaka det för 200 kr (som måste spenderas i butiken) för att sen sälja spelet igen för kanske 400 kr. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Gamestop, men detta har fått mig att uppmana till bojkott. Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att handla där igen.
onsdag 24 augusti 2011
Kampen om exklusivitet
Striden om marknadsandelarna mellan Sony och Microsoft den här konsolgenerationen har varit hård. Hårdvarumässigt har båda konsolerna dragit ganska jämnt med vissa undantag, och det har då handlat om PS3-exklusiva titlar som har visat att det finns lite mer kapacitet i Sonykonsolen. När det handlat om multiplattformtitlar så var det till en början väldigt stor fördel Microsoft då Playstation 3 fick nöja sig med riktigt slarviga portningar från 360-versionen som mer eller mindre skeppades så fort koden gick att köra. Hemska framerates, lågupplösta texturer och långa laddningstider var något man ofta riskerade när PS3'an var ny och detta handlade mycket om att 360'n redan funnits på marknaden i ett år och därför var det en större användarbas för denna konsol. Då är det bara naturligt att utvecklarna kodar för denna plattformen primärt.
Nu när marknadsandelarna är mer jämnt fördelade är det dock inte ett lika naturligt val. Därför har exklusivitetsavtal blivit en väldigt viktig del för både Microsoft och Sony, även om det endast skulle handla om en tidsbegränsad exklusivitet. För att ta ett exempel så tecknade Microsoft och Activision ett sådant avtal inför E3 några år sen som handlade om att alla nya kartor som släpps till Call of Duty-spelen har en månads försprång på Xbox, och släpps sedan även på PC och PS3. Det kan ses som en marginell detalj, men med tanke på hur stor del av målgruppen som finns på Xbox så är det en gigantisk deal, och sannolikt har många som äger båda konsolerna valt att köpa spelet på 360 istället för PS3. Sony har i sin tur väldigt många plattformsexklusiva utvecklare som ligger under deras bolagsparaply. Utvecklare som Naughty Dog, Sucker Punch, Guerilla Games och Media Molecule som ägs av Sony och får tillgång till Sonys fulla resurser och som därigenom har lyckats utveckla några av de mest imponerande spel som skådats denna generationen.
Jag har tidigare inte haft några problem med exklusivitet då jag ser det som en naturlig konkurrensutveckling. Man måste kunna hitta ett sätt att skilja sig från konkurrenten och nischa sig till en passande målgrupp. Idag läste jag dock en artikel på Eurogamer som fick mig att börja undra lite hur pass hälsosamt det är för marknaden. Artikeln tog upp Microsofts policy för att publicera spel på Xbox Live Arcade som tidigare släppts på Playstation Network. Uppenbarligen är det så att Microsoft ställer krav på utvecklaren att släppa sitt spel tidigare, eller åtminstone samma dag på XBLA som på PSN. Annars publiceras det inte alls. I en intervju svarade europeiska Xboxchefen Chris Lewis genom att säga "...självklart måste vi skydda våra marknadsandelar på bästa vis och skaffa exklusivitet." På så vis tvingas dessa, oftast lite mindre utvecklare, att göra ett tufft val redan från början. Vill vi sälja på flera plattformar och tvingas utveckla flera versioner samtidigt? Vill vi satsa på en plattform till att börja med, och i så fall vill vi låsa oss ute ifrån chansen att kunna finnas på XBLA i framtiden? Det första valet går ju om man är en medelstor utvecklare som har resurser att utnyttja, men om man är ett litet företag på 3-4 utvecklare så blir man ju tvingad att utveckla på Microsofts plattform ifall man vill kunna maximera sina intäkter.
Summer of Arcade togs upp i artikeln också, men där förstår jag att Microsoft har en deal med utvecklaren. Microsoft lägger ner väldigt mycket pengar på dessa utvecklare i form av marknadsföring och dylikt, men detta sker ju inte i de fall ett XBLA-spel inte är med i en kampanj. Det är i mina ögon ganska grovt utnyttjande av sin marknadsposition och det underminerar en ren konkurrens. Förstås kommer fler att köpa ett spel på XBLA när det finns där kanske en månad innan andra plattformar. Jag förstår dock mycket väl att branschen handlar i grund och botten om pengar även fall det är kreativa verk det handlar om, men det finns ju gränser för hur pengafokuserad man bör vara. Min gräns går i alla fall en bra bit innan den punkt där man hämmar kreativitet.
Nu när marknadsandelarna är mer jämnt fördelade är det dock inte ett lika naturligt val. Därför har exklusivitetsavtal blivit en väldigt viktig del för både Microsoft och Sony, även om det endast skulle handla om en tidsbegränsad exklusivitet. För att ta ett exempel så tecknade Microsoft och Activision ett sådant avtal inför E3 några år sen som handlade om att alla nya kartor som släpps till Call of Duty-spelen har en månads försprång på Xbox, och släpps sedan även på PC och PS3. Det kan ses som en marginell detalj, men med tanke på hur stor del av målgruppen som finns på Xbox så är det en gigantisk deal, och sannolikt har många som äger båda konsolerna valt att köpa spelet på 360 istället för PS3. Sony har i sin tur väldigt många plattformsexklusiva utvecklare som ligger under deras bolagsparaply. Utvecklare som Naughty Dog, Sucker Punch, Guerilla Games och Media Molecule som ägs av Sony och får tillgång till Sonys fulla resurser och som därigenom har lyckats utveckla några av de mest imponerande spel som skådats denna generationen.
Jag har tidigare inte haft några problem med exklusivitet då jag ser det som en naturlig konkurrensutveckling. Man måste kunna hitta ett sätt att skilja sig från konkurrenten och nischa sig till en passande målgrupp. Idag läste jag dock en artikel på Eurogamer som fick mig att börja undra lite hur pass hälsosamt det är för marknaden. Artikeln tog upp Microsofts policy för att publicera spel på Xbox Live Arcade som tidigare släppts på Playstation Network. Uppenbarligen är det så att Microsoft ställer krav på utvecklaren att släppa sitt spel tidigare, eller åtminstone samma dag på XBLA som på PSN. Annars publiceras det inte alls. I en intervju svarade europeiska Xboxchefen Chris Lewis genom att säga "...självklart måste vi skydda våra marknadsandelar på bästa vis och skaffa exklusivitet." På så vis tvingas dessa, oftast lite mindre utvecklare, att göra ett tufft val redan från början. Vill vi sälja på flera plattformar och tvingas utveckla flera versioner samtidigt? Vill vi satsa på en plattform till att börja med, och i så fall vill vi låsa oss ute ifrån chansen att kunna finnas på XBLA i framtiden? Det första valet går ju om man är en medelstor utvecklare som har resurser att utnyttja, men om man är ett litet företag på 3-4 utvecklare så blir man ju tvingad att utveckla på Microsofts plattform ifall man vill kunna maximera sina intäkter.
Summer of Arcade togs upp i artikeln också, men där förstår jag att Microsoft har en deal med utvecklaren. Microsoft lägger ner väldigt mycket pengar på dessa utvecklare i form av marknadsföring och dylikt, men detta sker ju inte i de fall ett XBLA-spel inte är med i en kampanj. Det är i mina ögon ganska grovt utnyttjande av sin marknadsposition och det underminerar en ren konkurrens. Förstås kommer fler att köpa ett spel på XBLA när det finns där kanske en månad innan andra plattformar. Jag förstår dock mycket väl att branschen handlar i grund och botten om pengar även fall det är kreativa verk det handlar om, men det finns ju gränser för hur pengafokuserad man bör vara. Min gräns går i alla fall en bra bit innan den punkt där man hämmar kreativitet.
söndag 21 augusti 2011
Den explosionsartade utvecklingen av speltävlingar
Spel är en som jag tidigare i bloggen har etablerat en underhållningsbransch som omsätter väldigt många miljarder varje år. För många är dock spel så mycket mer än underhållning. Det finns en redan stor, men konstant växande, skara människor som deltar i organiserade tävlingar i spel. Förr har det mest varit en fråga om ära och rättigheten att skryta om sin ranking, men många företag har nu sett potentialen i dessa tävlingar och det finns nu väldigt lukrativa sponsoravtal och priser för de som är tillräckligt duktiga. Sponsoravtalen kommer generellt sett från hårdvarutillverkare som t ex Nvidia eller Alienware, och de erbjuder då dels pengar för att man ska kunna livnära sig på att enbart spela, men även datorer och tillbehör man kan tänkas behöva. Det blir i grund och botten ett jobb för de som tillhör eliten.
Prissummorna för att vinna en turnering har länge varit ett par tusen dollar här och var, med kanske $10-15000 på de största tävlingarna. Dessa summor har dock eskalerat exponentiellt på sistone, och nu i helgen delades den hittills största vinsten ut i en spelturnering. Valve organiserade denna turnering under spelmässan Gamescom i Köln i samband med att de offentliggjorde sin kommande titel DOTA 2 där de hade bjudit in alla de bästa lagen från ursprungliga DOTA, och vinnaren plockade hem $1,000,000. Detta är fantastiska summor i jämförelse med vad som funnits tillgängligt innan och förstås blev det hela en perfekt genomförd reklamkampanj för spelet. Turneringen direktsändes på internet och intresset för spelet var enormt. Jag är själv inte så speciellt insatt i DOTA, men tyckte det var väldigt spännande att se vissa matcher.
En konkurrent till DOTA, League of Legends, har i samband med all publicitet som DOTA fick offentliggjort en turnering där deras prispott är $5,000,000. Med denna utveckling så är det inte långt till att dessa tävlingar blir ansedda som sport på samma vis som poker har blivit de senaste åren. Ett tag tyckte jag att alla tv-kanaler visade någon form av pokerturnering, och att se något liknande med spel hade varit en intressant utveckling. Detta händer ju redan i stor utsträckning i åtminstone Sydkorea där Starcraft och Starcraft 2 är vansinnigt populära spel. Elitspelarna ses som kändisar och turneringar direktsänds på rikstäckande tv-kanaler. Det är väldigt organiserat dessutom, med lag som har egna träningsläger och klubbhus som man bor i när man tillhör laget.
I oktober 2000 hölls för första gången vad som mer eller mindre kan kallas spelvärldens olympiska spel, World Cyber Games, i Sydkorea. 174 deltagare från 17 länder deltog i spel som t ex Starcraft: Brood War, Fifa 2000 och Quake III Arena. Förra året deltog 450 stycken från 58 länder. Deltagarantalet har varierat lite från år till år men en sak är i alla fall säker, trenden pekar åt att intresset är större och konkurrensen är hårdare. I år arrangeras det hela i Busan i Sydkorea i december och det ska bli intressant att se hur turneringarna påverkas med tanke på hur ribban har höjts bara i år. Några av spelen som ligger på menyn är t ex Tekken 6, League of Legends och Starcraft 2.
Jag ser hela denna utvecklingen som något väldigt positivt för gamers i helhet. Om man känner passionerat för ett spel och man faktiskt även är duktig på det så har det hittills varit väldigt mycket tabu att spendera för mycket tid på det för att kunna bli ännu bättre, för att kanske kunna uppnå en elitposition. Argumenten har varit att man aldrig kan livnära sig på något som spel. Detta stämmer ju inte riktigt längre. Visst, det är inte något som alla kan livnära sig på. Dit kommer vi aldrig att nå, på samma vis som att alla inte kan bli hockeyproffs, men nu finns alternativet för blivande grymma gamers att utnyttja sina färdigheter på ett vis som inte funnits innan. Jag ser verkligen fram ett en framtid med globalt tv-sända World Cyber Games där elitgamers faktiskt får kändisstatus likt andra sportstjärnor. Och sen kommer jag i hemlighet att hata dem eftersom jag aldrig kommer att vara lika bra som de är.
Prissummorna för att vinna en turnering har länge varit ett par tusen dollar här och var, med kanske $10-15000 på de största tävlingarna. Dessa summor har dock eskalerat exponentiellt på sistone, och nu i helgen delades den hittills största vinsten ut i en spelturnering. Valve organiserade denna turnering under spelmässan Gamescom i Köln i samband med att de offentliggjorde sin kommande titel DOTA 2 där de hade bjudit in alla de bästa lagen från ursprungliga DOTA, och vinnaren plockade hem $1,000,000. Detta är fantastiska summor i jämförelse med vad som funnits tillgängligt innan och förstås blev det hela en perfekt genomförd reklamkampanj för spelet. Turneringen direktsändes på internet och intresset för spelet var enormt. Jag är själv inte så speciellt insatt i DOTA, men tyckte det var väldigt spännande att se vissa matcher.
En konkurrent till DOTA, League of Legends, har i samband med all publicitet som DOTA fick offentliggjort en turnering där deras prispott är $5,000,000. Med denna utveckling så är det inte långt till att dessa tävlingar blir ansedda som sport på samma vis som poker har blivit de senaste åren. Ett tag tyckte jag att alla tv-kanaler visade någon form av pokerturnering, och att se något liknande med spel hade varit en intressant utveckling. Detta händer ju redan i stor utsträckning i åtminstone Sydkorea där Starcraft och Starcraft 2 är vansinnigt populära spel. Elitspelarna ses som kändisar och turneringar direktsänds på rikstäckande tv-kanaler. Det är väldigt organiserat dessutom, med lag som har egna träningsläger och klubbhus som man bor i när man tillhör laget.
I oktober 2000 hölls för första gången vad som mer eller mindre kan kallas spelvärldens olympiska spel, World Cyber Games, i Sydkorea. 174 deltagare från 17 länder deltog i spel som t ex Starcraft: Brood War, Fifa 2000 och Quake III Arena. Förra året deltog 450 stycken från 58 länder. Deltagarantalet har varierat lite från år till år men en sak är i alla fall säker, trenden pekar åt att intresset är större och konkurrensen är hårdare. I år arrangeras det hela i Busan i Sydkorea i december och det ska bli intressant att se hur turneringarna påverkas med tanke på hur ribban har höjts bara i år. Några av spelen som ligger på menyn är t ex Tekken 6, League of Legends och Starcraft 2.
Jag ser hela denna utvecklingen som något väldigt positivt för gamers i helhet. Om man känner passionerat för ett spel och man faktiskt även är duktig på det så har det hittills varit väldigt mycket tabu att spendera för mycket tid på det för att kunna bli ännu bättre, för att kanske kunna uppnå en elitposition. Argumenten har varit att man aldrig kan livnära sig på något som spel. Detta stämmer ju inte riktigt längre. Visst, det är inte något som alla kan livnära sig på. Dit kommer vi aldrig att nå, på samma vis som att alla inte kan bli hockeyproffs, men nu finns alternativet för blivande grymma gamers att utnyttja sina färdigheter på ett vis som inte funnits innan. Jag ser verkligen fram ett en framtid med globalt tv-sända World Cyber Games där elitgamers faktiskt får kändisstatus likt andra sportstjärnor. Och sen kommer jag i hemlighet att hata dem eftersom jag aldrig kommer att vara lika bra som de är.
lördag 20 augusti 2011
Origin vs Steam
När det gäller digital distribution av spel på PC har Steam länge varit en ledande tjänst och kommer sannolikt vara det i ett bra tag framöver. Detta har de lyckats etablera genom att erbjuda en hög nivå av service, en bra hanteringsklient och vettiga communityfunktioner. Det har länge funnits konkurrenter, men inga har gjort lika stora investeringar i att kunna erbjuda en tjänst som sticker ut i mängden. Detta har gjort att Steam till viss del har varit synonymt med digital speldistribution på PC-plattformen. Som distributör och återförsäljare har då Steam väldigt goda intäkter från spelförsäljning av alla utvecklares spel, och detta har börjat sticka lite i ögonen på Electronic Arts.
I samband med E3-mässan i juni i år gjorde EA en nylansering av sin EA Store och döpte om den till Origin. De skapade en helt ny nedladdnings- och hanteringsklient för sina spel och det var ganska klart att de ville erbjuda ett alternativ till Steam. Förstås är det ju bra att konsumenter får alternativ på marknaden, men jag skulle anta att EA även var ganska intresserade av att kapa bort sina utgifter till Steam för att sälja sina spel där. Lanseringen av Origin gick ganska obemärkt förbi, bortsett från att EA upprörde en hel mängd spelare genom att offentliggöra att Star Wars: The Old Republic enbart gick att köpa digitalt på Origin. Vill du inte använda Origin måste du köpa den boxade produkten i butik istället.
Strax därefter, i vad man i efterhand skulle kunna kalla en ganska vågad PR-kupp, började en mer öppen konflikt mellan Steam och EA. I mitten av juni plockade Steam bort det populära FPS-spelet Crysis 2 från sitt sortiment med motiveringen att EA bröt mot Steams Terms of Service-villkor. Flera dagar gick innan någon kommenterade händelsen i mer detalj, men sen dök det fram att EA valt att ha ett system i sina spel för patchar och nedladdningsbara expansioner som bröt mot Steams regler. EA vill sköta allt sådant inne i spelet, medan Steam har ett uttryckligt krav i sina villkor att det sköts av själva Steamklienten. Detta kan inte ha varit något som var en hemlighet för EA, men de stod på sig och implementerade detta även i andra titlar. Ett tag senare försvann även rollspelet Dragon Age 2 från Steam eftersom expansionen som släpptes endast gick att köpa inne i spelet och inte genom Steam. Det är ganska mycket fräckhet av EA att tro att de skulle få lov att sälja sina egna varor i en "butik" utan att några av pengarna går till "butiken". EA slog sedan många med häpnad genom att bestämma att inte nog med att Battlefield 3 inte skulle gå att köpa på Steam, det skulle dessutom vara obligatoriskt att använda Origin oavsett hur du köper det.
Det är lätt att tolka EA's lilla uppror som ett sätt att få Steam att starta ett verbalt krig som får Steam att se ut som en översittare, men där har de faktiskt misslyckats. Steam har varit väldigt sakliga i sina uttalanden och helt enkelt konstaterat att EA brutit mot villkoren de en gång har godkänt och sedan plockat bort produkten från sortimentet. Nyligen uttalade sig Gabe Newell, grundare av Valve och Steam-tjänsten, om situationen för första gången och uttryckte sig väldigt snyggt. Istället för att säga något negativt om EA's inställning så sa han att det här är en utmanande och komplicerad situation, men att han är inställd på att kunna visa EA att det är förmånligt och smart att erbjuda sina spel på Steam. Han påpekade att det är Steams skyldighet att demonstrera värdet av Steam och att det inte är deras rättighet att kunna erbjuda varje spel. Otroligt diplomatiskt, otroligt smart. Ghandi hade varit stolt.
För ett tag sen så köpte jag själv Crysis 2 via Origin eftersom de hade ett bra erbjudande, och jag tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att testa tjänsten. Det gav blandade känslor. Själva klienten är ganska sparsmakad jämfört med Steamklienten. Du har standardfunktioner som att köpa spel, hantera installationer och en basal chatfunktion med vänlista. Därefter är det stopp. I Steamklienten har du ett väldigt djupt community med grupper och forum som dessutom är tillgängliga via webläsare och inte nödvändigtvis kräver klienten. Vad som däremot var väldigt positivt med Origin var nedladdningen av spelet jag köpte. På Steam är man ganska inställd på att få vänta ett par timmar ibland för att få ner spelet på grund av ganska dåliga nedladdningshastigheter. På Origin låg jag på fullt blås med 12 mb/s nedladdning och hade Crysis 2 nedladdat och installerat på ca 15-20 minuter. Fantastiskt positivt, men i bakhuvudet tänker jag nog ändå att om Origin haft lika många användare som Steam så hade det inte gått riktigt lika bra.
Hur framtiden blir för Origin kommer att till stor del visas nu i höst och vinter i samband med release av Battlefield 3 och Star Wars: The Old Republic om det nu kommer att dyka upp inom en snar framtid. Om försäljningssiffrorna haltar jämfört med vad som visats på Steam tidigare kan nog EA bli så illa tvungna att släppa på sina principer och erbjuda sina produker på Steam igen. I grund och botten är det ju pengarna som styr, och säljer EA färre enheter så kommer de att ändra sig förr eller senare. Det är ju inte hållbart att sälja till en mindre målgrupp bara för att slippa distributionskostnaderna. Nu är inte jag en PC-gamer i lika stor utsträckning som jag är PS3-gamer, men jag känner själv mest irritation över att inte kunna ha mina spel samlade på ett och samma ställe som i Steam. Om man i framtiden tvingas installera en klient för varje speldistributör så kommer det att bli en väldigt rörig situation. Låt oss hoppas att detta aldrig sker.
I samband med E3-mässan i juni i år gjorde EA en nylansering av sin EA Store och döpte om den till Origin. De skapade en helt ny nedladdnings- och hanteringsklient för sina spel och det var ganska klart att de ville erbjuda ett alternativ till Steam. Förstås är det ju bra att konsumenter får alternativ på marknaden, men jag skulle anta att EA även var ganska intresserade av att kapa bort sina utgifter till Steam för att sälja sina spel där. Lanseringen av Origin gick ganska obemärkt förbi, bortsett från att EA upprörde en hel mängd spelare genom att offentliggöra att Star Wars: The Old Republic enbart gick att köpa digitalt på Origin. Vill du inte använda Origin måste du köpa den boxade produkten i butik istället.
Strax därefter, i vad man i efterhand skulle kunna kalla en ganska vågad PR-kupp, började en mer öppen konflikt mellan Steam och EA. I mitten av juni plockade Steam bort det populära FPS-spelet Crysis 2 från sitt sortiment med motiveringen att EA bröt mot Steams Terms of Service-villkor. Flera dagar gick innan någon kommenterade händelsen i mer detalj, men sen dök det fram att EA valt att ha ett system i sina spel för patchar och nedladdningsbara expansioner som bröt mot Steams regler. EA vill sköta allt sådant inne i spelet, medan Steam har ett uttryckligt krav i sina villkor att det sköts av själva Steamklienten. Detta kan inte ha varit något som var en hemlighet för EA, men de stod på sig och implementerade detta även i andra titlar. Ett tag senare försvann även rollspelet Dragon Age 2 från Steam eftersom expansionen som släpptes endast gick att köpa inne i spelet och inte genom Steam. Det är ganska mycket fräckhet av EA att tro att de skulle få lov att sälja sina egna varor i en "butik" utan att några av pengarna går till "butiken". EA slog sedan många med häpnad genom att bestämma att inte nog med att Battlefield 3 inte skulle gå att köpa på Steam, det skulle dessutom vara obligatoriskt att använda Origin oavsett hur du köper det.
Det är lätt att tolka EA's lilla uppror som ett sätt att få Steam att starta ett verbalt krig som får Steam att se ut som en översittare, men där har de faktiskt misslyckats. Steam har varit väldigt sakliga i sina uttalanden och helt enkelt konstaterat att EA brutit mot villkoren de en gång har godkänt och sedan plockat bort produkten från sortimentet. Nyligen uttalade sig Gabe Newell, grundare av Valve och Steam-tjänsten, om situationen för första gången och uttryckte sig väldigt snyggt. Istället för att säga något negativt om EA's inställning så sa han att det här är en utmanande och komplicerad situation, men att han är inställd på att kunna visa EA att det är förmånligt och smart att erbjuda sina spel på Steam. Han påpekade att det är Steams skyldighet att demonstrera värdet av Steam och att det inte är deras rättighet att kunna erbjuda varje spel. Otroligt diplomatiskt, otroligt smart. Ghandi hade varit stolt.
För ett tag sen så köpte jag själv Crysis 2 via Origin eftersom de hade ett bra erbjudande, och jag tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att testa tjänsten. Det gav blandade känslor. Själva klienten är ganska sparsmakad jämfört med Steamklienten. Du har standardfunktioner som att köpa spel, hantera installationer och en basal chatfunktion med vänlista. Därefter är det stopp. I Steamklienten har du ett väldigt djupt community med grupper och forum som dessutom är tillgängliga via webläsare och inte nödvändigtvis kräver klienten. Vad som däremot var väldigt positivt med Origin var nedladdningen av spelet jag köpte. På Steam är man ganska inställd på att få vänta ett par timmar ibland för att få ner spelet på grund av ganska dåliga nedladdningshastigheter. På Origin låg jag på fullt blås med 12 mb/s nedladdning och hade Crysis 2 nedladdat och installerat på ca 15-20 minuter. Fantastiskt positivt, men i bakhuvudet tänker jag nog ändå att om Origin haft lika många användare som Steam så hade det inte gått riktigt lika bra.
Hur framtiden blir för Origin kommer att till stor del visas nu i höst och vinter i samband med release av Battlefield 3 och Star Wars: The Old Republic om det nu kommer att dyka upp inom en snar framtid. Om försäljningssiffrorna haltar jämfört med vad som visats på Steam tidigare kan nog EA bli så illa tvungna att släppa på sina principer och erbjuda sina produker på Steam igen. I grund och botten är det ju pengarna som styr, och säljer EA färre enheter så kommer de att ändra sig förr eller senare. Det är ju inte hållbart att sälja till en mindre målgrupp bara för att slippa distributionskostnaderna. Nu är inte jag en PC-gamer i lika stor utsträckning som jag är PS3-gamer, men jag känner själv mest irritation över att inte kunna ha mina spel samlade på ett och samma ställe som i Steam. Om man i framtiden tvingas installera en klient för varje speldistributör så kommer det att bli en väldigt rörig situation. Låt oss hoppas att detta aldrig sker.
onsdag 17 augusti 2011
Sony och Gamescom 2011
Under gårdagen höll Sony sin presskonferens på Gamescom i Köln, och jag satt i vanlig ordning klistrad vid datorn och tittade på livestreamen. Det hade varit ganska tyst från Sony inför presskonferensen vilket är lite okaraktäristiskt och det kunde betyda två olika saker. Antingen hade Sony något väldigt stort på gång, eller så hade de inget alls. Det visade sig att det faktiskt hamnade någonstans i mitten.
En väldigt stor del av presskonferensen gick förstås åt att prata om Playstation Vita. Jag hade förhoppningar om att få ett releasedatum för enheten, men dessvärre är detta något jag får vänta på ytterligare. Vad som är klart är i alla fall att det kommer att dröja till 2012 innan den dyker upp i Europa, då Sony väljer att satsa på enbart Japan inför julhandeln. Trots denna lilla besvikelse så är jag mer taggad än någonsin för PS Vita och dess bredd och mångfald. Det har ju varit en hel del debatt på sistone om det verkligen finns en marknad för en portabel enhet dedicerad till spel, och Sony gav verkligen svar på tal genom att offentliggöra att Vita integreras med Facebook, Twitter, Skype och Foursquare. Nu kan ingen längre hävda att Vita enbart gör en sak, då du har mer eller mindre samma funktionalitet som en smartphone. Om man har 3G-modellen så är du konstant uppkopplad och kan då även ringa telefonsamtal via Skype.
Utöver dessa sociala nätverk så visade förstås Sony även upp en rad imponerande titlar som påvisade hur mångfacetterad Vita verkligen är. Till att börja med så demonstrerades Resistance: Burning Skies på scenen. Resistance-serien är ju en etablerad FPS-franchise på Playstation 3, och en serie som jag är ganska förtjust i personligen. Historiskt sett har det ju varit svårt att skapa en vettig FPS-upplevelse på handhållna enheter då ingen har erbjudit en motsvarande kontroll som du har på en vanlig konsol, närmare bestämt avsaknaden av två analoga spakar. Detta är ju nu avhjälpt på Vita, och resultatet såg bländande ut. Produktionsvärdet såg verkligen ut som något man kan förvänta sig på en stationär konsol och de intryck jag läst från journalister som finns på plats så känns styrningen klockren. Storyn i spelet utspelar sig strax innan det andra spelet i serien när USA's östkust invaderas av Chimera. Ett par saker gjorde mig en aning tveksam dock. Under demonstrationen på scenen visades en del touchbaserad styrning för t ex granater och närstridsvapen. Jag hoppas att de endast visar detta som en möjlighet och att man kan välja att använda dessa på traditionellt vis, för det såg inte helt smidigt ut. För att se presentationen själva kan ni kika på den nedan.
En annan titel som fångade mitt öga var Escape Plan. Det är ett pusselspel där du ska hjälpa två karaktärer att rymma från rum med massor av dödliga fällor genom att interagera med saker i rummet med hjälp av de båda touchpanelerna på Vita-enheten. Den grafiska stilen i spelet är väldigt intressant och påminner en aning om stop-motion animationen i A Nightmare Before Christmas. Tonen i spelet är mörkt humoristisk då karaktärerna kan dö på ett flertal ganska brutala vis, men det är så pass stiliserat att det blir en lite komisk effekt av det. Det är fortfarande väldigt tidigt i utvecklingsfasen för detta spelet, men om trailern är representativ för resten av spelet så är det ett klockrent köp. Trailern ser ni nedan.
Utöver Vita så talade Sony en hel del om Playstation Move. Tragiskt nog ser det ut som att mina Move-kontroller kommer att få fortsätta att ligga och samla damm i ytterligare ett tag framöver. De visade upp precis det man hade kunnat förvänta sig, eftersom det redan gjorts tidigare. Det var de typiska fitnesstitlarna och danstitlarna och de ägnade lite väl lång tid åt detta segmentet i min mening. De tog dessutom ett par steg för långt genom att erbjuda en dansuppvisning av någon lokal dansgrupp. Det lät säkert som en bra idé på styrelsemötet, men det var extremt missanpassat i sammanhanget. Dessutom kunde jag se med blotta ögat att de inte en kunde dansa synkroniserat, vilket säger en del med tanke på att jag inte kunnat dansa ens om mitt liv hade stått på spel.
När det gäller PS3 så drog Sony fram den stora kanonen Uncharted 3 på nytt och visade upp demon som tidigare endast visats för pressen på E3-mässan. Varje gång jag ser detta spel tror jag att utvecklarna Naughty Dog har visat upp sina mest dramatiska ögonblick och de kan omöjligen överraska mig på nytt. Och varje gång har jag fel. Jag vet inte vad det är för magiska formler de använder där borta i Santa Monica, men det är verkligen något unikt att se hur de gång på gång kan skapa så dramatiska scener som samtidigt är interaktiva. Jag kan inte på något vis göra denna trailer rättvisa med hjälp av enbart ord så jag kommer inte ens att försöka. Se och njut istället.
Som avslutning på presskonferensen bekräftade Sony vad som viskats lite strax innan, det vill säga en sänkning av priset på PS3 med €50. Detta innebär att riktpriset för en PS3 med 160 gb hårddisk hamnar på ca 2500 kr vilket innebär att priset gått ner med blygsamma 4200 kr sen jag köpte min den 23:e mars 2007. Och då fick jag endast 60 gb hårddisk.
Allt som allt var det en ganska intressant presskonferens. Inga gigantiska nyheter, men mycket hopp inför framtiden. Sony kommer att ha en riktigt bra höst när man tittar på spelutbudet, och som det ser ut kommer detta även att spilla över i början på nästa år. Det enda som egentligen fick mig att börja undra vad som sker var att de offentliggjorde en ny PSP-modell utan WiFi. Den kommer endast att kosta €99, men vem kommer att vilja ha den? Jag kan inte annat än hålla med Greg Miller på IGN som kommenterade "Enjoy the zero games that will come for it in the future.".
En väldigt stor del av presskonferensen gick förstås åt att prata om Playstation Vita. Jag hade förhoppningar om att få ett releasedatum för enheten, men dessvärre är detta något jag får vänta på ytterligare. Vad som är klart är i alla fall att det kommer att dröja till 2012 innan den dyker upp i Europa, då Sony väljer att satsa på enbart Japan inför julhandeln. Trots denna lilla besvikelse så är jag mer taggad än någonsin för PS Vita och dess bredd och mångfald. Det har ju varit en hel del debatt på sistone om det verkligen finns en marknad för en portabel enhet dedicerad till spel, och Sony gav verkligen svar på tal genom att offentliggöra att Vita integreras med Facebook, Twitter, Skype och Foursquare. Nu kan ingen längre hävda att Vita enbart gör en sak, då du har mer eller mindre samma funktionalitet som en smartphone. Om man har 3G-modellen så är du konstant uppkopplad och kan då även ringa telefonsamtal via Skype.
Utöver dessa sociala nätverk så visade förstås Sony även upp en rad imponerande titlar som påvisade hur mångfacetterad Vita verkligen är. Till att börja med så demonstrerades Resistance: Burning Skies på scenen. Resistance-serien är ju en etablerad FPS-franchise på Playstation 3, och en serie som jag är ganska förtjust i personligen. Historiskt sett har det ju varit svårt att skapa en vettig FPS-upplevelse på handhållna enheter då ingen har erbjudit en motsvarande kontroll som du har på en vanlig konsol, närmare bestämt avsaknaden av två analoga spakar. Detta är ju nu avhjälpt på Vita, och resultatet såg bländande ut. Produktionsvärdet såg verkligen ut som något man kan förvänta sig på en stationär konsol och de intryck jag läst från journalister som finns på plats så känns styrningen klockren. Storyn i spelet utspelar sig strax innan det andra spelet i serien när USA's östkust invaderas av Chimera. Ett par saker gjorde mig en aning tveksam dock. Under demonstrationen på scenen visades en del touchbaserad styrning för t ex granater och närstridsvapen. Jag hoppas att de endast visar detta som en möjlighet och att man kan välja att använda dessa på traditionellt vis, för det såg inte helt smidigt ut. För att se presentationen själva kan ni kika på den nedan.
En annan titel som fångade mitt öga var Escape Plan. Det är ett pusselspel där du ska hjälpa två karaktärer att rymma från rum med massor av dödliga fällor genom att interagera med saker i rummet med hjälp av de båda touchpanelerna på Vita-enheten. Den grafiska stilen i spelet är väldigt intressant och påminner en aning om stop-motion animationen i A Nightmare Before Christmas. Tonen i spelet är mörkt humoristisk då karaktärerna kan dö på ett flertal ganska brutala vis, men det är så pass stiliserat att det blir en lite komisk effekt av det. Det är fortfarande väldigt tidigt i utvecklingsfasen för detta spelet, men om trailern är representativ för resten av spelet så är det ett klockrent köp. Trailern ser ni nedan.
Utöver Vita så talade Sony en hel del om Playstation Move. Tragiskt nog ser det ut som att mina Move-kontroller kommer att få fortsätta att ligga och samla damm i ytterligare ett tag framöver. De visade upp precis det man hade kunnat förvänta sig, eftersom det redan gjorts tidigare. Det var de typiska fitnesstitlarna och danstitlarna och de ägnade lite väl lång tid åt detta segmentet i min mening. De tog dessutom ett par steg för långt genom att erbjuda en dansuppvisning av någon lokal dansgrupp. Det lät säkert som en bra idé på styrelsemötet, men det var extremt missanpassat i sammanhanget. Dessutom kunde jag se med blotta ögat att de inte en kunde dansa synkroniserat, vilket säger en del med tanke på att jag inte kunnat dansa ens om mitt liv hade stått på spel.
När det gäller PS3 så drog Sony fram den stora kanonen Uncharted 3 på nytt och visade upp demon som tidigare endast visats för pressen på E3-mässan. Varje gång jag ser detta spel tror jag att utvecklarna Naughty Dog har visat upp sina mest dramatiska ögonblick och de kan omöjligen överraska mig på nytt. Och varje gång har jag fel. Jag vet inte vad det är för magiska formler de använder där borta i Santa Monica, men det är verkligen något unikt att se hur de gång på gång kan skapa så dramatiska scener som samtidigt är interaktiva. Jag kan inte på något vis göra denna trailer rättvisa med hjälp av enbart ord så jag kommer inte ens att försöka. Se och njut istället.
Som avslutning på presskonferensen bekräftade Sony vad som viskats lite strax innan, det vill säga en sänkning av priset på PS3 med €50. Detta innebär att riktpriset för en PS3 med 160 gb hårddisk hamnar på ca 2500 kr vilket innebär att priset gått ner med blygsamma 4200 kr sen jag köpte min den 23:e mars 2007. Och då fick jag endast 60 gb hårddisk.
Allt som allt var det en ganska intressant presskonferens. Inga gigantiska nyheter, men mycket hopp inför framtiden. Sony kommer att ha en riktigt bra höst när man tittar på spelutbudet, och som det ser ut kommer detta även att spilla över i början på nästa år. Det enda som egentligen fick mig att börja undra vad som sker var att de offentliggjorde en ny PSP-modell utan WiFi. Den kommer endast att kosta €99, men vem kommer att vilja ha den? Jag kan inte annat än hålla med Greg Miller på IGN som kommenterade "Enjoy the zero games that will come for it in the future.".
måndag 15 augusti 2011
Recension: Flower
På grund av stor efterfrågan (från en och samma person, om och om igen) har jag nu spelat igenom Flower i syftet att recensera det. Att recensera Flower är något som faktiskt är rätt mycket svårare än vad man tror eftersom det inte är som något annat spel jag någonsin stött på. Därför är det även svårt att analysera det som ett spel och sätta ett värde på det på samma vis som att det kan vara svårt att sätta ett värde på en känsla eller upplevelse. Vissa saker kan inte riktigt kvantifieras.
När du startar upp Flower så möts du av en huvudmeny som består av ett fönster i en grå och trist lägenhet. I fönsterkarmen står en lite vissen blomma som representerar den första "banan" i spelet. Du startar spelet och du forslas till en gigantisk äng med blommor och gräs där vissa partier är vissna. Du uppmanas att trycka på en knapp, vilken som helst, på din handkontroll och då kommer en vindpust och blåser iväg ett blomblad som du genom att manipulera vinden får styra runt på ängen. Målet är att få andra blommor att blomma ut och genom detta dra med dig ytterligare blad och ge liv till de vissna partierna på spelområdet. Det är nog ganska omöjligt att beskriva spelet utan att låta som en flummig hippie, och det är lätt att tappa intresset av att bara höra vad spelet handlar om. Flower är ett spel som egentligen måste upplevas då det är 90% en känsloupplevelse. Näst intill ett konstverk skulle jag vilja säga. Jag kan dock säga att det tog inte många minuter av speltid innan jag var övertygad om att det här är något väldigt bra.
Det största problemet jag hade med spelet i början var att jag spelade det som ett spel. Jag var ute efter att vinna eftersom det sitter i ryggraden på mig som gamer. Du har ett mål du ska uppnå så effektivt som möjligt. Går du in i detta spelet med den mentaliteten missar du dock poängen med det hela. Sakta men säkert gav jag mig hän till den vackra grafiken och den lugnande musiken. Det var nästan som en avslappningsövning, och det gav en rogivande effekt. De inledande banorna har inga hinder eller "fiender" heller så du behöver enbart fokusera på att utforska banan och ta in alla intryck. Det finns dock grundläggande mål på varje bana för att kunna ta sig vidare till nästa område. Det kan t ex vara att du ska hitta alla blommor av en speciell färg för att kunna sprida liv i gräset, vilket i sin tur får nya blommor att dyka upp. Senare i spelet kan det vara att du behöver rensa bort metallskrot från naturen för att området ska kunna blomma igen. Kontrollerna är väldigt enkla att lära sig. Du behöver endast använda en knapp på handkontrollen för att kontrollera vinden samt styra genom att luta den rörelsekänsliga PS3-kontrollen åt det håll du vill röra dig. Det kan ta några minuter att vänja sig vid hur du navigerar i omvärlden, men sen känns det hur naturligt som helst.
Grafiken i spelet är kort sagt bländande. Första gången du ser ett område med gräs förvandlas från dött till levande sitter du garanterat med öppen mun. Själva konststilen är inte åt det fotorealistiska hållet alls, utan det är stiliserat med väldigt levande färger och kontraster. Detta gör att du får en väldigt stor effekt av just skiftandet av färger för att ändra miljön och omvärlden. Det är ganska tydligt att Thatgamecompany har lagt ner väldigt mycket resurser på vissa detaljer, som t ex gräset. Animationen av gräset är en fröjd för ögat med hur det reagerar på vind och det känns väldigt övertygande när du flyger med full fart genom högt gräs och det flyger blomblad och frön överallt.
Ljud och musik i spelet är nära perfektion med vindsus och subtil akustisk musik med piano, gitarrer och stråkar som ger en väldigt avslappnande effekt. Varje gång du rör en blomma så kommer en ljudeffekt som passar in i musikstycket som spelas och det gör att du känner dig väldigt involverad i det du upplever. Som att du bidrar aktivt till någon annans verk. Musikens intensitet stegrar vid tillfällen då vinden blir starkare och har nästan samma funktion som en story och berättartempo har i andra spel. Du får ögonblick av stillhet där du får ta in alla intryck, men sen får du en stegring i intensitet, likt en actionsekvens.
Jag har som jag nämnde i början av inlägget haft lite svårt att bestämma mig om det går att ge ett sifferbetyg till det här spelet och samtidigt göra det rättvisa. Skulle jag betygsätta det som ett spel enbart så tror jag inte att det hade varit speciellt högt, då det inte är speciellt utmanande och det är ganska kort. Det hade dock varit ett stort misstag att se det här som enbart ett spel. Jag har länge vidhållit att det är sällan bara spelet det handlar om, utan även vad man får ut av det och Flower visar detta med all önskvärd tydlighet. Skulle jag betygsätta det här spelet enbart på dess förmåga att framkalla känslor och det konstnärliga i det hela skulle jag förmodligen ge full pott till Flower, men nu är det en produkt av båda de ovanstående delarna. Det är med ganska stor klarhet det positiva överväger det negativa och det är något som alla som har tillgång till en PS3 bör spela.
Slutbetyg: 8/10
PS. För att ge en liten hum om hur spelet fungerar rekommenderar jag nedanstående klipp. Det gör inte riktigt spelet rättvisa ändå, men det är nog det närmsta jag har hittat.
När du startar upp Flower så möts du av en huvudmeny som består av ett fönster i en grå och trist lägenhet. I fönsterkarmen står en lite vissen blomma som representerar den första "banan" i spelet. Du startar spelet och du forslas till en gigantisk äng med blommor och gräs där vissa partier är vissna. Du uppmanas att trycka på en knapp, vilken som helst, på din handkontroll och då kommer en vindpust och blåser iväg ett blomblad som du genom att manipulera vinden får styra runt på ängen. Målet är att få andra blommor att blomma ut och genom detta dra med dig ytterligare blad och ge liv till de vissna partierna på spelområdet. Det är nog ganska omöjligt att beskriva spelet utan att låta som en flummig hippie, och det är lätt att tappa intresset av att bara höra vad spelet handlar om. Flower är ett spel som egentligen måste upplevas då det är 90% en känsloupplevelse. Näst intill ett konstverk skulle jag vilja säga. Jag kan dock säga att det tog inte många minuter av speltid innan jag var övertygad om att det här är något väldigt bra.
Det största problemet jag hade med spelet i början var att jag spelade det som ett spel. Jag var ute efter att vinna eftersom det sitter i ryggraden på mig som gamer. Du har ett mål du ska uppnå så effektivt som möjligt. Går du in i detta spelet med den mentaliteten missar du dock poängen med det hela. Sakta men säkert gav jag mig hän till den vackra grafiken och den lugnande musiken. Det var nästan som en avslappningsövning, och det gav en rogivande effekt. De inledande banorna har inga hinder eller "fiender" heller så du behöver enbart fokusera på att utforska banan och ta in alla intryck. Det finns dock grundläggande mål på varje bana för att kunna ta sig vidare till nästa område. Det kan t ex vara att du ska hitta alla blommor av en speciell färg för att kunna sprida liv i gräset, vilket i sin tur får nya blommor att dyka upp. Senare i spelet kan det vara att du behöver rensa bort metallskrot från naturen för att området ska kunna blomma igen. Kontrollerna är väldigt enkla att lära sig. Du behöver endast använda en knapp på handkontrollen för att kontrollera vinden samt styra genom att luta den rörelsekänsliga PS3-kontrollen åt det håll du vill röra dig. Det kan ta några minuter att vänja sig vid hur du navigerar i omvärlden, men sen känns det hur naturligt som helst.
Grafiken i spelet är kort sagt bländande. Första gången du ser ett område med gräs förvandlas från dött till levande sitter du garanterat med öppen mun. Själva konststilen är inte åt det fotorealistiska hållet alls, utan det är stiliserat med väldigt levande färger och kontraster. Detta gör att du får en väldigt stor effekt av just skiftandet av färger för att ändra miljön och omvärlden. Det är ganska tydligt att Thatgamecompany har lagt ner väldigt mycket resurser på vissa detaljer, som t ex gräset. Animationen av gräset är en fröjd för ögat med hur det reagerar på vind och det känns väldigt övertygande när du flyger med full fart genom högt gräs och det flyger blomblad och frön överallt.
Ljud och musik i spelet är nära perfektion med vindsus och subtil akustisk musik med piano, gitarrer och stråkar som ger en väldigt avslappnande effekt. Varje gång du rör en blomma så kommer en ljudeffekt som passar in i musikstycket som spelas och det gör att du känner dig väldigt involverad i det du upplever. Som att du bidrar aktivt till någon annans verk. Musikens intensitet stegrar vid tillfällen då vinden blir starkare och har nästan samma funktion som en story och berättartempo har i andra spel. Du får ögonblick av stillhet där du får ta in alla intryck, men sen får du en stegring i intensitet, likt en actionsekvens.
Jag har som jag nämnde i början av inlägget haft lite svårt att bestämma mig om det går att ge ett sifferbetyg till det här spelet och samtidigt göra det rättvisa. Skulle jag betygsätta det som ett spel enbart så tror jag inte att det hade varit speciellt högt, då det inte är speciellt utmanande och det är ganska kort. Det hade dock varit ett stort misstag att se det här som enbart ett spel. Jag har länge vidhållit att det är sällan bara spelet det handlar om, utan även vad man får ut av det och Flower visar detta med all önskvärd tydlighet. Skulle jag betygsätta det här spelet enbart på dess förmåga att framkalla känslor och det konstnärliga i det hela skulle jag förmodligen ge full pott till Flower, men nu är det en produkt av båda de ovanstående delarna. Det är med ganska stor klarhet det positiva överväger det negativa och det är något som alla som har tillgång till en PS3 bör spela.
Slutbetyg: 8/10
PS. För att ge en liten hum om hur spelet fungerar rekommenderar jag nedanstående klipp. Det gör inte riktigt spelet rättvisa ändå, men det är nog det närmsta jag har hittat.
söndag 14 augusti 2011
Höstrushen närmar sig
Nu när vi är en bit in i augusti så har jag börjat blicka mot den stundande anstormningen av höstreleaser med blandad fasa och förtjusning. Förtjusning över att äntligen få händerna på ett stort antal hett efterlängtade spel, men fasa över att få tiden att räcka till.
Redan i början av september är det dags att börja ställa in sig på gaming när den tredje delen av den i mina ögon underskattade Resistance-serien släpps. Kort därefter släpps även Dead Island som jag skrev om nyligen, men som jag dock fortfarande är lite osäker på. Skulle jag välja att hoppa över detta spel kommer dock andra att ta dess plats utan större svårigheter då Sony valt att släppa två fantastiska HD-remake collections denna månaden också. Det handlar förstås om God of War Origins och ICO & Shadow of the Colossus collection. Här har vi då fyra stycken högklassiga spel för priset av två, och för att summera september månad har jag då fem, eller möjligtvis sex titlar på min meny. Eftersom jag primärt spelar på min PS3 så kommer Gears of War 3 förmodligen att bli ett senare projekt då det är en Xbox-exklusiv titel och därför kommer jag att försöka klämma in det spelet när det blir en lugn stund.
Den lugna stunden kan dock dröja med tanke på vad som händer i oktober och november. I början av oktober kommer id Softwares storsatsning Rage, och det ser ut att kunna bli en riktigt superhit. Spelet dryper verkligen av den sköna känslan av postapokalyps och utvecklarna har lyckats få speljournalister världen över att bli lyriska över vad de har fått se. Därefter kommer Batman: Arkham City som är uppföljaren till Arkham Asylum, kanske det bästa spelet baserat på en serietidning någonsin. Från vad Rocksteady visat av Arkham City så kommer det att bli svårt att bli besviken på detta spelet då de verkligen expanderat konceptet och verkar ge spelaren väldigt mycket mer av det goda. Månaden avrundas sen med vad som mycket väl kan bli en av årets bästa titlar. Jag talar förstås om Battlefield 3. Denna svenskutvecklade titel har gått från klarhet till klarhet i de demonstrationer de haft, och kommer garanterat att stjäla marknadsandelar från Modern Warfare 3 som är närmsta konkurrent. Detta kommer för övrigt förmodligen att vara den enda titel jag köper på PC denna höst eftersom konsolversionerna inte fått speciellt god feedback från journalister som fått möjligheten att testa dem.
Nu är det ju förstås lätt att tro att den största anstormningen är över med tanke på hur många titlar jag redan räknat upp. Så är icke fallet. November rivstartar redan första dagen i månaden med Uncharted 3, ännu en kandidat till årets spel och ett spel som jag har enorma förhoppningar och förväntningar på. Föregångarna har erbjudit fantastiska upplevelser med action, bra story och kreativitet och jag kan inte se hur det tredje spelet ska kunna vara något sämre. Bara en dryg vecka efter detta så är det dags för ytterligare en blytung titel som alla rollspelsfans har väntat i år på. Skyrim är ett enormt ambitiöst projekt som enligt utvecklarna erbjuder ca 300 speltimmar om du ska genomföra allt som finns att göra i spelet. Med tanke på mångfalden som har visats hitttills tvivlar jag inte ett dugg på detta. En gigantisk spelvärld som är bländande vacker och en väldigt djup story lockar och kommer att sysselsätta mig i lång tid framöver. Bara några fåtal dagar senare så släpps dock Assassin's Creed: Revelations, senaste upplagan av vad jag anser är den näst bästa nya spelserien denna konsolgenerationen, endast slagen av Uncharted-serien. Många kritiserar Ubisoft för att mjölka Assassin's Creed-serien genom att släppa ett nytt spel varje år. Personligen ser jag inte ett problem med årliga releaser så länge de fortsätter att erbjuda något nytt och fräscht, vilket de har lyckats göra varje gång. November månad avrundas sen med ytterligare en HD collection som i mina ögon är ett måste, och då syftar jag på Metal Gear Solid HD collection. Jag har varit en gigantisk fan av MGS-spelen sen det första spelet släpptes på den ursprungliga Playstationkonsolen och har spelat igenom alla spelen minst tre gånger. Nu har de ju förvisso inte gjort en remake på första spelet då det var en PS1-titel, men MGS2, MGS3 samt PSP-spelet Peace Walker i HD är bara för bra för att missa.
Hösten kommer som sagt att bli galen, precis som de senaste åren har varit. Det finns säkert ytterligare titlar som jag inte tagit upp här, men som helt enkelt får prioriteras bort av både tidsmässiga och ekonomiska skäl. I efterhand känner jag att det inte är enbart negativt att lanseringen av PS Vita inte sker i år för oss européer. Det fina är dock att det brukar finnas en rätt bra lucka i december/januari där man får andrum och möjlighet att rensa upp i den ofrånkomliga köbildning jag kommer att skapa med alla spelen. Kanske läge att använda lite insparade semesterdagar då. En sak är dock säker, det kommer inte att bli tomt i spelkön förrän framåt sommaren igen. Och sen är det dags att blicka fram mot nästa höst...
Redan i början av september är det dags att börja ställa in sig på gaming när den tredje delen av den i mina ögon underskattade Resistance-serien släpps. Kort därefter släpps även Dead Island som jag skrev om nyligen, men som jag dock fortfarande är lite osäker på. Skulle jag välja att hoppa över detta spel kommer dock andra att ta dess plats utan större svårigheter då Sony valt att släppa två fantastiska HD-remake collections denna månaden också. Det handlar förstås om God of War Origins och ICO & Shadow of the Colossus collection. Här har vi då fyra stycken högklassiga spel för priset av två, och för att summera september månad har jag då fem, eller möjligtvis sex titlar på min meny. Eftersom jag primärt spelar på min PS3 så kommer Gears of War 3 förmodligen att bli ett senare projekt då det är en Xbox-exklusiv titel och därför kommer jag att försöka klämma in det spelet när det blir en lugn stund.
Den lugna stunden kan dock dröja med tanke på vad som händer i oktober och november. I början av oktober kommer id Softwares storsatsning Rage, och det ser ut att kunna bli en riktigt superhit. Spelet dryper verkligen av den sköna känslan av postapokalyps och utvecklarna har lyckats få speljournalister världen över att bli lyriska över vad de har fått se. Därefter kommer Batman: Arkham City som är uppföljaren till Arkham Asylum, kanske det bästa spelet baserat på en serietidning någonsin. Från vad Rocksteady visat av Arkham City så kommer det att bli svårt att bli besviken på detta spelet då de verkligen expanderat konceptet och verkar ge spelaren väldigt mycket mer av det goda. Månaden avrundas sen med vad som mycket väl kan bli en av årets bästa titlar. Jag talar förstås om Battlefield 3. Denna svenskutvecklade titel har gått från klarhet till klarhet i de demonstrationer de haft, och kommer garanterat att stjäla marknadsandelar från Modern Warfare 3 som är närmsta konkurrent. Detta kommer för övrigt förmodligen att vara den enda titel jag köper på PC denna höst eftersom konsolversionerna inte fått speciellt god feedback från journalister som fått möjligheten att testa dem.
