Nu när det finns lite andrum i releasekalendern är det ett ypperligt läge att ge sig på listan av spel jag ännu inte haft chans att spela. Mitt förstaval blev en nostalgiladdad titel, Metal Gear Solid 2 HD. Det är en del av den Metal Gear Solid HD Collection som innehåller MGS2, MGS3 och Peace Walker. Även fall det ursprungliga Metal Gear Solid som släpptes till Playstation 1 var det som fick upp mina ögon för Hideo Kojimas lite galna skapelser så var det ändå tvåan som fastslog min kärlek till serien. Blandningen mellan smygande, action och charmigt överdriven story tilltalade mig på alla sätt och vis. Det ultimata testet är ju dock att återvända till det här 10 år gamla spelet och se hur pass bra det håller fortfarande.
Det första som slår mig är hur pass bra grafiken har hållit. HD-behandlingen har förstås gjort sitt, men i grund och botten behöver man ju en grafisk stil som är solid för att det ska gå att skala upp den. Det man gör är ju mer eller mindre bara att skala upp texturer och befintliga modeller och putsar till dem, det är ytterst sällan det skapas nya tillgångar. Med detta i åtanke är MGS2 väldigt imponerande. Även ljudet har ju mastrats om från stereo till 5.1-ljud och är mycket effektfullt. Detta hjälps ju inte minst av Harry Gregson-Williams magiska soundtrack. Röstskådespeleriet är lite krystat och överdrivet, men passar in i miljön och har ju alltid varit en del av charmen med Metal Gear Solid. De enda ställena där man egentligen märker ålderns tecken är i styrning och spelmekanik. Du har t ex en statisk kamera som du inte kan styra vilket gör att du inte riktigt kan titta dit du vill i alla lägen, men trots detta så hanteras kameravinklarna ganska väl. Det är dock en rätt jobbig omställningsperiod när man är van vid dagens tredjepersonspel. Jag hade även hunnit glömma bort hur skruvat slutet av spelet var och vilka vida svängar storyn tar. Det är ju även detta en del av charmen med MGS-serien, men jag kan ärligt säga att även efter att ha klarat spelet 4-5 gånger så kan jag inte svära på att jag har förstått hela storyn än.
MGS3 håller i sin tur ännu bättre jämfört med dagens standard. Du får fri kamerakontroll vilket underlättar väldeliga eftersom du inte längre har någon karta där du kan lokalisera dina fiender. Grafiskt sett är det nästan förvånadsvärd skärpa och detalj. Det faller förstås lite när du kommer nära inpå texturer eller när du studerar ansiktsanimationer i cutscenes men jag vill säga att Bluepoint, som har stått för remasterjobbet, verkligen har höjt ribban för hur en HD remaster ska se ut. Samtidigt så har de låst frameraten på 60 FPS till skillnad från PS2-versionen som hade ganska skakig framerate emellanåt och försökte kompensera detta med motion blurring i animationerna för att dölja lägre detaljrikedom. Detta är som bortblåst i dessa HD remakes och det gör upplevelsen alltmer njutbar.
Jag har ännu inte hunnit testa Peace Walker, vilket jag heller inte gjorde i någon utsträckning på PSP. Jag lyckades aldrig riktigt fastna för spelet eftersom det haltade på grund av de tekniska begränsningarna, närmare bestämt att du bara har en analog spak på PSP'n. Detta gjorde att trots att styrningen var av modernt stuk så fungerade det trots allt inte eftersom du inte hade en spak att styra kameran med. Det komplicerade spelandet och gjorde inte det till en njutbar upplevelse. Spelet i sig var fängslande, men det var en för stor barriär att styrningen inte fungerade helt som jag önskade. Nu när spelet är portat och remastrat till PS3 så är detta problemet borta. Jag kommer förstås att hoppa på detta spelet så fort jag är klar med MGS3, men jag ska verkligen ta mig tid att njuta av det spelet först. Det är min klara favorit i serien och atmosfären från kalla kriget genomsyrar hela upplevelsen på ett magiskt vis.
Kort sagt, tre fantastiska spel för ca 350 kr sammanlagt. Inte ett svårt val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar