Senare under året släpps ett, av många Playstationfans, hett efterlängtat spel vid namn Journey. Det gåtfulla med Journey är att ingen egentligen med ord kan beskriva vad det är. Du sätts i en värld med målet att nå ett berg i horisonten. Låter spännande? Inte direkt, men det finns så många små detaljer som lockar när man tittar under ytan. När du startar spelet har du ingen karta och inga instruktioner om vad du behöver göra utöver ditt övergripande mål och därför handlar spelet väldigt mycket om att utforska en främmande värld. Medan du rör dig i världen kan du stöta på andra spelare som du kan samarbeta med, men det finns inget sätt att kommunicera med dem via tal eller skrift. Man kan likna det vid små barn som sätts i en sandlåda. De kan inte prata med varandra men de kan ändå hitta ett sätt att leka med varandra.
Spelet utvecklas av Thatgamecompany som tidigare gjort sig kända för denna typen av nyskapande spel, med element som inte existerar någon annanstans. På deras meritlista finns Flow och Flower som båda var banbrytande på sina egna vis. Flow var utsprungligen ett flashspel som sedan släpptes på Playstation Network, och det var min första kontakt med genierna på Thatgamecompany. Konceptet i Flow är att du är en mikroorganism i havet och att du mer eller mindre utövar evolutionen genom att konsumera andra organismer för att växa och bege dig djupare ner i havet. Ju längre ner i havet du kommer desto svårare blir det. På så vis var ju Flow ganska mycket ett spel med ett klart mål och ett klart sätt att nå dit, men det fanns ändå något i spelet som gjorde att man zonade ut lite. Musiken var väldigt harmonisk och även om grafiken var väldigt enkel så var det ett vackert spel.
Flower var ytterligare ett steg mot ett spel utan konventionella mål. Det kallades för en spirituell uppföljare till Flow men det skiljde sig på en del punkter. Denna gången utspelade spelet på land och målet var att pollinera blommor för att skapa färg i naturen. Du kontrollerar vinden och blåser blombladen åt de färglösa områdena. En av de saker som gjorde spelet unikt var att det inte fanns någon förlustsituation. Du kan inte "dö", du har inga fiender utan målet i spelet var att spela med dina egna känslomässiga reaktioner på att bringa färg till världen du spelar i. Än idag skulle jag säga att detta är ett estetiskt mästerverk som inte många andra i spelbranschen nått upp till.
Mycket av känslan från Flower finns kvar i de filmklipp man fått se från Journey hittills. Friheten att röra sig runt, fantastiskt vackra omgivningar och en törst efter att utforska. Det är en lite konstig känsla att veta så lite konkret om ett spel men att ändå se fram emot det, men det är lite av det som är Thatgamecompany's kännetecken. Designern Jenova Chen är på ett helt eget plan när det gäller spelkoncept och estetik, men ändå lyckas han tilltala så många. Vem skulle t ex ha problem med att spela Flower? Inga fiender som stressar dig, du kan inte misslyckas och du kan lära dig allt i precis ditt eget tempo. Utöver det så är spelet visuellt tilltalande. Jag är extremt hoppfull inför Journey åtminstone och jag har en svag känsla av att Jenova Chen och Thatgamecompany kommer att fortsätta att skapa mästerverk även i framtiden. Slutligen har ni ett smakprov på det vansinnigt vackra Journey.
Intressant läsning. Keep it up! :)
SvaraRadera