Nu är det ju förstås lätt att tro att den största anstormningen är över med tanke på hur många titlar jag redan räknat upp. Så är icke fallet. November rivstartar redan första dagen i månaden med Uncharted 3, ännu en kandidat till årets spel och ett spel som jag har enorma förhoppningar och förväntningar på. Föregångarna har erbjudit fantastiska upplevelser med action, bra story och kreativitet och jag kan inte se hur det tredje spelet ska kunna vara något sämre. Bara en dryg vecka efter detta så är det dags för ytterligare en blytung titel som alla rollspelsfans har väntat i år på. Skyrim är ett enormt ambitiöst projekt som enligt utvecklarna erbjuder ca 300 speltimmar om du ska genomföra allt som finns att göra i spelet. Med tanke på mångfalden som har visats hitttills tvivlar jag inte ett dugg på detta. En gigantisk spelvärld som är bländande vacker och en väldigt djup story lockar och kommer att sysselsätta mig i lång tid framöver. Bara några fåtal dagar senare så släpps dock Assassin's Creed: Revelations, senaste upplagan av vad jag anser är den näst bästa nya spelserien denna konsolgenerationen, endast slagen av Uncharted-serien. Många kritiserar Ubisoft för att mjölka Assassin's Creed-serien genom att släppa ett nytt spel varje år. Personligen ser jag inte ett problem med årliga releaser så länge de fortsätter att erbjuda något nytt och fräscht, vilket de har lyckats göra varje gång. November månad avrundas sen med ytterligare en HD collection som i mina ögon är ett måste, och då syftar jag på Metal Gear Solid HD collection. Jag har varit en gigantisk fan av MGS-spelen sen det första spelet släpptes på den ursprungliga Playstationkonsolen och har spelat igenom alla spelen minst tre gånger. Nu har de ju förvisso inte gjort en remake på första spelet då det var en PS1-titel, men MGS2, MGS3 samt PSP-spelet Peace Walker i HD är bara för bra för att missa.
Hösten kommer som sagt att bli galen, precis som de senaste åren har varit. Det finns säkert ytterligare titlar som jag inte tagit upp här, men som helt enkelt får prioriteras bort av både tidsmässiga och ekonomiska skäl. I efterhand känner jag att det inte är enbart negativt att lanseringen av PS Vita inte sker i år för oss européer. Det fina är dock att det brukar finnas en rätt bra lucka i december/januari där man får andrum och möjlighet att rensa upp i den ofrånkomliga köbildning jag kommer att skapa med alla spelen. Kanske läge att använda lite insparade semesterdagar då. En sak är dock säker, det kommer inte att bli tomt i spelkön förrän framåt sommaren igen. Och sen är det dags att blicka fram mot nästa höst...
onsdag 10 augusti 2011
Vad kan vi förvänta oss av Dead Island?
Något som det inte finns brist på i spelvärlden idag är spel med zombies. Spel i olika typer av genrer har snappat upp detta populära ämne och det finns inte några tecken på att den strida strömmen sinar inom kort. Den mest framgångsrika spelserien får man väl säga är Left 4 Dead-serien som är utvecklat av Valve. Det är ett actionspel i förstapersonsperspektiv som är skapat i grund och botten för kooperativ multiplayer och som verkligen sätter spelaren på helspänn pga den dynamiska spelmotorn. Det är uppbyggt på så vis att du i princip aldrig får stöta på fienderna på samma ställen två gånger på rad utan de sprids ut dynamiskt beroende på hur du och ditt team klarar dig. Om ni plöjer igenom allt för fort så ökar antalet zombies ju längre du kommer, och det kommer fler specialzombies som är svårare att slåss mot. Har man däremot mycket problem så trappas svårighetsgraden ner en aning för att anpassa sig. Man kan däremot aldrig riktigt förutspå placeringen på fienderna pga denna anpassning, och man får därför aldrig en riktigt lugn stund.
Dead Island är ett spel som siktar på att överta zombietronen från Valves storsäljare, men det finns väldigt mycket som fortfarande är oklart i mina ögon. Ursprungligen offentliggjordes spelet på Gamescom i Tyskland 2007, men därefter var det väldigt tyst om spelet fram till i februari i år. Då släpptes det en av de bästa och mest gripande speltrailers jag någonsin sett som antydde ett spel som tog zombiekonceptet på ett helt annat allvar än någon annan gjort. Det verkade finnas djup och känsla i spelet och jag satt nästan med VISA-kortet i handen direkt.
Men som ofta är fallet är det ju farligt att tro för mycket på en trailer. Spelet visade sig inte riktigt handla om så pass känslomässiga element som visas i trailern ovan, utan det kommer att vara mer lättsamt och actionbetonat. Delar av detta kan man utläsa från de lite halvgalna vapenkombinationer du kommer att kunna tillverka, som t ex strömförande baseballträn och dylikt. Min besvikelse var enorm. Min förhandsbokning blev avbokad. De polska utvecklarna Techland har inte någon imponerande meritlista heller med Call of Juarez-spelen som de största titlarna. Nu närmast under sommaren släpptes Call of Juarez: The Cartel och fick överlag ett väldigt ljummet mottagande. Det är förstås svårt att jämföra två olika spel och två olika projekt, men det är ju ändå en fingervisning om vad de brukar åstadkomma.
Månaderna gick och det började dyka upp mer och mer information om spelet och kanske lite undermedvetet började jag bli intresserad igen. De nämnde att striderna kommer att vara fokuserade på närstrider och skjutvapen är väldigt sällsynta, och där har de lyckats skilja sig från Left 4 Dead. Faran hade ju annars varit att Dead Island klassats som en Left 4 Dead-klon och hamnat i skuggan direkt. De filmklipp som släpptes visade vackra miljöer på en tropisk semesterö vilket kanske inte var det som fångade mitt intresse. Lite av den mörka stämningen som hör till zombies föll men på något vis lyckades spelet ändå hålla mitt intresse. Demonstrationer av själva spelmekaniken avslöjade ett rollspelsliknande element då du får uppdrag av överlevande och det finns ett level och skill tree-system som påminner mycket om vad man kan finna i ett action-RPG. Den närstridsfokuserade spelstilen ser också väldigt intressant ut då man måste avväga sina attacker mot en uthållighetsmätare. Står du och vevar vilt i luften så kommer du till slut inte orka slåss utan att hitta ett säkert ställe där du kan vila en stund.
Storyelementen har inte offentliggjorts i någon större utsträckning ännu, men jag misstänker att djupet där hamnar någonstans runt barnpoolen. Du får välja en av fyra karaktärer som alla verkar vara baserade på ganska grovt stereotypiska personer. För att ta ett exempel så har vi den svarta killen Sam som är misslyckad rappare och som känner ett behov att vara fruktansvärt "gangsta" med sina repliker. Dessa punkterna kan jag ha överseende med om Techland lyckas svara på min sista kvarvarande fråga. Är det kul att spela? Om de lyckas att göra det här sandboxspelet till något man gärna sänker tid i så kan spelet säkert bli en sleeper hit denna hösten eftersom det släpps i september precis för anstormningen av giganterna i oktober/november. Det är ett spel jag verkligen vill tycka om, men som jag har svårt att släppa in efter att ha haft förhoppningarna så höga efter den första trailern. Jag kommer i alla fall att avvakta och se vart recensionerna pekar.
Dead Island är ett spel som siktar på att överta zombietronen från Valves storsäljare, men det finns väldigt mycket som fortfarande är oklart i mina ögon. Ursprungligen offentliggjordes spelet på Gamescom i Tyskland 2007, men därefter var det väldigt tyst om spelet fram till i februari i år. Då släpptes det en av de bästa och mest gripande speltrailers jag någonsin sett som antydde ett spel som tog zombiekonceptet på ett helt annat allvar än någon annan gjort. Det verkade finnas djup och känsla i spelet och jag satt nästan med VISA-kortet i handen direkt.
Men som ofta är fallet är det ju farligt att tro för mycket på en trailer. Spelet visade sig inte riktigt handla om så pass känslomässiga element som visas i trailern ovan, utan det kommer att vara mer lättsamt och actionbetonat. Delar av detta kan man utläsa från de lite halvgalna vapenkombinationer du kommer att kunna tillverka, som t ex strömförande baseballträn och dylikt. Min besvikelse var enorm. Min förhandsbokning blev avbokad. De polska utvecklarna Techland har inte någon imponerande meritlista heller med Call of Juarez-spelen som de största titlarna. Nu närmast under sommaren släpptes Call of Juarez: The Cartel och fick överlag ett väldigt ljummet mottagande. Det är förstås svårt att jämföra två olika spel och två olika projekt, men det är ju ändå en fingervisning om vad de brukar åstadkomma.
Månaderna gick och det började dyka upp mer och mer information om spelet och kanske lite undermedvetet började jag bli intresserad igen. De nämnde att striderna kommer att vara fokuserade på närstrider och skjutvapen är väldigt sällsynta, och där har de lyckats skilja sig från Left 4 Dead. Faran hade ju annars varit att Dead Island klassats som en Left 4 Dead-klon och hamnat i skuggan direkt. De filmklipp som släpptes visade vackra miljöer på en tropisk semesterö vilket kanske inte var det som fångade mitt intresse. Lite av den mörka stämningen som hör till zombies föll men på något vis lyckades spelet ändå hålla mitt intresse. Demonstrationer av själva spelmekaniken avslöjade ett rollspelsliknande element då du får uppdrag av överlevande och det finns ett level och skill tree-system som påminner mycket om vad man kan finna i ett action-RPG. Den närstridsfokuserade spelstilen ser också väldigt intressant ut då man måste avväga sina attacker mot en uthållighetsmätare. Står du och vevar vilt i luften så kommer du till slut inte orka slåss utan att hitta ett säkert ställe där du kan vila en stund.
Storyelementen har inte offentliggjorts i någon större utsträckning ännu, men jag misstänker att djupet där hamnar någonstans runt barnpoolen. Du får välja en av fyra karaktärer som alla verkar vara baserade på ganska grovt stereotypiska personer. För att ta ett exempel så har vi den svarta killen Sam som är misslyckad rappare och som känner ett behov att vara fruktansvärt "gangsta" med sina repliker. Dessa punkterna kan jag ha överseende med om Techland lyckas svara på min sista kvarvarande fråga. Är det kul att spela? Om de lyckas att göra det här sandboxspelet till något man gärna sänker tid i så kan spelet säkert bli en sleeper hit denna hösten eftersom det släpps i september precis för anstormningen av giganterna i oktober/november. Det är ett spel jag verkligen vill tycka om, men som jag har svårt att släppa in efter att ha haft förhoppningarna så höga efter den första trailern. Jag kommer i alla fall att avvakta och se vart recensionerna pekar.
söndag 7 augusti 2011
Sonys lite sena uppvaknande
Något Sony ofta får kritik för är att de ligger en bit bakom Microsoft när det gäller deras onlinebutik. Det är inte helt märkligt då Microsoft faktiskt hade ett års försprång med Xbox Live Marketplace jämfört med Playstation Store, men än idag så är det inte riktigt samma utbud av nedladdningsbara titlar. Det finns förstås plattformsexklusiva spel på PSN som håller väldigt hög klass, men de är färre än de som finns på XBLA och har en lite annan stil oftast. Anledningen till Microsofts försprång kan mer eller mindre förklaras med en stor och betydande faktor. Summer of Arcade.
Sommaren 2008 lanserade Microsoft denna satsning på den digitala distributionsplattformen som i grund och botten handlar om att fem spel som släpps under sommaren väljs ut av Microsoft som sommarens bästa nedladdningsbara spel och därigenom får ta del av rikliga mängder marknadsföringshjälp samt andra resurser. Detta skapade genast lite prestige för dessa lite mindre titlar och skapade även en marknad för små och medelstora utvecklare som inte har resurserna för att skapa ett spel som är ämnat för butikshyllorna. Tävlingsmentaliteten dök också upp till viss del bland utvecklarna eftersom alla ville ha chansen att synas på förstasidan på XBLA. Sedan starten har det producerats gigantiska hits som t ex Braid, Castle Crashers, Shadow Complex, Limbo och Lara Croft and the Guardian of Light som alla har både varit succéer bland kritiker såsom konsumenter.
PSN har fått ta del av de flesta av de mest framgångsrika titlarna, men oftast har det handlat om att utvecklarna har en exklusivitetsperiod på Xbox innan de får släppa det på andra plattformar. Limbo dröjde t ex ett helt år innan det dök upp på Playstation, men vanligtvis handlar det om några månader. Dessa månader är dock väldigt betydelsefulla då de gamers som äger båda plattformarna redan har gjort sitt inköp på Xboxen och då prioriterar inte utvecklaren Playstation lika mycket utan kan helt enkelt besluta sig för att det är för mycket jobb att göra en PSN-version och inte värt besväret om de kanske bara går jämnt ut ekonomiskt. Detta urholkar ju lätt innehållet på PSN och Sony halkar efter mer och mer för varje år som Summer of Arcade går av stapeln.
Nu har dock Sony äntligen fått upp ögonen och försöker svara genom att ha en egen variant av Summer of Arcade. Egentligen är det inte mycket till variant utan det är mer eller mindre en kopia rakt av, men om något fungerar så är det ju dumt att ändra på variablerna. Namnet på denna satsning är Playstation Network Play, eller PSN Play. Kanske inte det mest inspirerande namnet de kunde ha klämt ur sig, men det viktiga är ju då innehållet och villkoren. I likhet med Summer of Arcade kommer PSN Play att erbjuda fem spel under perioden av en månad som marknadsförs som toppskiktet av nedladdningsbara titlar och dessa titlar är Street Fighter III Third Strike Online Edition, The Baconing, Bloodrayne: Betrayal, Renegade Ops och slutligen den svenskutvecklade titeln Payday: The Heist. Vad som är anmärkningsvärt i denna listan är att det endast är Payday: The Heist som är plattformsexklusivt. Min tolkning av detta är att PSN Play är en ganska nyligen påkommen idé och Sony inte haft tid att förhandla till sig några exklusiva rättigheter. En annan sak som Sony lånat från Summer of Arcade är att om du köper alla de fyra första titlarna så får du den femte gratis. För min del ser jag inte några direkta guldkorn i listan bortsett från Payday: The Heist, men det är mer en smaksak.
En sak som är lite unik för PSN Play är dock möjligheten att "förhandsboka" spelen. När du gör detta så får du exklusivt bonusinnehåll för just det spelet du bokat. Det kan vara en extra karaktär i spelet eller någon form av tema för din PS3-meny. Om man är Playstation Plus-prenumerant får man dessutom 20% rabatt på alla spelen vilket är väldigt förmånligt. Det ska bli väldigt intressant att se hur mottagandet av PSN Plus blir med tanke på att Summer of Arcade i år har varit väldigt imponerande och titlarna som Sony erbjuder kanske inte riktigt är lika heta i jämförelse. En sak är säker i alla fall, Sony har beslutat sig för att detta ska bli en helhjärtad satsning åtminstone i framtida upplagor. Det rapporterades för ca en månad sen att Sony ska investera $20 miljoner i att hjälpa independentutvecklare att komma igång och få stöd att kunna publicera sina verk på PSN. Med den mentaliteten så kommer ju Sony få väldigt mycket tillbaka om de lyckas vaska fram en ny Jonathan Blow eller Jenova Chen. Det kommer ju samtidigt att höja statusen på PSN så att mer etablerade utvecklare kan börja överväga en satsning med sina titlar även där och inte bara hoppas på att bli utvald till Summer of Arcade.
Sony är som sagt lite sena till festen, men det ska bli spännande att se hur konkurrensen blir i framtiden. Oavsett vilken plattform som vinner så vinner nog gamers mest i slutänden. Konkurrens på en relativt ny och fräsch marknad är oerhört hälsosamt och kan frambringa blivande klassiska titlar. Redan nu märker man att vissa nedladdningsbara titlar man kan köpa för 100-150 kr erbjuder nästan samma underhållningsvärde som en fullpristitel och detta pushar ju även produktionsvärdet för de boxade spel som kanske tidigare skulle tagit det säkra före det osäkra och inte vågar hitta på något nytt. Förvänta er en djupdykande uppföljning om ett år när andra året av PSN Play är aktuellt.
Sommaren 2008 lanserade Microsoft denna satsning på den digitala distributionsplattformen som i grund och botten handlar om att fem spel som släpps under sommaren väljs ut av Microsoft som sommarens bästa nedladdningsbara spel och därigenom får ta del av rikliga mängder marknadsföringshjälp samt andra resurser. Detta skapade genast lite prestige för dessa lite mindre titlar och skapade även en marknad för små och medelstora utvecklare som inte har resurserna för att skapa ett spel som är ämnat för butikshyllorna. Tävlingsmentaliteten dök också upp till viss del bland utvecklarna eftersom alla ville ha chansen att synas på förstasidan på XBLA. Sedan starten har det producerats gigantiska hits som t ex Braid, Castle Crashers, Shadow Complex, Limbo och Lara Croft and the Guardian of Light som alla har både varit succéer bland kritiker såsom konsumenter.
PSN har fått ta del av de flesta av de mest framgångsrika titlarna, men oftast har det handlat om att utvecklarna har en exklusivitetsperiod på Xbox innan de får släppa det på andra plattformar. Limbo dröjde t ex ett helt år innan det dök upp på Playstation, men vanligtvis handlar det om några månader. Dessa månader är dock väldigt betydelsefulla då de gamers som äger båda plattformarna redan har gjort sitt inköp på Xboxen och då prioriterar inte utvecklaren Playstation lika mycket utan kan helt enkelt besluta sig för att det är för mycket jobb att göra en PSN-version och inte värt besväret om de kanske bara går jämnt ut ekonomiskt. Detta urholkar ju lätt innehållet på PSN och Sony halkar efter mer och mer för varje år som Summer of Arcade går av stapeln.
Nu har dock Sony äntligen fått upp ögonen och försöker svara genom att ha en egen variant av Summer of Arcade. Egentligen är det inte mycket till variant utan det är mer eller mindre en kopia rakt av, men om något fungerar så är det ju dumt att ändra på variablerna. Namnet på denna satsning är Playstation Network Play, eller PSN Play. Kanske inte det mest inspirerande namnet de kunde ha klämt ur sig, men det viktiga är ju då innehållet och villkoren. I likhet med Summer of Arcade kommer PSN Play att erbjuda fem spel under perioden av en månad som marknadsförs som toppskiktet av nedladdningsbara titlar och dessa titlar är Street Fighter III Third Strike Online Edition, The Baconing, Bloodrayne: Betrayal, Renegade Ops och slutligen den svenskutvecklade titeln Payday: The Heist. Vad som är anmärkningsvärt i denna listan är att det endast är Payday: The Heist som är plattformsexklusivt. Min tolkning av detta är att PSN Play är en ganska nyligen påkommen idé och Sony inte haft tid att förhandla till sig några exklusiva rättigheter. En annan sak som Sony lånat från Summer of Arcade är att om du köper alla de fyra första titlarna så får du den femte gratis. För min del ser jag inte några direkta guldkorn i listan bortsett från Payday: The Heist, men det är mer en smaksak.
En sak som är lite unik för PSN Play är dock möjligheten att "förhandsboka" spelen. När du gör detta så får du exklusivt bonusinnehåll för just det spelet du bokat. Det kan vara en extra karaktär i spelet eller någon form av tema för din PS3-meny. Om man är Playstation Plus-prenumerant får man dessutom 20% rabatt på alla spelen vilket är väldigt förmånligt. Det ska bli väldigt intressant att se hur mottagandet av PSN Plus blir med tanke på att Summer of Arcade i år har varit väldigt imponerande och titlarna som Sony erbjuder kanske inte riktigt är lika heta i jämförelse. En sak är säker i alla fall, Sony har beslutat sig för att detta ska bli en helhjärtad satsning åtminstone i framtida upplagor. Det rapporterades för ca en månad sen att Sony ska investera $20 miljoner i att hjälpa independentutvecklare att komma igång och få stöd att kunna publicera sina verk på PSN. Med den mentaliteten så kommer ju Sony få väldigt mycket tillbaka om de lyckas vaska fram en ny Jonathan Blow eller Jenova Chen. Det kommer ju samtidigt att höja statusen på PSN så att mer etablerade utvecklare kan börja överväga en satsning med sina titlar även där och inte bara hoppas på att bli utvald till Summer of Arcade.
Sony är som sagt lite sena till festen, men det ska bli spännande att se hur konkurrensen blir i framtiden. Oavsett vilken plattform som vinner så vinner nog gamers mest i slutänden. Konkurrens på en relativt ny och fräsch marknad är oerhört hälsosamt och kan frambringa blivande klassiska titlar. Redan nu märker man att vissa nedladdningsbara titlar man kan köpa för 100-150 kr erbjuder nästan samma underhållningsvärde som en fullpristitel och detta pushar ju även produktionsvärdet för de boxade spel som kanske tidigare skulle tagit det säkra före det osäkra och inte vågar hitta på något nytt. Förvänta er en djupdykande uppföljning om ett år när andra året av PSN Play är aktuellt.
fredag 5 augusti 2011
Back to the Future: The Game
Jag tänkte att jag skulle försöka mig på något nytt här i bloggen och leverera en recension av ett spel. Eftersom det senaste spelet jag klarat råkar vara Back to the Future: The Game så föll lotten naturligt på detta.
Spelet är baserat på filmkaraktärerna från Back to the Future, men är inte en rak uppföljare till någon av filmerna utan snarare en avstickare med referenser till vad som hänt i filmerna. Du spelar som high schoolstudenten Marty McFly som i filmerna spelas av Michael J. Fox. Även fall han inte repriserar sin roll i spelen har Telltale Games hittat en skådespelare som emellanåt faktiskt är spöklikt nära en ung Michael J. Fox, vilket passar utmärkt då spelet utspelar sig 1986 och faktiskt mer eller mindre kastar dig rakt in i händelserna från början av första filmen. Du får där assistera "Doc" Emmet Brown, en lokal vetenskapsman/galenpanna som spelas av Christopher Lloyd precis som i filmerna, att demonstrera sin senaste uppfinning. Denna uppfinning är förstås den ikoniska tidsmaskinen som är inbyggd i en DeLorean.
Här börjar dock storyn att grena sig bort från filmerna genom att experimentet inte riktigt går som planerat. Något har skett bakåt i tiden som gör att Doc börjar försvinna från nutiden och det blir din uppgift som Marty att ta reda på vad som hänt för att ändra i tidslinjen, men först och främst ta reda på NÄR det har hänt för att kunna åka tillbaka och åtgärda det. Spelet är uppdelat i fem olika episoder som har en sammanhängande röd tråd, men som hanterar olika tidsperioder eller varianter av tidsperioder. Dina resor tar dig fram och tillbaka mellan 1931 och 1986 ett antal gånger, men även fall du mer eller mindre befinner dig på samma område i staden Hill Valley i hela spelet så känner du ändå en god miljöomväxling då dina omgivningar ändras ett flertal gånger genom att du påverkar tidslinjerna när du åker tillbaka i tiden.
Karaktärerna är i grund och botten välgjorda då de flesta birollerna från filmerna finns med i spelet också. Man stöter t ex på Biff Tannen och hans släktingar som allt som oftast ställer till problem för McFly-släkten. Andra viktiga roller är Jennifer, Martys flickvän i den "riktiga tidslinjen", och Edna Strickland som förvisso inte var med i filmerna men hon är mor till rektorn i Martys skola och bitter gammal dam med väldigt tydliga åsikter om hur folk ska bete sig. När man träffar henne första gången sitter hon i sin lägenhet med ett par kikare och en megafon som hon använder för att skrika åt folk som hon anser är ouppfostrade, så det har gått ganska långt. Martys mesiga och osäkra far gör också en del gästspel och fungerar bra i storyn. Överlag har alla karaktärer fått en bra röstskådespelare. Det finns ett par mindre biroller som låter lite platta och ointressanta, men det handlar oftast om ett fåtal repliker per episod. Det blir dock en ganska tydlig skillnad när dessa dialoger dyker upp och det rycker ut spelaren lite ur den i övrigt fina stämningen.
Spelet i sig är uppbyggt som ett klassiskt "point & click"-äventyr där du som Marty ska genom dialog och att använda rätt pryl vid rätt tillfälle ska lösa problem. Ett enkelt exempel kan vara som i början av spelet när Doc Brown har försvunnit och du inte har några ledtrådar om var eller när han befinner sig. Då hittar du en sko i tidsmaskinen som du kan ge till Docs hund som då sniffar ut en ledtråd åt dig. Problemen du ställs inför varierar en del i svårighet men du känner sällan att du är helt hjälplös eller att det är ologiska lösningar. Skulle du fastna på något finns det ett inbyggt hintsystem som kan ge dig ledtrådar om vad du behöver göra, och oftast finns det flera nivåer av ledtrådar. Den första ledtråd du får ger en generell fingervisning om vad du ska tänka på, men sen blir de successivt mer rakt på sak ju fler du väljer att använda. Du kan använda hur många ledtrådar du vill så det är lite upp till ditt tålamod och självdisciplin hur ofta du återvänder till hintskärmen.
Som jag nämnt tidigare är Back to the Future-stämningen påtaglig i spelet. Förstås finns det klassiska ledmotivet av Alan Silvestri med i spelet vid klimaktiska ögonblick, men även små detaljer som referenser till händelser i filmerna hjälper till att höja närvaron och förstås för att fria lite till publiken. Jag småskrattade ett flertal gånger för mig själv när de lyckades få med repliker från filmerna i spelet och de har gjort det på ett väldigt snyggt vis. Det syns tydligt att manus har skrivits tillsammans med både Robert Zemeckis och Bob Gale som skapade filmerna då dialogen aldrig känns överflödig eller onödig. Förstås innehåller ju storyn en hel del logiska luckor som alltid när man hanterar ämnen som att resa i tiden, men det är något man bara accepterar om man gillar Back to the Future. Syftet är inte vetenskapligt, men väldigt underhållande. Gigantiskt plus till de ställen där de lagt in både referenser till och musik från Huey Lewis & The News. Det blir inte mycket mer 80-tal om man ens försöker.
Grafiken i spelet är funktionell men kanske en aning primitiv på vissa ställen. Karaktärer är en aning karikatyriskt skapade vilket fungerar bra på många ställen men det finns, precis som i fallet med röstskådisarna, en del modeller som är grovhuggna och fula. Generellt sett fungerar det bra för ändamålet dock och det är inget man stör sig på om man inte letar efter problem. En liten notering är att det kändes ganska ooptimerat på PS3 med en del dalar i frameraten emellanåt vilket kunde påverka att ljudet släpade lite också. Jag har inte haft möjlighet att testat det på andra plattformar också, men från vad jag har förstått är det bara PC-versionen som inte lider av dessa problem. Detta är något som störde mig en del gånger eftersom det sker när mycket händer på skärmen och något stort är på väg att hända. Då är det inte det perfekta läget att bli påmind om att man spelar ett spel.
För att sammanfatta det hela så är det överlag fantastisk underhållning man erbjuds för en väldigt liten peng. 10-12 timmar för 199 kr på PSN eller €25 på Steam (hittade inga uppgifter för Xbox Live) är gott värde i mina ögon och i synnerhet för en fan av filmerna som jag är. Om du också är det så finns det inte många anledningar att skippa det här spelet, men om du känner dig osäker så rekommenderar jag dig att se filmerna igen innan du tar beslutet. Om du finner att du inte fått nog av referenser till 1.21 gigawatt, flux capacitors eller 88 mph efter detta så är valet enkelt trots de småfläckar och tekniska problem som finns.
Slutbetyg: 7/10
Spelet är baserat på filmkaraktärerna från Back to the Future, men är inte en rak uppföljare till någon av filmerna utan snarare en avstickare med referenser till vad som hänt i filmerna. Du spelar som high schoolstudenten Marty McFly som i filmerna spelas av Michael J. Fox. Även fall han inte repriserar sin roll i spelen har Telltale Games hittat en skådespelare som emellanåt faktiskt är spöklikt nära en ung Michael J. Fox, vilket passar utmärkt då spelet utspelar sig 1986 och faktiskt mer eller mindre kastar dig rakt in i händelserna från början av första filmen. Du får där assistera "Doc" Emmet Brown, en lokal vetenskapsman/galenpanna som spelas av Christopher Lloyd precis som i filmerna, att demonstrera sin senaste uppfinning. Denna uppfinning är förstås den ikoniska tidsmaskinen som är inbyggd i en DeLorean.
Här börjar dock storyn att grena sig bort från filmerna genom att experimentet inte riktigt går som planerat. Något har skett bakåt i tiden som gör att Doc börjar försvinna från nutiden och det blir din uppgift som Marty att ta reda på vad som hänt för att ändra i tidslinjen, men först och främst ta reda på NÄR det har hänt för att kunna åka tillbaka och åtgärda det. Spelet är uppdelat i fem olika episoder som har en sammanhängande röd tråd, men som hanterar olika tidsperioder eller varianter av tidsperioder. Dina resor tar dig fram och tillbaka mellan 1931 och 1986 ett antal gånger, men även fall du mer eller mindre befinner dig på samma område i staden Hill Valley i hela spelet så känner du ändå en god miljöomväxling då dina omgivningar ändras ett flertal gånger genom att du påverkar tidslinjerna när du åker tillbaka i tiden.
Karaktärerna är i grund och botten välgjorda då de flesta birollerna från filmerna finns med i spelet också. Man stöter t ex på Biff Tannen och hans släktingar som allt som oftast ställer till problem för McFly-släkten. Andra viktiga roller är Jennifer, Martys flickvän i den "riktiga tidslinjen", och Edna Strickland som förvisso inte var med i filmerna men hon är mor till rektorn i Martys skola och bitter gammal dam med väldigt tydliga åsikter om hur folk ska bete sig. När man träffar henne första gången sitter hon i sin lägenhet med ett par kikare och en megafon som hon använder för att skrika åt folk som hon anser är ouppfostrade, så det har gått ganska långt. Martys mesiga och osäkra far gör också en del gästspel och fungerar bra i storyn. Överlag har alla karaktärer fått en bra röstskådespelare. Det finns ett par mindre biroller som låter lite platta och ointressanta, men det handlar oftast om ett fåtal repliker per episod. Det blir dock en ganska tydlig skillnad när dessa dialoger dyker upp och det rycker ut spelaren lite ur den i övrigt fina stämningen.
Spelet i sig är uppbyggt som ett klassiskt "point & click"-äventyr där du som Marty ska genom dialog och att använda rätt pryl vid rätt tillfälle ska lösa problem. Ett enkelt exempel kan vara som i början av spelet när Doc Brown har försvunnit och du inte har några ledtrådar om var eller när han befinner sig. Då hittar du en sko i tidsmaskinen som du kan ge till Docs hund som då sniffar ut en ledtråd åt dig. Problemen du ställs inför varierar en del i svårighet men du känner sällan att du är helt hjälplös eller att det är ologiska lösningar. Skulle du fastna på något finns det ett inbyggt hintsystem som kan ge dig ledtrådar om vad du behöver göra, och oftast finns det flera nivåer av ledtrådar. Den första ledtråd du får ger en generell fingervisning om vad du ska tänka på, men sen blir de successivt mer rakt på sak ju fler du väljer att använda. Du kan använda hur många ledtrådar du vill så det är lite upp till ditt tålamod och självdisciplin hur ofta du återvänder till hintskärmen.
Som jag nämnt tidigare är Back to the Future-stämningen påtaglig i spelet. Förstås finns det klassiska ledmotivet av Alan Silvestri med i spelet vid klimaktiska ögonblick, men även små detaljer som referenser till händelser i filmerna hjälper till att höja närvaron och förstås för att fria lite till publiken. Jag småskrattade ett flertal gånger för mig själv när de lyckades få med repliker från filmerna i spelet och de har gjort det på ett väldigt snyggt vis. Det syns tydligt att manus har skrivits tillsammans med både Robert Zemeckis och Bob Gale som skapade filmerna då dialogen aldrig känns överflödig eller onödig. Förstås innehåller ju storyn en hel del logiska luckor som alltid när man hanterar ämnen som att resa i tiden, men det är något man bara accepterar om man gillar Back to the Future. Syftet är inte vetenskapligt, men väldigt underhållande. Gigantiskt plus till de ställen där de lagt in både referenser till och musik från Huey Lewis & The News. Det blir inte mycket mer 80-tal om man ens försöker.
Grafiken i spelet är funktionell men kanske en aning primitiv på vissa ställen. Karaktärer är en aning karikatyriskt skapade vilket fungerar bra på många ställen men det finns, precis som i fallet med röstskådisarna, en del modeller som är grovhuggna och fula. Generellt sett fungerar det bra för ändamålet dock och det är inget man stör sig på om man inte letar efter problem. En liten notering är att det kändes ganska ooptimerat på PS3 med en del dalar i frameraten emellanåt vilket kunde påverka att ljudet släpade lite också. Jag har inte haft möjlighet att testat det på andra plattformar också, men från vad jag har förstått är det bara PC-versionen som inte lider av dessa problem. Detta är något som störde mig en del gånger eftersom det sker när mycket händer på skärmen och något stort är på väg att hända. Då är det inte det perfekta läget att bli påmind om att man spelar ett spel.
För att sammanfatta det hela så är det överlag fantastisk underhållning man erbjuds för en väldigt liten peng. 10-12 timmar för 199 kr på PSN eller €25 på Steam (hittade inga uppgifter för Xbox Live) är gott värde i mina ögon och i synnerhet för en fan av filmerna som jag är. Om du också är det så finns det inte många anledningar att skippa det här spelet, men om du känner dig osäker så rekommenderar jag dig att se filmerna igen innan du tar beslutet. Om du finner att du inte fått nog av referenser till 1.21 gigawatt, flux capacitors eller 88 mph efter detta så är valet enkelt trots de småfläckar och tekniska problem som finns.
Slutbetyg: 7/10
torsdag 4 augusti 2011
Blizzards genier har gjort det igen
Denna veckan har det dykt upp en del ny information om ett av mina mest efterlängtade spel, Diablo 3. Nyheterna handlade delvis om innehåll och den kommande betatesten, men det var förvånadsvärt nog inte detta som drog mest uppmärksamhet. Inte för att nyheterna om innehållet var ointressanta, utan för att Blizzard verkar ha hittat ett sett att finansiera Diablo 3 likt ett MMO-spel fast utan att påtvinga en månadsavgift.
Blizzards stora kassako är ju förstås World of Warcraft som i dagsläget finansieras av den gamla klassiska MMO-modellen, dvs du köper licensen för spelet och därefter betalar du en månadsavgift på ca €12 för att få spela. Månadsavgifterna går till att finansiera de kopiösa mängder servrar som krävs för att hålla detta gigantiska onlinespel vid liv, men självklart kan man ju tänka sig att de har ett par kronor över varje månad med tanke på de drygt 11 miljoner prenumeranter som spelar. På sistone har dock många konkurrenter till World of Warcraft i hopp om att försöka stjäla en del av kakan gått över till så kallade free-to-play modeller och helt sonika kapat bort månadsavgiften och lagt in diverse mikrotransaktioner för VIP-konton, funktionalitet eller någon annan form av fördel. Detta har i många fall varit väldigt framgångsrikt då man inte längre har den fasta månadsavgiften att tänka på. Det är sannolikt också en del i anledningen till att antalet prenumeranter i World of Warcraft är på nedgång det senaste halvåret och det är i princip första gången någonsin de har haft en nedåtgående trend.
Detta har då fått Blizzard att tvingas tänka om lite i hur framtida titlar hanteras. Någon ändring i World of Warcraft är i dagsläget ganska osannolik då det redan är så pass etablerat och inte byggt ur ett perspektiv för att fungera annorlunda, men de har länge uttryckt intresset för just mikrotransaktioner. Detta intresset kommer att realiseras i Diablo 3 genom att ha auktionshus i spelet som hanterar riktig valuta, inte bara spelvalutan. När jag ursprungligen läste detta så blev jag lite smått upprörd. Länge har Blizzard försökt stoppa spelare som försöker sälja sina karaktärer eller sin utrustning via 3:e parts auktionssiter som t ex Ebay då det har stridit mot deras användarvillkor, men nu ska det plötsligt vara ok? Problemet jag såg är att det kommer att finnas ännu fler dåliga spelare med bra utrustning eftersom de inte orkat lägga ned tiden på att lära sig allt och spela igenom spelet. Det gör ju att man kanske drar sig från att spela med främmande spelare i en större utsträckning för att man inte vill riskera en dålig spelupplevelse. När jag reflekterat över detta ett tag så insåg jag ju att det är att ta det värsta för givet från början och det är ganska dumt. Blizzard är inte kända för att ta korkade och förhastade beslut på någon nivå.
Auktionshuset kommer att fungera som följande. Låt säga du hittar ett vansinnigt kraftfullt svärd i spelet, men du spelar som magiker. Då kan du välja att antingen auktionera ut det för guld (in-game valuta) eller att sätta ett pris i riktiga pengar. Vid varje auktion som hanterar riktiga pengar kommer Blizzard att ta ut en marginell transaktionsavgift som i dagsläget inte är specificerad. Detta innebär att de kommer att få små smulor från kakan men att spelaren i slutänden ändå kan tjäna pengar på vad han eller hon har hittat. Självklart kommer de att tjäna stora pengar på detta, för vilken spelare är inte intresserad av att tjäna pengar på sin hobby? Massor av folk kommer att lägga upp sina stora fynd och ha möjlighet att göra en hacka, men samtidigt kommer Blizzard att få in sina pengar för att kunna driva spelet som ett dedicerat onlinespel. När man sen genomfört ett sälj i spelet kommer pengarna att läggas på ett Blizzardkonto där du sen kan göra tre olika saker med pengarna. Antingen kan du använda pengarna för att köpa något annat på auktionshuset, lägga pengarna på att köpa andra titlar från Blizzard i deras onlineshop eller så kan du välja att växla ut dina pengar till ditt egna konto. Naturligtvis kommer du inte att få ut 100% av beloppet om du väljer att växla ut, utan Blizzard kommer även där att ta ut en vis transaktionsavgift eftersom de måste använda en tredjepartstjänst som t ex Paypal.
När jag hade gått igenom hela denna tankebanan så var det ju genast självklart hur de hade tänkt hela vägen. Dels vill de minimera riskerna med att någon blir lurad vid en försäljning på Ebay, vilket inte är helt ovanligt. De vill ha en övervakning på det hela och se till att det går rätt till. Men den viktigaste biten är att de vill kunna erbjuda ett spel som har en stark onlinekomponent och med MMO-kvalitet utan att behöva använda ordet månadsavgift. Cyniker har påpekat att tidigare Diablospel haft en onlinetjänst som var gratis, men det är uppenbart att dessa aldrig provat att spela Diablo 2 online. Det var den värsta samlingen fuskare, scammers och griefers som någonsin samlats på en spelserver och det var totalt omöjligt att spela med någon du inte kände där. Det krävs resurser för att tygla ett onlinecommunity, och det är inte gratis. Det fina med auktionsavgiften är ju att den är totalt frivillig. Vill du inte betala så lägg upp din auktion för in-game valuta istället.
Mottagandet av denna nyheten har varit ganska negativ, men jag är övertygad om att alla har glömt detta när det börjar bli dags för release av spelet. Det finns inte många titlar som jag sett fram emot så mycket som just detta spelet, och när man ser hur mycket tanke Blizzard lagt bakom strukturella beslut som detta auktionssystemet så kan man ju bara tänka sig hur djupt de gått i själva spelmekaniken. Ge mig ett datum Blizzard, ni har mina pengar oavsett. Med lite tur kanske man kan säga upp sig och livnära sig på Diablo 3 på heltid...
