Guldklimpar i arkivet

När det är högsäsong i spelbranschen så är det lätt hänt att man fokuserar på att ta sig igenom ett spel fort för att kunna ge sig på nästa. Detta gör att man lätt bygger upp en samling spel där man kanske inte gett spelet den tid det förtjänade. Detta märkte jag tydligt nyligen när jag och en god vän beslöt oss för att spela Call of Duty: Modern Warfare 2 i split screen nu i förra helgen. Inledningsvis var vi båda nog lite negativt inställda till spelet, dels för att jag är negativt inställd till hur Modern Warfare-spelen sköts av Activision och dels för att min ständiga co-op partner Andreas är en inbiten Battlefield-fan. Eftersom vi båda är väldigt förtjusta i co-opspel så var det dock värt ett försök. Det var ett av de bästa besluten på ganska länge.

I Modern Warfare finns det ett väldigt välgjort co-opläge som heter Spec Ops. Det består av små lösryckta uppdrag eller scenarion som har olika typer av mål. Det kan t ex vara att du på en viss tid måste desarmera bomber i en stökig kåkstad eller att du måste skydda ett område från vågor av anfallande styrkor. De mest välgjorda och underhållande uppdragen är dock de där ena spelaren har en understödsroll till den andra. I ett av dessa uppdrag får den ena spelaren plats i ett C-130-flygplan beväpnad till vingspetsarna, medans den andra spelaren befinner sig på marken mitt i fiendeland. Spelaren i flygplanet har då som uppdrag att se till att vägen är fri för spelaren på marken genom att bomba loss på allt som rör sig. Denna nivån av samarbete hade jag inte alls förväntat mig, och jag var förstås genast såld. Vi satt halva natten och bara fortsatte på nya uppdrag hela tiden. Förstås tog det sin lilla tid att komma vidare eftersom vi valt att köra på högsta svårighetsgraden, men det är så väldigt mycket mer tillfredsställande när man väl klarar ett uppdrag då.

Denna nya synvinkel jag fick på Modern Warfare 2 fick mig att börja spela kampanjen igen. Det stora klagomål jag haft på kampanjerna i Call of Duty-spelen på sistone är att de är över alldeles för fort. Du kan utan större problem vandra igenom spelet på 5-6 timmar, vilket är lite väl tunt kan jag tycka. Det naturliga sättet att förlänga speltiden är då att köra på den högsta svårighetsgraden vilket jag gjorde denna gången. Jag har tidigare gjort ett försök att göra detta men gav upp i ett ganska tidigt skede i spelet för att jag lyckades hamna på ett frustrerande svårt ställe jag inte kom vidare ifrån. Denna omgången gick det dock väldigt smärtfritt, men det kom ju gott om flaskhalsar senare i spelet. I går lyckades jag dock ta mig igenom hela kampanjen på Veteran-mode och jag måste säga att jag har aldrig förr fått ut så mycket nöje från ett Call of Duty-spel. Det är ju en ganska fin linje mellan motstånd och frustration, och Modern Warfare balanserar perfekt på denna. Jag kände aldrig riktigt att jag ville ge upp, utan det var alltid tillräckligt nära för att ge en känsla av att det var realistiskt att klara sig förbi stället jag fastnat på.

Efter denna tillbakaresa till en gammal klassiker i hyllan har jag fått en annan förståelse för de som är nästan religiöst förtjusta i dessa Call of Duty-spelen. Jag har sett produkten på fel sätt då jag primärt sett på spelet ur ett singleplayerperspektiv. Då är spelet väldigt tunt och erbjuder inte riktigt värde för pengarna. Men när jag nu fått upp ögonen för denna fantastiska co-opupplevelse är jag benägen att säga att spelet är ganska generöst. När man sen lägger till den vanliga multiplayerkomponenten som är väldigt genomarbetad så har du något som erbjuder dig många fler timmars nöje än den där kampanjen som tar dig 5-6 timmar. Jag ser fram emot att köra vidare på Spec Ops, och vill det sig väl så har jag snart något som jag aldrig trodde jag skulle ha i ett Call of Duty-spel. En platinum trophy.