Limbo - Det danska mästerverket

För ungefär ett år sen släpptes ett indiespel vid namn Limbo på Xbox Live i samband med Microsofts Summer of Arcade-kampanj som de har varje år. Det hade länge hypats av media, men jag kände mig lite tveksam till det jag hade sett. Den grafiska stilen såg attraktiv ut, men det jag såg lyckades inte förmedla någon djupare känsla än så. Det hade även ryktats vara väldigt kort och med tanke på prisnivån på 130 kr kände jag att jag nog inte kommer att köpa det ändå. Toppbetygen från speljournalister regnade nästan bokstavligt talat efter releasen och spelet vann en hel del priser och utnämningar utöver detta.

I våras såg jag min chans då priset för Limbo blev temporärt nedsatt på Xbox Live och jag köpte det istället för 70 kr. Jag insåg ganska omgående att jag helt missat poängen med spelet. Upplägget i spelet är att du är en pojke som vaknar upp i en värld där allt är mörkt. All grafik i spelet är svart-vit och gör massor för att bygga upp en stämning av ovisshet. Du får inga direkta instruktioner om vad du behöver göra, utan du får i gammal 2D-plattformstil helt enkelt börja gå åt höger. Kort därefter introduceras du till fällor. På ett väldigt brutalt vis. Du börjar därefter lära dig att börja studera siluetter och konturer i världen för att se om det kan vara säkert att gå där. Eftersom du är en helt vanlig pojke så har du heller inga vapen, inga krafter och inga möjligheter att slå tillbaka när det dyker upp fiender. Det hela är uppbyggt på att du måste använda omvärlden för att lösa dina problem och hinder.

Ett annat intressant drag i spelet är att det inte finns någon musik. Det finns ganska sparsamt med ljud överhuvudtaget, men de ljudeffekter som finns används på ett väldigt subtilt sätt och tillsammans med den unika konststilen lyckas de skapa en lite obehaglig stämning och miljö. Spelet bygger också en del på "trial and error" när det gäller lösningen av problem, så förbered er på att dö ofta. Det fina är dock att jag aldrig kände någon frustrationskänsla över det hela för jag förstod hela tiden varför jag dog, och viktigast av allt, vad  jag behövde göra bättre. Det är inte ovanligt idag med spel som i ett försök att på ett konstgjort vis förlänga speltiden genom att lägga in sekvenser där du kommer att dö tonvis med gånger, men aldrig ens bry sig om att belöna dig för att ta dig vidare eller få dig som spelare att lära dig något nytt. Det är en ganska fin linje att gå på, men Limbo gör det med stil.

Tittar man enbart på spelmekaniken så är detta spel ett ganska innehållslöst plattformspel, men utvecklarna Playdead visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är med grafik och ljud och en övergripande stämning. Med grafik menar jag inte fotorealism och den mest kraftfulla 3D-motorn på marknaden. Grafik är i grund och botten en konstform och om du med hjälp av minimalism, som i detta fallet, kan göra något intressant så skapas en synergieffekt. Det är därför som indiemarknaden är så intressant. Du behöver inte ha enorma resurser för att skapa något framgångsrikt, men förstås är det ju inte lika enkelt att få det stöd från Microsoft som Playdead fick. Summer of Arcade är som jag nämnde varje år och pågår i 4-5 veckor, och genom detta får ju utvecklaren enormt mycket hjälp med bland annat marknadsföring.

Anledningen till att jag tar upp detta spel nu är att det nu i veckan även släpptes på Playstation Network. När man publiceras via Summer of Arcade så finns det en exklusivitetsperiod i kontraktet som utvecklaren skriver på och detta innebär att spelet inte får publiceras på någon annan plattform under den tid som specificeras i kontraktet. Denna tid har nu upphört. Faktum är att jag köpte spelet ännu en gång bara för att jag vill ha det även på min primära plattform. Inom kort kommer det även att släppas på Steam så att även PC-gamers kan njuta av detta konstverk. Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag rekommenderar er att köpa detta spel. Ni kommer aldrig att ångra er.