Blizzards stora kassako är ju förstås World of Warcraft som i dagsläget finansieras av den gamla klassiska MMO-modellen, dvs du köper licensen för spelet och därefter betalar du en månadsavgift på ca €12 för att få spela. Månadsavgifterna går till att finansiera de kopiösa mängder servrar som krävs för att hålla detta gigantiska onlinespel vid liv, men självklart kan man ju tänka sig att de har ett par kronor över varje månad med tanke på de drygt 11 miljoner prenumeranter som spelar. På sistone har dock många konkurrenter till World of Warcraft i hopp om att försöka stjäla en del av kakan gått över till så kallade free-to-play modeller och helt sonika kapat bort månadsavgiften och lagt in diverse mikrotransaktioner för VIP-konton, funktionalitet eller någon annan form av fördel. Detta har i många fall varit väldigt framgångsrikt då man inte längre har den fasta månadsavgiften att tänka på. Det är sannolikt också en del i anledningen till att antalet prenumeranter i World of Warcraft är på nedgång det senaste halvåret och det är i princip första gången någonsin de har haft en nedåtgående trend.
Detta har då fått Blizzard att tvingas tänka om lite i hur framtida titlar hanteras. Någon ändring i World of Warcraft är i dagsläget ganska osannolik då det redan är så pass etablerat och inte byggt ur ett perspektiv för att fungera annorlunda, men de har länge uttryckt intresset för just mikrotransaktioner. Detta intresset kommer att realiseras i Diablo 3 genom att ha auktionshus i spelet som hanterar riktig valuta, inte bara spelvalutan. När jag ursprungligen läste detta så blev jag lite smått upprörd. Länge har Blizzard försökt stoppa spelare som försöker sälja sina karaktärer eller sin utrustning via 3:e parts auktionssiter som t ex Ebay då det har stridit mot deras användarvillkor, men nu ska det plötsligt vara ok? Problemet jag såg är att det kommer att finnas ännu fler dåliga spelare med bra utrustning eftersom de inte orkat lägga ned tiden på att lära sig allt och spela igenom spelet. Det gör ju att man kanske drar sig från att spela med främmande spelare i en större utsträckning för att man inte vill riskera en dålig spelupplevelse. När jag reflekterat över detta ett tag så insåg jag ju att det är att ta det värsta för givet från början och det är ganska dumt. Blizzard är inte kända för att ta korkade och förhastade beslut på någon nivå.
Auktionshuset kommer att fungera som följande. Låt säga du hittar ett vansinnigt kraftfullt svärd i spelet, men du spelar som magiker. Då kan du välja att antingen auktionera ut det för guld (in-game valuta) eller att sätta ett pris i riktiga pengar. Vid varje auktion som hanterar riktiga pengar kommer Blizzard att ta ut en marginell transaktionsavgift som i dagsläget inte är specificerad. Detta innebär att de kommer att få små smulor från kakan men att spelaren i slutänden ändå kan tjäna pengar på vad han eller hon har hittat. Självklart kommer de att tjäna stora pengar på detta, för vilken spelare är inte intresserad av att tjäna pengar på sin hobby? Massor av folk kommer att lägga upp sina stora fynd och ha möjlighet att göra en hacka, men samtidigt kommer Blizzard att få in sina pengar för att kunna driva spelet som ett dedicerat onlinespel. När man sen genomfört ett sälj i spelet kommer pengarna att läggas på ett Blizzardkonto där du sen kan göra tre olika saker med pengarna. Antingen kan du använda pengarna för att köpa något annat på auktionshuset, lägga pengarna på att köpa andra titlar från Blizzard i deras onlineshop eller så kan du välja att växla ut dina pengar till ditt egna konto. Naturligtvis kommer du inte att få ut 100% av beloppet om du väljer att växla ut, utan Blizzard kommer även där att ta ut en vis transaktionsavgift eftersom de måste använda en tredjepartstjänst som t ex Paypal.
När jag hade gått igenom hela denna tankebanan så var det ju genast självklart hur de hade tänkt hela vägen. Dels vill de minimera riskerna med att någon blir lurad vid en försäljning på Ebay, vilket inte är helt ovanligt. De vill ha en övervakning på det hela och se till att det går rätt till. Men den viktigaste biten är att de vill kunna erbjuda ett spel som har en stark onlinekomponent och med MMO-kvalitet utan att behöva använda ordet månadsavgift. Cyniker har påpekat att tidigare Diablospel haft en onlinetjänst som var gratis, men det är uppenbart att dessa aldrig provat att spela Diablo 2 online. Det var den värsta samlingen fuskare, scammers och griefers som någonsin samlats på en spelserver och det var totalt omöjligt att spela med någon du inte kände där. Det krävs resurser för att tygla ett onlinecommunity, och det är inte gratis. Det fina med auktionsavgiften är ju att den är totalt frivillig. Vill du inte betala så lägg upp din auktion för in-game valuta istället.
Mottagandet av denna nyheten har varit ganska negativ, men jag är övertygad om att alla har glömt detta när det börjar bli dags för release av spelet. Det finns inte många titlar som jag sett fram emot så mycket som just detta spelet, och när man ser hur mycket tanke Blizzard lagt bakom strukturella beslut som detta auktionssystemet så kan man ju bara tänka sig hur djupt de gått i själva spelmekaniken. Ge mig ett datum Blizzard, ni har mina pengar oavsett. Med lite tur kanske man kan säga upp sig och livnära sig på Diablo 3 på heltid...
tisdag 2 augusti 2011
Framtiden för den dedicerade handhållna spelkonsolen
I samband med oroligheterna för Nintendo som jag skrev om tidigare så dök ännu en gång diskussionen om att det inte längre finns en marknad för dedicerade handhållna spelkonsoler. Det är en debatt som bubblat lite under ytan redan sedan gemene man började köpa smartphones och den explosion av spel som finns på dessa enheter. Det finns många argument både för och emot detta påstående, men jag vill nog säga att de starkaste argumenten pekar på att det finns gott om utrymme för samexistens.
Det största argumentet mot dedicerade enheter är för tillfället att Nintendo 3DS har sålt väldigt blygsamt jämfört med föregångaren, men orsaken till detta är inte att folk köper smartphones istället. Många hardcore Nintendofans har gått och köpt denna enhet och sitter fortfarande utan ett intressant spel att spela. Självklart kommer ju folk att vara tveksamma att lägga mellan 2500-3000 kr för en liten låda som samlar damm, i synnerhet om det gäller föräldrar som ska köpa till sitt barn. Det går inte att befoga en uppgradering till en ny version om du inte kommer att använda den på något vis.
När jag ändå är inne på pris så nämns även jämförelserna mellan priset på spel på t ex Android Market och App Store på iPhone med de som köps i butik till 3DS. Att ens försöka rättfärdiga en sådan jämförelse är i många fall snudd på idioti. Många av spelen du köper till en smartphone ligger på mellan 10 och 30 kr vilket är struntsummor med tanke på den potentiella underhållningen. Skulle du vara missnöjd med ditt inköp så är det sällan något som förstör din budget. Samtidigt är spelen oftast väldigt enkla och basala. Ett spel till 3DS ligger normalt sett på 400-450 kr, vilket är en hel del mer. Skillnaden är att du sällan får ett spel som enbart är ett tidsfördriv. Du får ett spel med högre produktionsvärde, story och substans. Visst har vi väl alla lyckats döda en timme eller två på Angry Birds eller Game Dev Story, men i grund och botten är det något som man kan tröttna på ganska omgående eftersom det inte finns mycket till omväxling eller substans under ytan. Därmed inte sagt att det ena spelet är bättre än det andra. De har bara olika ändamål. När jag vet att jag har 10-15 minuter att döda så vill jag inte sätta mig med ett 50-timmars rollspel, utan då kan jag istället lösa några pussel i Cut the Rope. Det viktiga är att se skillnaden på målgrupp och syfte.
Ett annat viktigt argument är att många anser att vi redan har för många elektroniska prylar med oss i dagsläget. Tanken med detta är då att vi hellre använder oss av enheter som gör flera saker än bara spelar spel. Jag kan till viss del se var argumentet kommer ifrån, men jag håller inte riktigt med. Ännu en gång handlar det om att se skillnad på målgrupper. Jag drar mig ofta från att använda uttryck som casualspel och hardcorespel, men det finns inte tillräckligt avancerade och involverande spel på smartphones (idag) för att det skulle kunna bli min enda plattform. Ett av de stora problemen jag har med att spela på en smartphone är också en fråga om batteritid. Dagens smartphones har heller inte någon vidare batteritid oavsett om du spelar eller ej, och jag vill kunna använda min telefon till att ringa, sociala nätverk och diverse produktivitet utan att behöva oroa mig för att ladda den hela tiden. Har jag en dedikerad spelplattform så är det inte längre ett problem. Skulle batteriet ta slut i min PSP så är det bara min spelplattform som inte fungerar längre. Många av de experter som argumenterar för en gemensam enhet för gaming och produktivitet bär dessutom både med sig en smartphone och en surfplatta som t ex iPad och har därmed inte tänkt väldigt långt innan de talat.
Detta är en lite klurig debatt då många blandar ihop äpplen och päron. Marknadsandelarna kan eventuellt vara något överlappande men det är absolut inte på något vis så att alla som ägt en PSP eller Nintendo DS har gått ut och köpt en iPhone eller Androidtelefon istället. Det är en lika absurd slutsats som att jämföra målgrupperna för en stadsjeep och en Porsche 911. Erbjuds det en kompetent dedicerad handhållen spelenhet till ett bra pris och med bra spel så kommer det verkligen inte finnas några problem att hitta någon som köper den. Jag tror att detta kommer att bevisas med all önskvärd tydlighet nu dels genom att Nintendo sänker priset på sin 3DS, men även sen när Sony lanserar sin Vita. Jag kommer i många år framöver vara en användare av flera enheter och jag ser inte problemet i detta. Fry i Futurama sa det bäst...
Det största argumentet mot dedicerade enheter är för tillfället att Nintendo 3DS har sålt väldigt blygsamt jämfört med föregångaren, men orsaken till detta är inte att folk köper smartphones istället. Många hardcore Nintendofans har gått och köpt denna enhet och sitter fortfarande utan ett intressant spel att spela. Självklart kommer ju folk att vara tveksamma att lägga mellan 2500-3000 kr för en liten låda som samlar damm, i synnerhet om det gäller föräldrar som ska köpa till sitt barn. Det går inte att befoga en uppgradering till en ny version om du inte kommer att använda den på något vis.
När jag ändå är inne på pris så nämns även jämförelserna mellan priset på spel på t ex Android Market och App Store på iPhone med de som köps i butik till 3DS. Att ens försöka rättfärdiga en sådan jämförelse är i många fall snudd på idioti. Många av spelen du köper till en smartphone ligger på mellan 10 och 30 kr vilket är struntsummor med tanke på den potentiella underhållningen. Skulle du vara missnöjd med ditt inköp så är det sällan något som förstör din budget. Samtidigt är spelen oftast väldigt enkla och basala. Ett spel till 3DS ligger normalt sett på 400-450 kr, vilket är en hel del mer. Skillnaden är att du sällan får ett spel som enbart är ett tidsfördriv. Du får ett spel med högre produktionsvärde, story och substans. Visst har vi väl alla lyckats döda en timme eller två på Angry Birds eller Game Dev Story, men i grund och botten är det något som man kan tröttna på ganska omgående eftersom det inte finns mycket till omväxling eller substans under ytan. Därmed inte sagt att det ena spelet är bättre än det andra. De har bara olika ändamål. När jag vet att jag har 10-15 minuter att döda så vill jag inte sätta mig med ett 50-timmars rollspel, utan då kan jag istället lösa några pussel i Cut the Rope. Det viktiga är att se skillnaden på målgrupp och syfte.
Ett annat viktigt argument är att många anser att vi redan har för många elektroniska prylar med oss i dagsläget. Tanken med detta är då att vi hellre använder oss av enheter som gör flera saker än bara spelar spel. Jag kan till viss del se var argumentet kommer ifrån, men jag håller inte riktigt med. Ännu en gång handlar det om att se skillnad på målgrupper. Jag drar mig ofta från att använda uttryck som casualspel och hardcorespel, men det finns inte tillräckligt avancerade och involverande spel på smartphones (idag) för att det skulle kunna bli min enda plattform. Ett av de stora problemen jag har med att spela på en smartphone är också en fråga om batteritid. Dagens smartphones har heller inte någon vidare batteritid oavsett om du spelar eller ej, och jag vill kunna använda min telefon till att ringa, sociala nätverk och diverse produktivitet utan att behöva oroa mig för att ladda den hela tiden. Har jag en dedikerad spelplattform så är det inte längre ett problem. Skulle batteriet ta slut i min PSP så är det bara min spelplattform som inte fungerar längre. Många av de experter som argumenterar för en gemensam enhet för gaming och produktivitet bär dessutom både med sig en smartphone och en surfplatta som t ex iPad och har därmed inte tänkt väldigt långt innan de talat.
Detta är en lite klurig debatt då många blandar ihop äpplen och päron. Marknadsandelarna kan eventuellt vara något överlappande men det är absolut inte på något vis så att alla som ägt en PSP eller Nintendo DS har gått ut och köpt en iPhone eller Androidtelefon istället. Det är en lika absurd slutsats som att jämföra målgrupperna för en stadsjeep och en Porsche 911. Erbjuds det en kompetent dedicerad handhållen spelenhet till ett bra pris och med bra spel så kommer det verkligen inte finnas några problem att hitta någon som köper den. Jag tror att detta kommer att bevisas med all önskvärd tydlighet nu dels genom att Nintendo sänker priset på sin 3DS, men även sen när Sony lanserar sin Vita. Jag kommer i många år framöver vara en användare av flera enheter och jag ser inte problemet i detta. Fry i Futurama sa det bäst...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)