Återvändandet till LA Noire

Jag har tidigare i bloggen nämnt en del om LA Noire och dess problem vid utvecklingsfasen. Vad jag dock inte har nämnt är hur starkt varierande mina känslor mot spelet har varit. Redan vid första trailern som släpptes visste jag att det här skulle bli ett spel för mig, och även om strukturen av spelet ändrats markant sen dess så är stämningen densamma. När jag slutligen fick spelet i händerna så spelade jag det väldigt intensivt och älskade varenda minut av det. Problemet med att göra saker lite för intensivt är att man lätt bränns ut och tappar lusten, och det var precis det som skedde när jag klarat spelet och skulle gå igenom trophylistan.

Jag hade redan innan spelet släppts satt mig för att jag skulle få en platinum trophy i detta spelet. För er som inte är så insatta i trophies, eller helt enkelt inte bryr er om dem, så är det den trophy man får när man tagit alla andra trophies i spelet. En anledning till att jag hade satt målet högt var att spel utgivna av Rockstar har notoriskt svåra trophylistor, men denna såg faktiskt mänsklig ut. Jag kommer ihåg när jag spelade igenom Red Dead Redemption och GTA 4. När jag var klar med spelen så låg min trophytotal på ca 25-30%, och för att kunna få resten innebar att man skulle behöva gräva ner sig ytterligare 50-60 timmar per spel för att kunna närma sig 100%. Då hoppar jag hellre på ett nytt spel.

Första steget var dock att köra igenom storyn i LA Noire utan att ens tänka på trophies. Jag ville njuta av den underbara stämningen och de fantastiska skådespelarna. Eftersom spelet inte har någon multiplayer så är singleplayerkampanjen rätt mycket längre än vad som är normalt numera. Jag vill minnas att jag hamnade någonstans runt 18-20 timmar. Det hör då till saken att jag gjorde detta på under en vecka, så då förstår ni lite hur intensivt jag spelade. Sedan kom mitt första hinder. Jag tänkte att jag skulle smida medan järnet var varmt och hoppa direkt in och städa upp resterande trophies. Jag hade dock inte räknat med hur mycket tid och tålamod detta skulle ta.

I spelet finns 95 olika bilmodeller. Hur vet jag detta? Jo för att jag var illa tvungen att hitta en av varje. När jag var klar med storyn så hade jag redan tagit ca 60 av dem, så jag antog att det här kan jag avsluta på en kväll möjligtvis. Problemet var bara att många av de resterande bilmodellerna inte kunde hittas på bestämda platser utan var slumpmässigt genererade i trafiken. Visst fanns det generella områden där de var vanligast men man fick ändå leva på en aning tur. Vad som gjorde det ännu mer intressant var ju att många av bilarna var varianter av samma modell så de såg väldigt snarlika ut. Jag kan inte räkna antalet gånger jag klivit in i en bil, glad för att jag hittat en ny modell, för att sedan svära högt för att det ändå inte var den jag letat efter. Detta gjorde till slut att jag brände ut mig totalt på spelet och ville inte ens ha det i min åsyn. När jag gav upp hade jag sju bilar kvar, och jag var helt inställd på att aldrig återvända.

I helgen skedde dock något underligt. Jag fick ett sug att börja spela igen, mycket pga de nya case som släppts på Playstation Network. Casen i spelet var ju trots allt något jag älskade så jag ville ta mig igenom de nya också. Av en slump hittar jag två av de bilar jag fortfarande behövde inom en tidsram av kanske 15 minuter. Genast ser jag min chans att faktiskt slutföra mitt ursprungliga mål. En timme senare är jag nere på två bilar, och nu kan jag verkligen se slutet. Ytterligare en halvtimme senare hör jag det extremt efterlängtade trophyplinget. Jag har äntligen hittat alla bilar. En enorm känsla av lättnad sprider sig i kroppen. Nu har jag klarat av den svåraste biten, och även fall det finns en del jobb kvar för att få resterande trophies så är inget av det baserat på tur längre. Nu kan jag bortse från denna svacka i förhållandet med LA Noire och gå vidare till roligare delar i spelet. Om allt vill sig väl så har jag min 18:e platinum i säkert förvar i slutet av veckan. Om allt vill sig väl...