Jag har fått reda på att det är något fel på mig. Jag är över 30 och min hobby är spel. I min lilla värld trodde jag att jag mådde utmärkt, men jag har nu fått bekräftat att jag måste tänka om. Nyligen på talkshowen The Today Show på NBC så hade de ett inslag med relationsfrågor, där en av frågorna var om det är normalt för män i 30-40 årsåldern att spela spel. Värden för programmet, Kathie Lee Gifford, reagerade omedelbart och sa "No that's weird... Xbox..." med lika mängder nedlåtande och förakt i tonen. Den så kallade relationsexperten Donny Deutsch stämde in på detta och sa "No, the answer's no. When you're in your thirties, there should be something more on your mind, your attention, than video games."
Jag trodde vi hade kommit en bit på vägen i att göra spel till ett "rumsrent" underhållningsmedium, men uppenbarligen har vi några som missade tåget. Det första misstaget de gör är att inte göra någon research. Fakta är irrelevant när man är känd uppenbarligen. Entertainment Software Association, som är en branschorganisation för spelbranschen, publicerade nyligen en undersökning som påvisade att den genomsnittlige gamern är en 37-årig man som spelat spel i 12 år. Utöver detta så är 42% av gamers kvinnor. Om ni lyssnar noga kan ni höra ljudet av fallande argument.
I slutet av tv-inslaget sköt dock Gifford och Deutsch in att om det skulle vara så att man spelar med sina barn så kanske det är ok, men inte annars. Det är antaganden som dessa som är upphovet till alla debatter om våldsamma spel som "marknadsförs till barn". Spelbranschen må fortfarande vara relativt ung, men det var längesen man kunde hävda att en spelkonsol enbart var en leksak. Konsolen är precis vad du väljer att göra med den och det är därför det finns olika spel för olika målgrupper. Spel är inte längre lika primitiva som de var för 30 år sen, utan det går faktiskt att förmedla en gripande och involverande story och det går definitivt att förmedla känslor.
Denna typen av exkluderande argument har funnits i alla underhållningsbranscher, och det handlar om en tidsfråga innan det sociala stigmat försvinner. Bakåtsträvare kommer aldrig att förstå det fina i nya saker eftersom de inte tillåter sig att göra det. En sak är säker i alla fall, en bransch där konsumenter under år 2010 spenderade $25 miljarder på spel, konsoler och speltillbehör kommer inte att försvinna. Denna enorma mängd pengar påvisar ju också med all önskvärd tydlighet att genomsnittsgamern inte är barn. På något vis har de inte samma likviditet som en vuxen människa med ett jobb, men här kommer jag med rationella tankar och fakta igen.
Gifford och Deutsch har konstaterat att det är fel på mig, men det skulle vara intressant att höra deras tankar om min 61-åriga mamma som nästan dagligen spelar spel. Om det inte är på hennes Playstation 3 så är det kanske flashspel i webbläsaren eller i hennes smartphone, men likväl är det spel. Men det är kanske bara Xbox som det är fel på. "No that's weird... Xbox...". Analysen är knivskarp Kathie Lee...
Jag trodde vi hade kommit en bit på vägen i att göra spel till ett "rumsrent" underhållningsmedium, men uppenbarligen har vi några som missade tåget. Det första misstaget de gör är att inte göra någon research. Fakta är irrelevant när man är känd uppenbarligen. Entertainment Software Association, som är en branschorganisation för spelbranschen, publicerade nyligen en undersökning som påvisade att den genomsnittlige gamern är en 37-årig man som spelat spel i 12 år. Utöver detta så är 42% av gamers kvinnor. Om ni lyssnar noga kan ni höra ljudet av fallande argument.
I slutet av tv-inslaget sköt dock Gifford och Deutsch in att om det skulle vara så att man spelar med sina barn så kanske det är ok, men inte annars. Det är antaganden som dessa som är upphovet till alla debatter om våldsamma spel som "marknadsförs till barn". Spelbranschen må fortfarande vara relativt ung, men det var längesen man kunde hävda att en spelkonsol enbart var en leksak. Konsolen är precis vad du väljer att göra med den och det är därför det finns olika spel för olika målgrupper. Spel är inte längre lika primitiva som de var för 30 år sen, utan det går faktiskt att förmedla en gripande och involverande story och det går definitivt att förmedla känslor.
Denna typen av exkluderande argument har funnits i alla underhållningsbranscher, och det handlar om en tidsfråga innan det sociala stigmat försvinner. Bakåtsträvare kommer aldrig att förstå det fina i nya saker eftersom de inte tillåter sig att göra det. En sak är säker i alla fall, en bransch där konsumenter under år 2010 spenderade $25 miljarder på spel, konsoler och speltillbehör kommer inte att försvinna. Denna enorma mängd pengar påvisar ju också med all önskvärd tydlighet att genomsnittsgamern inte är barn. På något vis har de inte samma likviditet som en vuxen människa med ett jobb, men här kommer jag med rationella tankar och fakta igen.
Gifford och Deutsch har konstaterat att det är fel på mig, men det skulle vara intressant att höra deras tankar om min 61-åriga mamma som nästan dagligen spelar spel. Om det inte är på hennes Playstation 3 så är det kanske flashspel i webbläsaren eller i hennes smartphone, men likväl är det spel. Men det är kanske bara Xbox som det är fel på. "No that's weird... Xbox...". Analysen är knivskarp Kathie Lee...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar