Jakten på trophies

Något som har gjort att jag fastnat vid konsollplattformarna, och då i synnerhet Playstation 3, är konceptet med Trophies. Detta är virtuella belöningar för att du åstadkommit något speciellt i spelet. En "virtuell klapp på axeln" som spelutvecklaren David Jaffe uttryckte det. Dessa trophies har ingen konkret verkan på varken spelet du spelar eller upplevelsen i övrigt utan är, om man tittar krasst på det, endast en ikon du får tillsammans med ett pling medans du spelar. Exempel på detta kan ses i slutet av klippet nedan.

Jag får ofta frågan "Varför bryr du dig om trophies?". Frågan är till viss del befogad eftersom som jag nämnde ovan så ger det inte mig något konkret som förbättrar spelet. Eller gör det kanske det ändå? Jag ser det som en form av bekräftelse. Låt säga att du genomför något väldigt bra på din arbetsplats. Du är extremt nöjd med dig själv, men ingen av dina kollegor lägger märke till att du gjort något. Jämför samma situation, men att du istället får en positiv kommentar i samband med din insats. Bekräftelse är ledordet här. Det intressanta med det hela konceptet är att det är utstuderat att ge en psykologisk effekt, en liten kick.

Utöver att få denna bekräftelse så finns det ett värde tilldelat till varje trophy. Detta adderas till en summa som räknas om till en nivå på din användarprofil. Ju fler trophies du har, desto högre nivå har du. Detta gör att du sen kan jämföra dina framgångar med dina vänner på din kontaktlista, vilket i sin tur gör att man introducerar ett tävlingselement.

Nu låter det ju förstås som att jag prioriterar trophies över ett bra spel, vilket är det vanligaste antagandet jag möter när jag berättar om varför jag samlar trophies. Detta kan inte vara längre från sanningen. Om jag stöter på ett dåligt spel så ska det mycket till för att jag ska vara motiverad nog att spela igenom det, än mindre börja samla trophies. Det funkar helt enkelt som en krydda till något som redan är underhållande.

En smart spelutvecklare kan till och med påverka en spelares sätt att spela spelet genom kreativa trophies. Låt säga att du sätts i en situation i ett spel där du måste nå ett mål och mellan målet och dig finns ett gäng vakter. Du kan välja en enkel väg genom att springa rakt in och skjuta hejvilt tills vakterna är döda, eller så kan du studera vakternas patrullvägar och försöka smyga förbi dem. I det sistnämnda exemplet får man en trophy för att man lyckats ta en svårare men i slutänden mer effektiv väg. I boken Reality is Broken talar Jane McGonigal mycket om dessa "onödiga hinder" som vi utsätts för i spel av alla former, men som vi accepterar eftersom belöningen i slutänden är så pass mycket större. För att ta golf som ett exempel. Det hade ju förstås varit vansinnigt mycket enklare om du tagit bollen i handen och gått fram till hålet och släppt ned den där. Det hade dock gjort att ingen spelat golf eftersom alla hade klarat det. Det finns inga hinder, ingen utmaning och därför ingen belöning i slutet.

Vad jag slutligen vill poängtera är att detta är definitivt inte något som stämmer in på alla. När jag kikar på min kontaktlista på min Playstation så ser jag att det är en klar minoritet som jagar trophies som jag gör, men det jag vill få fram är själva tänket, det psykologiska i det hela. Detta finns hos oss alla i någon form, även fall det inte handlar om trophies. Vissa kan vara perfektionster när det gäller matlagning, i sitt jobb, var som helst egentligen och det är samma del av hjärnan som får en kick när vi ser ett gott slutresultat följt av någon form av uppmuntran. Jag vill avsluta med ett tal som Jane McGonigal höll förra året angående hur spel kan förändra världen och göra det till en bättre plats. Det täcker in en del av det jag skrivit ovan och hon berättar om det på ett otroligt inspirerande vis. Oavsett vilken nivå ert spelintresse ligger på rekommenderar jag er att ta 20 minuter av er tid att lyssna på hennes tal.