Burnout Crash, en potentiell skamfläck.

Jag är väldigt förtjust i Burnoutspelen, och har varit det sen dag 1 när jag spelade originalet på Playstation 2 när det släpptes 2001. Spelet är ett racingspel som inte fokuserar speciellt mycket på realismen, men massor på fartkänsla och vansinniga omkörningar i mötande trafik. Ju farligare man kör desto mer boost samlar du på dig. Boost fungerar som en form av turbo som hjälper dig accelerera fortare och nå högre toppfarter. Det var dock i det andra spelet som spelet satte ribban på hög nivå genom att införa spelläget som heter Crash.

Crash mode är lika genialiskt som det är enkelt. Du kör din bil in i ett vältrafikerat område och försöker krocka så många bilar du bara kan. Varje bil har ett dollarvärde och i slutet räknas skadorna ihop. Till ytan kan det kanske låta som att man tröttnar ganska fort på enformigheten, men det fanns något som fick mig att kämpa efter att välta den där extra lastbilen för att höja mina poäng. För att ge en hum om vad jag pratar om så bäddar jag in ett klipp nedan som fick mig att tänka tillbaka på crash mode.

I tredje spelet infördes begreppet Takedown, dvs när du kraschar en motståndare i ett lopp. Detta gjorde de redan spännande loppen ännu mer adrenalinframkallande eftersom du hade möjligheten att påverka slutresultatet på ett annat vis. Förstås var du själv även i riskzonen för att åka på en takedown, så man fick verkligen välja sina tillfällen när man skulle köra offensivt och när man skulle köra defensivt.

Fjärde spelet, Burnout Revenge, höjde ribban ytterligare genom att införa nya mer spännande varianter av Crash Mode. I synnerhet syftar jag då på Crash Party som i grund och botten är vanlig Crash Mode, men involverar flera spelare. Alla spelare som deltar får varsin tur att krascha då mycket som möjligt, och högst poäng vinner. Detta var ett väldigt roligt sätt att spendera en kväll genom att skicka runt kontrollen till sina kompisar i soffan och försökte slå varandras poäng. Timmarna sprang på ganska fort då. En annan funktion som infördes i Crash Mode var Crashbreakers. Här kunde du när du byggt upp tillräckligt mycket skadegörelse detonera din bil för att förlänga förstörelsen. Klippet nedan visar rätt bra hur mycket som hänt sedan Burnout 2.

Nästa spel som Criterion släppte i serien var Burnout Paradise. Utan tvekan det bästa spelet i serien, och detta var trots att det inte fanns någon riktig Crash Mode i spelet. Till skillnad från de tidigare spelen hade du nu en hel stad där du kunde köra runt fritt var du ville och när du ville. Förstås fanns det fortfarande olika typer av race du kunde delta i men det största nöjet jag hade var i att bara köra omkring och upptäcka. Trots att spelet blev både en succé bland recensenter och konsumenter så fick Criterion ändå höra en hel del negativ feedback för att det inte fanns någon Crash Mode.

Detta tycktes då vara adresserat när rykten började sippra fram om ett nytt spel som skulle heta Burnout Crash. Jag blev omedelbart såld eftersom jag hade blint förtroende för Criterion då de alltid lyckats överraska mig positivt tidigare. När nu Criterion offentliggjorde spelet för första gången visade det sig att jag hade tagit lite för mycket för givet. Spelet ser ut som en putsad version av någon av de första två Grand Theft Auto-spelen. Spelvyn är uppifrån istället för den etablerade bakom bilen-kameran. En annan sak som slog mig var hur barnsligt spelet såg ut vilket ytterligare styrktes när jag fick se den jättelöjliga Kinectintegrationen. Se filmen nedan och svara sen om du är villig att hoppa för att få bilen att sprängas.

Nu låter det ju förstås hårt av mig att döma ut spelet som jag gör enbart pga en trailer, och det är kanske lite obefogat. Jag är även mycket väl medveten om att Kinect är en valmöjlighet och inte ett krav. Besvikelsen av att se vad de kommer att göra med denna spelserie som jag älskat så länge svider en del dock. Jag förnekar inte att det här kan bli ett kul spel, det kommer det sannolikt att bli också. Men det här är inte Burnout. Gör om, gör rätt Criterion.